Lilla älskade mamma.

Jag saknar min mamma idag. Ja inte bara idag, hon saknas oss alla dagar... På morgonen den 23 december 2010 gick hon vidare till en bättre värld, Nangialia eller Körsbärsdalen, himlen eller vad vi benämner det för när vi använder oss av ord.Jag tror det blev Körsbärsdalen för hon älskade och älskar allt som är vackert, barn, blommor och träd.
Så mycket vet jag att hon gick till ett ställe där det är som vi alla egentligen vill ha det, eller borde vilja att det är. Varmt och kärleksfullt, där, tog pappa Sven emot henne med sina stora kärlekfulla armar och knasiga historier.

Jag önskar idag att jag fick krama hennes härligt varma goa, lite krumma kropp så där som den blev de sista åren. Känna hennes mjuka silvergrå lockar i mitt ansikte. Höra hennes djupa suck och hennes: " Älskade älskade barn". Ha henne i soffan och ge tillbaka lite av allt hon gett oss. Mamma var en sådan där knasigt onyttigt och fantastikt osjälvisk människa. Hon fanns till för alla.

Önskar så att hon och pappa hade fått njuta av våra barn och de av dem. Så vi hade fått ge tillbaka, det var ju precis dags för PayBackTime.

Jag är tacksam över allt vi fått med oss i kappsäcken och det minsta som ändå är bland det största är deras senapsfrö. Bullerbyaktiga byn Norra Hedensbyn som jag växte upp i var en gudfruktig by med de snällaste, knasigaste, modigaste, mest arbetsamma människor som står att finna. Där fanns det som kallas tro, det som knappast finns i något lexikon längre, Senapkornet som kan flytta berg för att prata liknelser.

Vi fick gå på söndagsskola i bönhuset med mildaste underbaraste gamle granne Seth som söndagskollärare. Satt där som ljus på de lätt vadderade stolarna med grönt manchestertyg av sammet. Vi lärde oss om Jesus och hans lärljungar med bilder på flanograftavlor. Hur viktigt det är med att vara snäll och säga förlåt. Hur viktigt det är att vi tänker på de som är svagare än oss. Hur viktigt det är att vi delar med oss, det smittar av. Klart att det är ett under, mirakel att Jesus utspisade 5000 människor med ett bröd. Förmodligen började han med det lilla bröd han hade, bröt det i delar och gav vidare. Han fick människor att lyfta blicken från sitt ego och började med det lilla. Några hade säkert bröd under manteln då de kommit långväga men tänkte säkert att det skulle räcka till sig själva. När Jesus predikade att dela blev de då inte inspirerade av honom och lyfte på manteln? De var ju ändå där för att lyssna på honom. En legendarisk föreläsning.

Min lycka och nåd är att få vara född in i min familj som funnit detta senapskorn och som delade det med oss barn. Jag är så tacksam lilla mamma för att just du blev min mamma och att jag kan känna din närvaro varje dag och närhelst jag söker den.
Ticktackticktack.

Snacket går.

Visst är det underbart när barnen börjar prata och utvecklar sitt språk allteftersom.
Hur de väljer att uttrycka sig och gör associationer. Sina egna sätt, med gester , miner och sätt att lägga orden på. Att få titta djupt i ögonen på typerna när de vill säga något viktigt. Då blir ögonen stora som på Mästerkatten och jag hör nästan hur de kurrar.
Häromdagen stod vår lille typ i kallingarna framför spegeln och vred sid för att se ryggen.
När småfingrarna  hittar ryggraden kläcker lille typen ur sig:
"Mamma är det här ryggfenan?

Min tandborstning höll på att sluta med en strongning. Många goda skratt får man!
Just love them!

Grymt stor !

Kan inte låta bli att visa bilden från min cykeltur i söndags. Det finns en lång runda i skogen vi varit nyfikna på och äntligen var vädret behagligt och cykelsuget stort. En riktig safaritur blev det bland hjort och karg skog. Ivrig som jag var hoppade jag iväg på cykeln som efter ett tag visade sig lite dåligt pumpad på bakdäcket. Jag skumpade fram lite som ett stort popcorn  ensam i skogen. När plötsligt skogen tog slut tittade en ladugård fram med tillhörande sugga vid vägen. Den största sugga jag någonsin skådat. I skydd av vassen eller gräset eller vad det nu kunde vara tog jag ett darrigt foto av den välvuxna grismamman.  Fort upp på pedalerna och som en rem därifrån!

Grymt! 

Allt det goda!

Visst är det härligt att få orka göra det där som ger glädje och energi?!
Saker som får ta tid och ofta gör att det både blir bra, känns roligt och lite spännande.
På kort tid har vi kunnat använda oss av rabarberna som växer härligt i vår, för oss nya trädgård.
Rabarberpaj, rabarberkräm och rabarberdricka som stått och dragigt i ett dygn innan de hamnade i flaskor.

Sedan blev det äntligen ett gjutningstillfälle! Sist det hände var på Gotland då ett fint fågelbad tog form. Det här är en bild på fågelbadet innan cementen kommit på formen av sand och keramikbitar.

 Nu i Kristi Himmelfärds blev det otroligt fina plattor med mönster från rabarberbladen.

 En härlig väntan får tålamodet leka med. Vi väntar på lökarna som vi planterat i massor...mest i vitt och lite oranga toner. Hoppas de hinner tränga upp innan hirshkålen sväller över igen och att de överlever hjortarna. Vi väntar och hoppas på att få njuta av dem lika mycket som av tulpanerna!
Medicin i dess allra bästa form!

Lycka!

Håll tummarna!

Tänk vad underbart om allt bara kunde vara "som vanligt". Med bara vanliga bekymmer och glädjeämnen i livet. För mig är det inte riktigt så.
På köpet får jag dåligt samvete för att det inte bara påverkar mig utan främst min familj, mina vänner, kollegorna på jobbet osv...Ibland känns det som allt jag är, gör eller inte orkar göra kanske främst, är fel för att jag inte räcker till ens för mig själv ibland.

Jag å ena sidan hatar mediciner, och då menar jag hatar. Önskar att jag kunde åka någonstans utan att slippa tänka på mediciner utan bara kunna leva med en tandborte och ett par rena underkläder.Slippa gå på provtagning titt som tätt, slippa lägga ner massor med pengar på mediciner som jag provar och inte kan äta för att det ger mig för mycket biverkningar.
Å andra sidan förstår jag ju behovet av mediciner och har lärt mig tänka att jag är lyckligt lottad som kan köpa mina mediciner och att det faktiskt finns, än om just jag verkar var en av de mest svårmedicinerade människorna som finns att finna.

Sedan september har jag varit inne i en svår medicin-justerar-period för min Parkinsson.
Neuproplåstret som utsöndrar dopamin har fungerat sådär och när det väl började stabilisera sig fick jag  kliande exem så det stod härliga till. Jag blev avrådd att sluta med dem. Jag har väntat tills jag haft semester när stora förändringar skett med min medicin. På jullovet provade jag att höja neuproplåstet till följd att jag fick vanföreställningar, paranoia och sömnlöshet. Vilken antihit! Motmedicinen mot detta är också biverkningar med gåva från mörkret.

Så kom då påsken och jag tyckte att det var dags att sluta med dopaminplåstret, Det funkade hyfsat en vecka sedan tog signalerna slut till hjärnan och kroppen. Tankarna tog slut och rent kroppsligt orkade jag knappt lyfta ben  och armar. Skakingar i nacke och huvud skrämde mig  nästan ur kroppen.
När jag skulle gå ut på vår altan som är några trappsteg ner orkade jag inte placera fötterna rätt så jag dunsade ner i trappen på smalbenet. Jag var säker på att något var brutet men i chock var jag upp lika snart som jag kraschat.Tre veckor senare ömmar det ännu rejält.
Samma dag började jag med plåster igen, efter någon timma kunde jag märka hur kroppen sakta men säkert återhämtade sig som en blomma vilken varit utan vatten.

Nu återigen har jag sedan i tisdags börjat prova en tablett istället för plåster. Paniken och skräcken att prova ny medicin kanske jag inte behöver förklara om man vet att jag lyckas få de både vanligaste och konstigaste biverkningarna och dessutom nya att lägga på fasslistan. Listan på denna medicin är b.la att man kan somna när man kör bil,andningen och hjärfrekvensen kan påverkas samt en rad andra härliga saker som man bara går och önskar sig...
Än så länge har jag bara haft läskig trötthet, huvudvärk och illamående som påminner att vara gravid fast lite mera. Mina tummar bränner i handen och vill att det kan få räcka så!

Jag bara önskar att allt kunde få vara som vanligt! Mellan allt och till största delen så lyckas jag mot alla odds ändå njuta, vara glad och känna mig  enormt lyckligt lottad. Den kärlek jag känner till min stora och lilla egna knasiga familj, släkt och vänner betyder mera än allt annat. Jag har mera än jag kan önska mig av det som verkligen är värt något!
 Om jag fick önska skulle det vara att få slippa en del av den  övermäktiga kamp som det faktiskt är med medicinering och att hitta rätt..
Har du en hink positiv energi över, en knippa helande tankar blandat med en gnutta kärlek och mirakel så får du gärna sända dem över till mig i en sekund eller två. Jag behöver dem.

Hur man tar det.

Jag önskar att jag inte behövde lyfta psykisk ohälsa, för att jag önskar att det inte fanns. Att vilja lämna varje sjukdomsperiod bakom sig, varje svår stund, är nog inte svårt att förstå. Vem vill minnas sin värsta kräksjuka?

Men jag känner att det är min skyldighet, för alla unga som inte har en aning om var de ska vända sig när de känner att det inte är som det ska, för alla som känner sig dåliga och har dåligt samvete för att de inte tycker att de håller måttet för att de blir/är sjuka. För att samhället och alla förtappade politiker ska vakna och sätta in resurser som är expertis på att föra individer uppåt och framåt, önskan om  kvalitetsförbättring av ett byråkratiskt system som suger pengar istället för att de borde gå dit de bäst behövs.

Att kunna ta svårigheter och motgångar på rätt sätt faller sig inte naturligt ens för den som har de bästa förutsättningarna när man inte mår bra. När man är ung och blir sjuk faller hela ens framtid i spillror. Känslan av att vara värdelös kommer som ett brev på posten och bemötandet man får inom vården till stor del understryker  gång på gång detta. Nästan överallt blir man bemött som om det inte finns något friskt kring ens person, På startsträckan in i vuxenlivet är det att dra undan hela tillvaron för en människa i kris. För det är det det handlar om också förutom allt  rent medicinskt.
Hur ska man orientera sig, hur ska man tänka och var finns den  långsiktiga hjälp man så innerligt behöver? Jag har mött individuella personer genom vårdapparaten som berört mig och hjälpt mig på ett sätt som är  grymt mycket större än det  trögtänka systemet. Utan sådan människor skulle jag inte kommit dit jag är idag.

Jag önskade tidigt på egen förfrågan att få gå i terapi där man lär sig tänka positivt och framåt,
 KBT ( Kognitiv beteedeterapi) hade jag läst att det hette. Långnäsa fick jag när det inte fanns på den ort där jag växte upp vid den tidpunkten på 1990-talet. Istället fick jag gå i terapi som byggde på "Vad är problemet" och då menades inte problem med min sjukdomsbild utan i mitt liv, min tillvaro. För det var ju där roten till det onda antogs vara. Jag visste inte var jag skulle säga, problem finns ju överallt och speciellt om man rotar och ska söka efter dem. Förnedringen och förvirringen var stor och blev total när allt jag skulle vara var att älta, utan en terapeut som ens försökte göra något konstruktivt.
Min pappa frågade vad vi pratade om. " Jag ska bara prata skit" var mitt ledsna svar. Måste jag säga att jag blev sjuk? Till och med terapeuten erkände att den terapiformen hjälp mig att tippa över till helvetet.

Vändningen av både terapierfarenhet och mitt liv kan jag nog säga kom när jag kom i kontakt med KBT under min sista termin på Lärarhögskolan. Där jag fick  läxor som innebar att totalvända synen på mig själv som jag dragit på mig, jobba med sorgen av förlorade ungdomsår och drömmar.,. Se framåt och se mig själv som en hel och fantastisk Människa igen, med mycket att förvänta av både mig själv och framtiden..Hon peppade mig att börja föreläsa i föreningen Balans som reser världen över. Något jag inte var mogen för vid den tidpunkten, men bara att föreslå mig en sådan sak fick mig själ att börja blomma. Jag har mycket att tacka Karin för! Min familj, mitt jobb... Jag lärde mig att jag var värd allt detta och hon fick mig att våga ut i livet igen för att både ge och ta emot allt som bara väntade på mig.
Kanske just tack vare henne finns en längtan av att ge något tillbaka. Många går förlorade  i en värld som bygger på allt allt ska genera pengar, gå fort och är kortsiktigt tänkt för andra än de som bestämmer.System som bara ser det sjuka och sänker människor med otaligt många kvalitativa egenskaper med nedvärderande handlingar och felaktiga beslut, eller för den delen frånvaro av dem. Att hitta  områden och lösningar för kvalitetsförbättringar inom psykiatrin är det minsta problemet.Att få styrande att vilja förändra och satsa är den stora utmaningen.

Ingen ska gå förlorad, inte en enda.
Min önskan är att mitt liv och berättande kan hjälpa någon.

Tänkte de överhuvudtaget?

Sådärjadå.
Då vet även jag att det är riktigt på riktigt och inte som önskvärt dumt löjligt påhittat, att man kan bli utförsäkrad. Vet inte vad utförsäkring skulle gynna en redan utsatt person. Man blir ju inte friskare av att bli utförsäkrad så mycket kan jag med mitt lilla förstånd förstå och erfara.

Feta 100 kronor per dag får jag istället för min sjukpenning. Illamående drog över mig och det var tur jag satte mig ner när jag läste beskedet.
Avgångsvederlag och skyhöga löner i förhållande till att det finns massvis med människor som blir utförsäkrade är mer än uselt.
Slåss för de som behöver det!

Ljuset är alltid nära!

Av någon anledning har jag racklat till det och kommer inte åt min blogg när jag vill det.Å andra sidan kanske det är bra. När jag skriver om saker som verkligen berör kan det vara gott att låta bli att röra i grytan ändå mera på ett tag. Det är en av de saker som kan göra att min skörhet i bipolär sjukdom kommer fram eller bryter ut. Alltför roliga saker, alltför jobbiga saker/ konflikter, när andra inte känner mina gränser, för lite sömn, för mycket intryck...Med andra ord gäller det att svinga sig med fingertoppskänsla i sitt livsrum, Vilket inte är enkelt. Både för att man lätt tummar på sina egna gränser och rör sig bland andra som ibland inte har känsla för andras gränser. Att vara tydlig med sig själv är svårt och att försöka få andra i sin omgivning  förstå vilka förutsättningar jag har med min/mina sjukdomar är mer än en utmaning som kräver en hel del av någon som gärna vill vara snäll och sätter andra först. En del av mitt stora jobb är att vara snäll med mig själv och vara ego. Låter lätt som en plätt kanske för vissa, men inte för andra.

Att det mera och mera lyfts om psykisk ohälsa är ett minst sagt "äntligen"! Någonstans tror jag att det kommer att ta tid att "bipolär" (för att tala om en av alla diagnoser) ska låta lika naturligt som andra sjukdomar, Däremot är jag först på led med uppsträckt hand, villig att vara en del av att jobba för förståelsen för allt detta som påverkar så otroligt många. Ändå så osynligt för de flesta.
När jag själv kan ha svårt att få in hur sjuk jag kan bli om jag inte är rädd om mig, än om jag har varit där tidigare, hur/svårt ska då andra som inte kommit i närheten av en psykisk svacka/sjukdom ens kunna få en liten aning om vad det handlar om när detta inte får talas om eller synas?

Jag är ännu inne i en medicinanpassning av min Parkinsson,Vilket hela min framtid verkar vara eftesom mina båda sjukdomar egentligen inte "går ihop". Imorgon ska jag träffa min neurolog som vill att jag ska byta medicin eftersom jag fick häftiga biverkningar av neuoproplåsteret när jag försökte på ökning på dopaminet, Vanförställningar, paranoia, sömnbortfall...visst låter det läckert?
Den medicin som han vill att jag ska byta till ger minst lika mumsiga biverkningar och jag låter hellre mitt ben och min arm släpa och talet sluddra än att hela tillvaron blir ett helvete.

Mitt livsrum fylls ändå av det bästa! Storligen lyckligt lottad känner jag mig och ÄR! Familjen, vänner, jobbet och att träna är bara några ingredienser. En av mina uppgifter är  fysisk och mental träning..Att åtminstone försöka, öva sig i att tänka postivt och framförallt kreativt. Försöker hitta ledstjärnor och styrka både i mig själv och andra,
Jag är tacksam för de  människor som gått före mig. Generna av det goda slaget tror jag gett mig en stark överlevnadsförmåga, Jag kommer aldrig att ge upp.Vissa dagar gör jag det tillfälligt, men jag är som katten, hamnar på fötterna vid landning. Så många före mig i släktledet som kämpat med andra stora utmaningar och lyckats väl, då kan jag också vinna min egen väg!
Glaset är alltid halvfullt och inte halvtomt. Och som min älskade pappa Sven sa en gång  när han höll min hand i sin grova bondehand:"Av motgångar blir man stark".
Visst är det så om man tar dem på rätt sätt.
Ge mig styrka och mod! Så ger jag det vidare!