Ibland si och ibland så

 Å om jag bara kunde, skulle jag ta bort sjukdom ur mitt liv. Sjukdomar är ingen vacker historia och påverkar flera än bara den som är drabbad. Ibland är det bättre , ibland lite sådär och ibland som det varit i helgen - är det så påtagligt illa att jag önskar att allt bara vore över. Jag orkar inte slafsa i de djupa dikena. Sådana gånger är trots allt inte sjukdomen det värsta, det värsta är människor som inte försöker förstå. Extra djupt tar det och ger en svidande eftersmak. En sådan gång kan jag faktiskt önska samma situation som min till en så korkad människa. På en korkad människa går det som tur är 99 medkännande människor. 1 räcker för övrigt gott. 

Jag har stött på en människa som jobbar med människor. Med yoga, massage och med healing. I hennes sfär och under hennes händer har jag fått healing behandlingar och idag massage som heter duga. Första behandlingen med healing var som en dröm, morgonen därpå kunde jag gå obehindrat. Min själ vad jag njöt av att kunna gå obehindrat. Å jag är så säker på att det är hennes kärlek till människan som gör brustet helt. Här har jag hittat en medkännande vän.

Tänk om vi kunde lägga undan hat, krig, ja det mesta av ondo och fylla våra hjärtan med kärlek och medkänsla. Människorna som är drabbade och lever i krig , vilken ångest som sätter prägel på deras liv. Låt människor leva i fred, de har nog med det.

Ondskan måste upphöra det är dags att sluta fred och värdesätta livet på riktigt.

Sann försäkran

 Vi har en söt liten hund som heter Lilly och är vår lilla bästis. Hon är liten, mindre än de flesta jag sett, vid tio veckors ålder vägde hon 600 gram. Och nu vid fem års ålder väger hon 2,7 kg och kompenserar det med att vara lite kaxig och vaktar sin flock. Chiahuahua 50 % och Naked Chrested 50 %. 

Under helgen som var blev hon dålig, hon kräktes och var alldeles orkeslös. Vår dotter ringde veterinär och efter upprepad kontakt med dem rekommenderades de att åka in med Lilly akut till veterinär station. Där blev hon inlagd och prover blev tagna. 

Veterinärer kan konsten att ta betalt verkligen och vilken försäkring man än har får man för sig att inget av det man behöver ersättning för täcks. Riktigt obehagligt. Man hänger liksom på klippavsatsen med naglarna inborrade i omöjlig position. Lilly ska bli hämtad ikväll, men det är inte färdigt än. Provtagning på fredag och provsvar på det... Längtar efter henne djupa blick som var gång försäkrar en om att hon älskar oss.

Håll tummarna och sänd henne god energi. Vi vill så att hon får bli piggelin och sig själv igen.

Utvandrarna

 I början av september upptäckte en granne att det droppade vatten från taket i garaget och att det följdaktligen kom från vår lägenhet. Den där känslan av att låta besked fuktskada smälta in, man känner sig stelopererad i hele kroppen vid fasan. Man vet inte hur långt den där jäkla fukten krupit. Fukten är verkligen värst, den kan ställa till så otroligt mycket i det tysta. 

Det är så omfattande, ingen dusch, tvättmaskin eller handfat på tre månader september- november. Inget knorr, inte ens en suck, från ungdomarna för att vi fått knalla till ett hus bredvid och duscha. Bastun föreningen har, har vi nyttjat vid några tillfällen. För att de skulle kunna sätta igång på  riktigt med att bila bort kakel och klinkers och ta bort toaletten behövde vi en ersättningslägenhet. Sooom jag ringt och sjåat. Blivit tjenis med Britt-Marie på Folksam. Och fått svar på ungefär 68 frågor och blivit trevligt bemött.

Å tillslut dök den upp, lägenheten i bostadsrättsföreningen bredvid! Å nu sitter vi här ( Zeb gör chokladbollar ) och jag. Med tillgång till toalett, dusch och tvättmaskin. Känner oss välsignade över att ha tak över huvudet och värme i elementen. Med startskott för renovering och inflyttning idag, blev det lite rörigt. Vi konstaterade att hemmavid mest liknade en krigszon och vi plockar med oss förnödenheter för var sväng vi tar hemma. Sista svängen jag var med på iafton kändes med lite fantasi som taget ur Utvandrarna. Jag gick efter Zeb likt Kristina gick efter Karl-Oscar och drog både benen och de tunga påsarna med stånk och stön. Zeb höll koll på mig fastän jag sagt att han kunde gå före. " Nää, hänger du med mamma?" " Nää, jag tyar inte mycket längre."

En röst för andra. Å mig själv.

 Ibland önskar jag att jag kunde välja hur mitt liv skulle vara och se ut. Att jag kunde välja in hälsa och enbart hälsa och kärlek. Att jag kunde välja in enbart gott i olika former. Livet skulle ju inte vara utan utmaningar ändå menar jag. Men livet har bjudit mig prövningar utan gränser och bekostat mig många förluster. Min bipolära sjukdom har varit anledningen till fler psykoser än jag kan räkna och behandlingarna i vården har varit kraftiga övermedicineringar och kränkande bemötande blandat med respekt. Kanske är det här som jag kan göra något bra. Tala om hur vården inte fungerar. Pga. övermedicinering vid maniska skov blev symptom liknande Parkinssons kvar och en uttalad diagnos Parkinssons spikades. Efter det har psykoserna haglat tätt eftersom medicinering mot Ps. triggar mani. Det finns så många symptom på denna sjukdom och inte en enda är det minsta positiv. Jag letar i minnesbanken efter något bra med dessa diagnoser och det jag kommer fram till är de möten med medpatienter,  medmänniskor i vården som jag gjort vänskaper med i sjukhusmiljö. Många sprudlande kreativa människor med bipolär skörhet som extra tillbehör. Man får en vara röst för varandra.

På uteplatsen två våningar upp där  avdelning 53 ligger på St Görans finns utrymme för kreativt utlopp och någon/några hade verkligen gått all-in.

                                                

Att det inte är så viktigt med att det är rent ger ju vissa signaler. Eller vad säger du? Nu blev inte detta den tydligaste bilden men lortigt var det. 

Något av de mest konstiga monterade vardagsprylarna är lysknapparna och dörrhandtagen. Lysknapparna har oändliga lägen med att vrida runt och klicka. Jag börjar må illa bara av att berätta det. Likadant är det med dörrhandtagen. De kan vara monterat åt vilket håll som helst och på olika ledder på in och utsidan av samma dörr. Tyvärr har jag ingen bild av  det. Snacka om sjukt. Vad är vitsen?

Verkligheten.

 Ska vi någonsin få uppleva att mänskligheten blir fredligare och visare? Brutaliteten fortsätter dygn efter dygn och misären går genom tv-rutan rakt in i våra vardagsrum och våra tillrättalagda liv. Det känns långt borta men det är inte avlägset alls. Krig är så fult och så anti-livsbejakande. Förstå vilken kraft hat är som kan driva ett krig  som ruinerar städer och lemlästar och dödar. Jag kan önska att kärlekens kraft fick agera istället. Tänk om alla resurser kunde läggas på att göra gott istället. Utbildning, forskning för bot av sjukdomar, det går göra mycket bra.

Vi lever i en tid som vi räknar efter en viss persons födelse. Just nu är vi i väntans tider. Det finns före och det finns efter. Det måste ju vara någonting riktigt speciellt med en sådan person som sätter sådan prägel på oss att vi har vår tideräkning efter honom. Det är upp till var och en att göra den reflektionen och värdera det han ville och vill förmedla. Till oss var och en och i stort.

Störst av allt är kärleken.

Penna och papper

 Det kan ju omöjligtvis bara vara jag som, för länge sedan, upptäckt den bristande förmågan hos våra barn att skriva, skriva snyggt och med stolthet. Som att vi gett bort vår unika förmåga och tillgång att lära oss och lära ut att forma bokstäver och förse oss med ett språk som förhoppningsvis ska ta oss någonstans. 

1842 blev det allmän skolplikt i Sverige och många unga världen över är det som törstat och törstar efter utbildning. Och vad gör vi? Jo vi förmedlar att det skrivna egna ordet inte är så viktigt. Vi sticker till datorer som om de vore något gott i inlärandet att låta bli att forma en egen stil, med iver över tekniken. Plötsligt förstår jag uttrycket att man ska inte kasta ut barnet med badvattnet. Våra barn har blivit försökskaniner när datorerna dök upp i skolorna. En generation som borde ha rätt till skadestånd, ett stort minus för yttrandefriheten, en stor brist i detta att inte äga sitt språk i alla uttrycksformer. När förmågorna sitter att skriva för hand, först då borde datorerna komma fram. Och i mina ögon är det inte bråttom. Njut av konstverket att skriva för hand.

Och har jag inte fel så håller de på så än. Måtte vi vakna upp och förstå vidden av att ha ett språk, både i pennan, muntligt och ha en god läsförståelse. Vår egna förmåga är det allra bästa verktyget.

Teknik

 Teknik i all ära, men det börjar bli väl ogenomtänkt på utformningen av prylarna. Jag landar vid  alla de små knapparna som fyller våra tekniska prylar. On och off knappar, val av kanaler och volym som är infällda och gömda på skärmar och apparater och så små att de knappt går att urskilja. Dessutom oftast i samma färg som övrig skärm och utan textmarkering för vad de används till. Ålders och funktions diskriminerande  produkter skulle jag vilja påstå.

Likadant är det med alla telefonköer vi slussas in i och ska knappa in personnummer och mobilnummer. Knappar man fel får man gå tillbaka till start för någon back knapp finns ofta inte. Dessa telefonslussar sållar bort de som inte hanterar den digitala världen, de små knapparnas värld. En sådan värld vill inte jag ha.

Streckkoderna som täcker varje produkt vi vill köpa är ett tecken på att vi gett den digitala världen ansvaret över hur vi kan handla. Ett strömavbrott av längre slag och vi sitter i råttfällan vi själva skapat oss. Vi måste våga se sanningen i vitögat och ta på oss tänkarhatten för att skapa oss ett säkert samhälle och inte ge bort vår frihet till systemprogrammerare vi inte vet något om.

Pappa Sven

 Idag skulle pappa Sven fyllt 88 år men blev 69 år. 16 dagar innan han skulle fyllt 70 dog han hemma på köksgolvet i Lund. Han föddes med öppen gom och var nära på att stryka med. 4 oktober blev han nöd döpt hemma i köket på Norra Hedensbyn. Jag har alltid älskat bägge mina föräldrar men jag var nog lite mera pappas flicka. Jag tror nog att han är den mest livsglada person som jag varit nära. Han älskade sin familj och sitt kall. Att bruka jorden och sköta om sin hjord av djur. Hans ögon glittrade och var en källa av sann nyfikenhet hur saker och ting förhöll sig. En stor kämpe och min beundran ville aldrig ta slut. Jag skröt på skolan hur min pappa kunde snöra en gummistövel över foderladan, hur han kunde si och så. Jesper och Ulf blev trötta på mig och kollade istället in vilken siffra de hade i botten på sitt glas. Jag fick rida på stora hästar i full galopp medan mamma kom ut på bron och skrek av rädsla. Jag älskade det, vinden sved i ögonen och det var enkelt, det var bara att hålla i sig. Rädsla fanns inte.

Möten med prövningar seglade in. Kommunen ville bygga bostäder på vår mark. Striden för det som var vårt var tung och tog kraft. Söndagen den1 maj 1978 stod pappa vid balkongdörren i kammaren. Han tittade ut och jag såg tårar som trillade nerför hans kinder. "Nu är det här inte längre vårt". Jag bet mig i läppen och tog hans hand. Hans hand som mina händer så ofta vilat i. Händer som använts på bästa sätt. När vi hade flyttat vårt hem gick jag kvar i Moröskolan någon vecka. Mamma var sliten efter flytten och både ryggen, själen och psyket behövde vila. Så pappa skjutsade mig i arbetskläderna till skolan i vilken han även gått i, i sex år. Vi åkte i vår vinröda Peugeot och en morgon när vi närmade oss skolan kom tårarna igen på pappas kinder. Så mycket själ och hjärta.

Skulle jag få önska , skulle jag vilja ha mamma och pappa tillbaka. Då skulle de för varje dag få bestämma vilken ålder de skulle gestalta. Som Barbapappa och Barbamamma typ.  Leva med  naturen och dess skiftningar. Fastän så många uppdrag, full koll, i synk med livet. Så länge som de lovar att berätta alla berättelser, odla blommor, ha hästar i stallet och göra vackra fotoalbum till våra barn. Ni är länken till livet, både det himmelska och jordiska och jag önskar barnen er  närvaro. Tack för att just ni blev våra föräldrar.

Psykisk ohälsa

 Bli aldrig sjuk. Det suger på alla plan. Det är till och med så där att jag kan känna att det inte kan vara sant, det måste vara ett dåligt skämt. Aldrig att det är medvind, isåfall en dag för att bara vara värre nästa dag. Någon annan får ta över de hela, det kan inte vara meningen att jag ska bära allt jag bär. Bara för att jag blivit sjuk av vården som gjort fel. 

Jag har varit hemma nu en vecka efter jag lade in mig på Avd. 53 på St: Görans Sjukhus. Lade in mig första gången själv efter många års besök och inläggningar. Mycket övermedicineringar, ect-er, bältesläggningar och förnedringsvård. Men också ljusglimtar. Vi lever i Sverige 2025 och ännu får vi egentligen inte prata om psyket och psykvården. Det är skamligt. Det ska vi ändra på. Skamligt är att behandla psykisk ohälsa som skamligt. Vi får öppna det kapitlet lite försiktigt och varsamt så det blir en hållbar berättelse och inte en engångsbomb

På St: Görans som jag har varit inlagd på mest är jag bland mycket annat frågande till vanliga enkla företeelser som lysknappar, dörrhandtag. Lysknappparna är de mest avancerade jag har varit med om. Man ska trycka på rätt ställe på en rund infälld knapp. Olika antal tryck för olika ljusstyrka och sedan snurra runt knappen för att hitta det läget som är olika från strömbrytare till strömbrytare. Likadant är det med handtagen. Handtagens utgångsläge kan vara uppåt, höger , vänster och neråt. Tortyr skriker det om dessa enkla grejor som är tillsynes gjorda för att driva till vansinne.

Städningen eller underhållet kan vi prata om. Brorsan har det renare i sitt mjölkrum än i matsalen på 53an och övriga utrymmen på avdelningen. Skamligt hur man låter underhållet förfalla och tala sitt språk om hur vi värdesätter människor med psykisk ohälsa. Förändringens vindar kommer att blås milda brisar till förändring. Vi får börja prata om hur människor bemöts och hur vi vill ha det. Någonstans ska vi börja och helst i förrgår.

Sopor

 Jag bor i ett hus som är byggt på -60 talet. Alltså 1960, just i detta nuet sviktar årtalet men jag är rätt säker på att det var inflyttningsklart 1967. Rejäla hus med både cykelrum, tvättstugor, garage och lägenheter i olika storlekar. Byggda med omsorg och med tanke på trivsel genom b.la gräsytor som sköts omsorgsfullt. Skapat av rediga människor under en redig tid. De använde sopnedkast genom en lucka i väggen i trapphuset. Till min och andras glädje används det fortfarande. Och till andra som det sticker i ögonen vill de förändra, ta bort, försvåra och lägga till andra sophanteringsalternativ. 

I området finns även kolonilotter som brukas av gröna fingrar och både blomstrar och ger b.la potatis. En kolonilott dit människor burit kompostmaterial sedan de hade möjlighet. Moderna människor som vill förändra tror att de har uppfunnit komposeringskunskapen och återvinningstänket, tror att det enda sättet att kompostera är att skicka matsvinnet via kommunala sophanteringsbilar. Rediga människor skapat under en redig tid, sopnedkastet i trapphuset. En genial sophanering väl värd att hålla fast vid. Redan nu är vi en förening med medveten sophantering. Kärlen våra sopor hamnar i töms varje onsdag. Eftersom dessa behållare är mindre modell och inte svämmar över tyder det på att vi boende redan har fattat förutsättningarna. Vi har ju fantastiskt bra möjligheter till återvinnings "bulorna" nära intill på flera ställen. Vi har dessutom Ekobacken dit det är ett sant nöje att få lämna återvinningssopor.

Varför tror kommunala styrande att ny, modernare hantering skulle vara bättre? Förmodligen är det inte gratis att tillverka nya tunnor och sopbilarna måste väl vara utformade på annat sätt. Sophusen som måste smällas upp, kommer att dra råttor. Tro mig, de kommer. Stora som små. Så tänk till snälla styrande, när det fungerande hamnar i förändrigarnas iver. Mycket var bättre förr. Förståndet till exempel.

Nymodigheter

 När jag var liten på -70 talet, var det helt rätt och inne att röka överallt. Och då menar jag överallt. I sängen, bilen, vid maten. Var och varannan bolmade friskt och mycket. Å det var inte tal om att det var farligt. Ganska samtidigt som det blev lag på att ha bilbälte fram, 1975, tog cigaretternas användning upp till diskussion. Man hade sett konsekvenser efter påverkan av cigaretter och därmed även röken. Den historian känner vi alla till.

Nu är vi inne i andra tider med andra pinaler vi brukar. Mobilerna t.ex. Från början när de kom på -90 talet och i så gott som var och varannans hand, var det en hel del prat om strålningen och dess påverkan. Negativa påverkan.  Nu när de är än mer förekommande hör man ingenting om hur vi vuxna borde använda dem klokt. Folkhälsomyndigheten får mera än gärna ha några tips att förmedla, lite mera än att barn bör ha begränsad tillgång till skärm. 

Det förvånar mig inte om det kommer rön om att vi inte ska lägga mobilen mot örat när vi pratar och maxtid för samtal per dygn. Inte ha dem nära sängen och undvika att det är det första å sista  vi använder när vaknar och innan vi somnar. Vi sätter frivilligt en apparat med strålning mot vår hjärna vilket vi inte sett konsekvenserna av. Jag använder högtalarfuntionen när det går, det känns ju helt enkelt bättre. Vi är snabba att ta till oss nya prylar utan att förstå vilka efterdyningar de kan skapa förrän de redan är där.

Mormor Svea

 

Mormor Svea fastnade på en bild från min konfirmation. Jag vet inte vad jag ska säga om mormor , det finns mycket att säga om henne. Vad jag kan förstå hade hon en strävsam tillvaro när hon var i aktiv ålder. Åtta barn att uppfostra och föda. Kan ni fatta, stanna upp en stund och verkligen tänk dig  in i situationen.. Åtta barn. Ingen diskmaskin, ingen tvättmaskin. Det var tvätt i bäcken sommar som vinter.

Hon kunde lätt uppfattas som dominant och styrande. Det var hennes pedagogik för att få någonting gjort. Jag besökte henne minst en gång i veckan, och mig kunde hon inte skälla på när jag skulle göra min pianoläxa på hennes tramporgel. Jag verkade locka fram det mjuka hos henne. När morfar Sigurd gick bort skalades ytterligare lager av och en gråtmild och ångerfylld Svea tinade fram. Hon ångrade att hon varit så rivig. Rivig eller inte så kunde jag inte låta bli att älska henne. Mjuk som en barbamamma, hon tyckte om att sy. Förklädena hon sytt fyllde det gamla skåpet som jag fick ärva och fick i 25 års present. Tyg fick hon tag i på Domus. Hon beställde färdtjänsten och åkte för att leta billiga stuvar. Det var hennes tid för egentid. Jag älskade när hon tog ut löständerna och försökte prata. 

Rivig eller inte så fostrade de åtta fina barn och det måste väl vara det bästa betyget ever. Strävan som ger tillbaka. Tandlöst eller inte.

Bromsa!

 "Löntagarfonder är ett jävla skit, och nu har vi baxat dem ända hit." Så skrev finansminister Kjell-Olof Fäldt på en lapp när han satt i riksdagen och lyssnade på pläderingen. Hans lapp fångades upp av media. Känns ändå lite trösterikt att de som varit delaktiga i beslut kan se svagheter och kanske fånga upp dem innan det är för sent.

Vi vuxna måste göra något för vår unga generation. Vi måste ge tillbaka den fria tiden utan skärm. Vem i helskotta har räknat fram alla algoritmer för att trigga hjärnan till signaler av lust och beroende? Jag skulle vilja, minst sagt, ruska om den bunten personer som ser dollartecken när de skapar beroendespel. De är bara ute efter pengar och skiter fullkomlig i dessa hemmasittare vilka funnit det lättare att sitta hemma än ta sig an verkligheten. Det gäller i allra högsta grad oss vuxna också men det är våra barn som är den första generationen som växer upp  med digitala spel, smart-phones, VR osv. Vi sätter gladeligen våra smartphones i händerna på våra små i vagnen. Förut gav vi barnen socker utan ransonering och visste knappt vad det var att borsta tänderna. Tänker vi på det idag tycker man att det var otrolig korkat och elakt. Snart nog hoppas jag att vi blockerar själs-tjuvarna, den digitala överkonsumtionen. Främst bör vi rädda den nya generationen. De ska kunna skriva, umgås, läsa böcker, spela instrument och framför allt ha något bra att ge till sina barn. Fattar ni hur viktigt det är??

Nu har vi den moderna tidens karies, tekniken som gör att barnen inte skriver själva längre. Sitter isolerade och gamar med människor på andra sidan stan eller för all del världen. Skoja inte och säg att det inte är ett problem. Det är ett stort existentiellt problem. I Danmark och Nya Zeeland har de åldergräns på smartphones . I Danmark är gränsen 13 år. Svenska myndigheter vakna! Sätt restriktioner på det som håller våra unga från livet självt! För fasen, det gäller livet för våra unga som borde uppleva , verkligen uppleva verkligheten. Gör som Danmark och Nya Zeeland. Våga vara vuxna och sätt åldersgränser. Ensamhet har vi tillräcklig utav, skapa trender för samvaro människor emellan istället, speciellt för de unga som ska ge livet vidare. Vi lever som om den senaste tiden är den enda tiden ,när det förhoppningsvis kommer mera tid, men då måste vi vara visa.

Pedagogik

 Alla har vi varit unga. Och att leva med tonåringar kräver ibland en hel del tålamod och fingertoppskänsla vid hantering. Vår pappa Sven var ofta nog otroligt pedagogisk när det gällde att be om saker som behövde göras. Jag har försökt överföra det på våra barn när jag behöver ett handtag. Det handlar mycket hur jag lägger fram det hela.

Jag kan fråga:

"Du som är..(ex.) snabb, flink, duktig, ser bra, kan allt, bussig, påhittig, stark...( alternativen är oändliga) tror du att du kan (ex. dammsuga, fixa maten med mig, gå ut med soporna...alternativen här är lika oändliga.) Inte nu på studs, men om tja, 10-20 minuter? Ibland på studs men det är just att ge lite space.

Eller ge dem alternativ. Om jag gör si gör du såå? Lite förhandlingar.

Vet ni hur bra det fungerar?! Vi vuxna kan ju rimligtvis inte bli arga över något de inte vet om att de förväntas göra och när vi visar respekt för det de gör får vi respekten  tillbaka.

Jag älskar mina barn!

Förutsättningen till liv.

 När jag var liten hade jag en undersökande förmåga. Som mer än en gång retade gallfeber på mina syskon. Jag ville typ kolla hur mycket saker höll. Hur länge jag kunde få råttan i grishinken att hålla andan i den simmiga sörjan medan jag assisterade dyket med en pinne. Det var en av de få tillfällena som jag blev en liten bragdtös. Annars var jag mest bara irriterande när jag testade syrrans solbrillor och kollade hur mycket jag kunde böja ut skalmarna. Ja ni fattar. Det var väl så att säga flera saker som miste sin funktion i närheten av mig om jag säger som så.

Människan är en fantastik varelse, och ett fruktansvärt monster. Vi kan skapa det mesta och ändå väljer vi att lägga ner gigantiska summor på framställning av krigsförande medel. Tänk att det utvecklas och tillverkas målstyrande missiler som ska kunna döda så många som möjligt och så preciserat som det bara går. Bland andra dödliga vapen.

Jag har mer än full förståelse att det blir krig. Även krig har sina regler, eller borde ha mera regler för nu är det nog med vansinnet. Det är bara att hoppas på övernaturliga krafter som sopar rent på krigen. Sätt uppgifter i händerna på diktaturer och soldater. Sätt dem i öknen, ge dem ett slagrutor och hackor. Låt dem leta reda på vatten, förutsättningen för liv. Man kan tycka att om man inte kan förvalta förutsättningarna för liv, hoppar över förståelsen för den urgamla kraften som ligger i det magiska kring livets konstruktion och bygger på det positiva. Ja då borde man få sig en läxa. Det är att hoppas att den förlorade krigande generationen bokstavligen går upp i rök. Istället borde vi hjälpa alla barn som är oskyldigt drabbade och så ett frö till framtidstro för miljontals utsatta genom praktiska hjälpinsatser med sikt på hjälp till självhjälp.

Rättvisa träd fram.

 Att livet inte är rättvist kan vi nog alla checka av på. Sedan finns det miljarders miljarders variationer på rättvisa och rättvisa. Jag tänker hålla mig idag till den referensram jag har. 

Bli aldrig sjuk. Jag säger bara det, bli aldrig sjuk. Det är så "systemet" ser på det, som att vi har ett val. Som att det är en förmån att få gå hemma och vända på varenda slant. I Frankrike har de ett intressant system för sjuka, handikappade samt äldre som betalat skatt. Kanske skulle Sverige göra studiebesök och inspireras?! Behövs hjälp i form av hemtjänst i Sverige får jag betala för det som om mina inbetalade skattepengar inte räknas. För den som hamnar på boende blir kostnaden himlahög om det finns en part som bor kvar hemma.

Jag har fått inse vilken livlina det är att ha körkort. När jag står utan förstår jag vilken utsatthet det innebär att inte kunna ta bilen själv och göra små ärenden på egen hand. När pappa inte fick köra längre blev han nedstämd och förstod inte varför han inte fick köra. " Jag har ju inte gjort något dumt" tyckte han. Man eller jag förstår inte andra så bra så länge det rullar på kring en själv och vardagen är fylld med funktion. Hade jag förstått då det jag gör idag hade jag tagit bilen och kört honom till travet så fort tillfälle fanns. Förlåt pappa. Förlåt, jag förstår nu att en livlina togs ifrån dig.

Du har väl färdtjänst? Jo, en enkel resa kostar billigast 80 kronor, så tänk själv. Det går heller inte att göra ärenden på olika ställen eftersom en resa är från punkt A till B och samma bil kan heller inte köra returresan. Avgifterna för färdtjänst har höjts plus mediciner som fått höjt högkostnadsskyddsavgift. Rättvist ? Inte det minsta.

Kan tänkas är det smarta människor som styr och ställer i vårt avlånga land. Kanske smarta men medkännande saknar de baske mig. Jag är så trött på alla teflonmänniskor vilka jag möter som jobbar inom vården och verkar jobba där för att de hade lätt för teoretisk utbildning och ville ha ett yrke med hyfsat bra lön. En människa, en läkare (eller faktiskt två) har jag träffat som förmedlade inkänning och empati. En hon hade ett stort ärr över luftstrupen och jag frågade vad hon gjort. Hon hade haft och hade cancer. Den känslan hon vibrerade av när jag frågade helade mig mera än övningarna jag fick med mig hem. 

Jag är beredd att lämna över mina sjukdomar till någon som behöver insikt om vad andra kan gå igenom. Jag är beredd att lämna mina plågor för nu vill jag få min beskärda del av den positiva rättvisan. Det är min tur nu, att få blomma ut som den jag var tänkt att vara. Fri, frisk och företagsam..

Som om andra inte fanns

 Visst är det märkligt, vissa människor lever som om andra inte finns. De tror de kan agera hur som helst och att bara de vill är nog. Människor som tar besluten själva och har ett gigantiskt ego. Högst upp på en sån lista har vi maktmän som med alla medel vill ha mineralrikt land på olika ställen ni världen och bryr sig föga att människoliv spills och inte att bara soldaterna blir drabbade utan även hela deras familjer. De kunde inte bry sig mindre. Bara de får det de vill ha. Och de agerar som om allt de vill ha redan är deras. Fast de i själva verket skulle hålla sig långt borta.

Sådana här individer finns tyvärr överallt, i sin egen skala och eget förfarande. Jag har ingen aning om hur vi ska få bukt med dessa ocharmiga typer som lever som om andra inte finns.

Alla dessa 250 orden som blivit förbjudna i artiklar och forskning i USA... kanske ska vi börja använda orden ännu mera i vardagen. För att göra det lilla. Visa att vi bryr oss om varandra, att vi har ett förnuft som heter Duga och att vi står upp för varandra och oss själva. Egot det stora står sig blek och skramlar tomt i jämförelse.

Önska gott

 Om jag fick en önskan om vad som helst som inte ens är begränsad av förståndet skulle jag önska mina föräldrar tillbaka. Jag har dem att tacka för vem jag är. Och framförallt behöver världen goda kämpar, som kan bruka jorden och få sandmarker att blomstra och ge rikliga skördar. Människor som kan få varenda växt att blomstra. Människor som kan berättandets konst och förmåga att fota och skapa fina minnen för långt mera än en generation. Kreativitet är nyckelord som något. Barbro och Sven som de heter skulle vara välkommen i den form som passar för dagen. Bara de är lyckliga. 

Jag önskar att de berättar pappa-vitsar och mamma fnissiga historier vid frukosten. Historier från förr som räcker långt in på natten. När världen är så galen behöver vi trygghet. Önskar så att mina barn hade fått er längre i sina liv. 

Som Zeb sa när han hade en våningssäng i sitt rum där en slaf var ledig och önskade ett lillasyskon:

" Mamma det finns plats för en till unge i min säng."

Jag säger till mamma och pappa; " Världen idag är under er värdighet, men hos oss finns det plats att ordna. Världen behöver er Å framför allt barnen och jag."

Tänk vad galet roligt vi skulle ha.

Fem steg framåt och två steg bakåt

 Jag kan utan förfrågan försäkra dig om att du ska vara tacksam över att inte ha två kroniska sjukdomar som dina följeslagare. Det är ingen piece of cake att försöka övertala sig själv att jag duger och räcker till när det är det minsta jag gör. Räcker knappt för mig själv, men å andra sidan är allt lättare om jag får bry mig om någon annan. Det händer mycket denna helg kring något som varit vårt i 18 år. Vårt smultronställe håller på att skalas av lager för lager och fastän jag är långt borta smärtar det mig och det är som att blomman rycks upp med rötterna, den ena efter den andra. Som när vi flyttade från Norra Hedensbyn. Vi ville inte men var tvingade. De skulle bygga hus på jordbruksmarken. Bröstkorgen gör ont och jag kan inte vara där. Kommer jag att kunna se och känna solen igen? På riktigt.

Igår kom Mari Hall till mig för att hjälpa mig med min kropp, och då menar jag både det som finns i tanke och känsla och muskler. Jag har tappat räkningen lite grann, men jag tro att detta var 5e behandlingen, 5e tillfället vi ses så här. Det har varit topp-tio-upplevelser de första behandlingarna. Jag har kunnat röra mig som vanligt och tyngdkänslan i kroppen lämnade mig äntligen ifred. Salig! Dessutom kopplade tankarna till handling på ett sätt som de ska göra och låter bli vid Parkinsson. Efter ett par dagar återgår tyvärr saligheten till det kärva och tunga.

Gårdagens behandling resulterade i att jag sov gott och mina "shakings" blåste bort. Min fina gång och fjäderlätta känsla höll sig frånvarande denna gång. Men magin som finns kommer väl återigen att visa vad det är som segrar.

Rulle

 Jag har blivit med Rulle, inte toa eller dassrulle utan rullator. Den har fått namnet Rulle och är ett stabilt sällskap när benen inte orkar så långt. Med nöd och näppe ryms jag att sätta mig och vila någon minut när så behövs. Nu behöver jag inte vara rädd för att inte orka när det finns möjlighet att vila. Det jag däremot undrar är hur och varför ett helt land med människor som har rullatorer ser ut som Ringaren från Nottredame där de går eller halvspringer bakom sin rullator. 

Arbetsterapeuterna måste ju ställa in hela Sveriges viktiga hjälpmedel på fel höjd när alla ser ut som ostbågar över sina "Rullar". Konstruktionen av rullatorerna måste ju vara ett måndagsjobb. Däcken borde kanske gå lite trögare och det borde kanske finnas någon mekanisk bromsning så man inte tar bussen på långsidan i nerförsbacken. Det måste ju vara helt möjligt att konstruera funktionsdugliga hjälpmedel, för vem vill gå som en ostkrok när det är dags för utflykt eller promenad.

Någon duktig påhittig konstruktör som kan anta utmaningen att utveckla rullatorer till funktionella hjälpmedel?! Den jag har är förresten från Norge så det måste ju bara vara ett skämt. Ta fram de som fungerar är ni snälla!

Äg din berättelse

Det allra viktigaste jobbet vi har, alltjämt och för alltid är mänskligheten. Som i mina ögon är högaktuellt  när det verkar som om Kalle Anka vunnit presidentvalet i ett alldeles för stort land. Osannolikheten i det han och hans kumpaner säger och förmedlar får mig att rysa. Vissa talar ut sig själva från konceptet mänsklighet.

Vi måste sträva efter att förstå hur vi lyckas skapa harmoniska liv och se till att vi har kunskaper att ge till de som kommer efter. Våra barn, unga, gamla och alla som anses vuxna

 Miraklet liv som har med livet och allt levande som vi inte själva kan återskapa. Däremot vårda och förvalta på det mest sagolika sättet vi kan tänkas skapa, och som ibland finns genom berättandet. En konst som överträffar det mesta. En gåva och genuina möten med familj, vänner och utvalda som kan förvalta berättandet på bästa vis. Fredsbevarande berättelser som har nyckeln till framgång alla borde söka, kunskaper vilka ligger i vår historia. Berättelser som talar om hur människan lyckats med sitt uppdrag på alla de olika vis att handla, agera, även i konflikter vilka självklart utesluter våld. Insiktsfulla berättelser om hur man kommunicerar och agerar i förhållande till andra som har motsatt åsikt.

Berättelser om hur vi inkluderar, eller borde inkludera våra äldre vilka fött oss in  i denna världen. Värdigheten. Som har varit så värdefull för många folkslag så även  i Sverige. Om vi har tur återfinns den ibland bland våra äldsta även idag. Vi måste ta tillbaka värdigheten i våra liv och stå upp för oss själva. Då står vi ofta upp även för andra.

Enligt barnen säger jag " oh vi har det goodaste vattnet" vid varje middag. En påstående som kan verka banal. Men det ligger kunskap bakom att rena och få tjänligt gott vatten. Vatten som många länder lider brist på och är livets förutsättning. Var tacksam över vattnet. Och berätta vidare hur vi kan vara rädda om vattnet.

Frihet

 För någon vecka sedan delade USAs president Joe Biden ut frihetsmedaljer, varav en gick till Michael J Fox. Det både smärtade mig djupt samtidigt som det fyllde mig med både tillförsikt och hopp. Ont gör det mig, så ont att en person som donerat sådana gigantiska summor pengar och engagemang kring forskning för att lindra och förhoppningsvis bota Parkinsons sjukdom, själv är så drabbad av sjukdomen. Min teori är att han har en läkare med fel inställning. Att ha Parkinson vet alla som drabbats av den, är verkligen ingen frihet. Man är så fången i sin kropp som man kan vara och utsikterna är ju inte heller lysande. 

Någonstans får jag känslan av att den medicinska forskningen inte är sitt bästa och att forskningen kanske t.om sålt en bit av sin själ till läkemedelsindustrin. Blir stora sjukdomar lösta faller ju deras grundprincip att vi ska vara beroende av läkemedel. Å det är mycket klirr i kassan när det gäller utskrivning och bruk av mediciner.

Klarar rymdforskningen av att detaljplanera för arbetsplatser och bosättning i rymden inför en snar framtid måste det ju bara visa på att vi har antingen fel kompetens som forskar om sjukdomar och eller fel tillvägagångsätt vid forskningen. Hälsa är det största hotet mot läkemedelsindustrin som redan är korrupt. Måtte det bli eftersträvansvärt att hela det sjuka. På riktigt. Mänskligheten bör sträva mot frihet med förstånd att välja rätt. Heder bör även det vara en ledstjärna i arbetet med forskning. När de forskat så bra att de själva blir arbetslösa, då är de förtjänta sin lön.