Pappa Sven

 Idag skulle pappa Sven fyllt 88 år men blev 69 år. 16 dagar innan han skulle fyllt 70 dog han hemma på köksgolvet i Lund. Han föddes med öppen gom och var nära på att stryka med. 4 oktober blev han nöd döpt hemma i köket på Norra Hedensbyn. Jag har alltid älskat bägge mina föräldrar men jag var nog lite mera pappas flicka. Jag tror nog att han är den mest livsglada person som jag varit nära. Han älskade sin familj och sitt kall. Att bruka jorden och sköta om sin hjord av djur. Hans ögon glittrade och var en källa av sann nyfikenhet hur saker och ting förhöll sig. En stor kämpe och min beundran ville aldrig ta slut. Jag skröt på skolan hur min pappa kunde snöra en gummistövel över foderladan, hur han kunde si och så. Jesper och Ulf blev trötta på mig och kollade istället in vilken siffra de hade i botten på sitt glas. Jag fick rida på stora hästar i full galopp medan mamma kom ut på bron och skrek av rädsla. Jag älskade det, vinden sved i ögonen och det var enkelt, det var bara att hålla i sig. Rädsla fanns inte.

Möten med prövningar seglade in. Kommunen ville bygga bostäder på vår mark. Striden för det som var vårt var tung och tog kraft. Söndagen den1 maj 1978 stod pappa vid balkongdörren i kammaren. Han tittade ut och jag såg tårar som trillade nerför hans kinder. "Nu är det här inte längre vårt". Jag bet mig i läppen och tog hans hand. Hans hand som mina händer så ofta vilat i. Händer som använts på bästa sätt. När vi hade flyttat vårt hem gick jag kvar i Moröskolan någon vecka. Mamma var sliten efter flytten och både ryggen, själen och psyket behövde vila. Så pappa skjutsade mig i arbetskläderna till skolan i vilken han även gått i, i sex år. Vi åkte i vår vinröda Peugeot och en morgon när vi närmade oss skolan kom tårarna igen på pappas kinder. Så mycket själ och hjärta.

Skulle jag få önska , skulle jag vilja ha mamma och pappa tillbaka. Då skulle de för varje dag få bestämma vilken ålder de skulle gestalta. Som Barbapappa och Barbamamma typ.  Leva med  naturen och dess skiftningar. Fastän så många uppdrag, full koll, i synk med livet. Så länge som de lovar att berätta alla berättelser, odla blommor, ha hästar i stallet och göra vackra fotoalbum till våra barn. Ni är länken till livet, både det himmelska och jordiska och jag önskar barnen er  närvaro. Tack för att just ni blev våra föräldrar.

Psykisk ohälsa

 Bli aldrig sjuk. Det suger på alla plan. Det är till och med så där att jag kan känna att det inte kan vara sant, det måste vara ett dåligt skämt. Aldrig att det är medvind, isåfall en dag för att bara vara värre nästa dag. Någon annan får ta över de hela, det kan inte vara meningen att jag ska bära allt jag bär. Bara för att jag blivit sjuk av vården som gjort fel. 

Jag har varit hemma nu en vecka efter jag lade in mig på Avd. 53 på St: Görans Sjukhus. Lade in mig första gången själv efter många års besök och inläggningar. Mycket övermedicineringar, ect-er, bältesläggningar och förnedringsvård. Men också ljusglimtar. Vi lever i Sverige 2025 och ännu får vi egentligen inte prata om psyket och psykvården. Det är skamligt. Det ska vi ändra på. Skamligt är att behandla psykisk ohälsa som skamligt. Vi får öppna det kapitlet lite försiktigt och varsamt så det blir en hållbar berättelse och inte en engångsbomb

På St: Görans som jag har varit inlagd på mest är jag bland mycket annat frågande till vanliga enkla företeelser som lysknappar, dörrhandtag. Lysknappparna är de mest avancerade jag har varit med om. Man ska trycka på rätt ställe på en rund infälld knapp. Olika antal tryck för olika ljusstyrka och sedan snurra runt knappen för att hitta det läget som är olika från strömbrytare till strömbrytare. Likadant är det med handtagen. Handtagens utgångsläge kan vara uppåt, höger , vänster och neråt. Tortyr skriker det om dessa enkla grejor som är tillsynes gjorda för att driva till vansinne.

Städningen eller underhållet kan vi prata om. Brorsan har det renare i sitt mjölkrum än i matsalen på 53an och övriga utrymmen på avdelningen. Skamligt hur man låter underhållet förfalla och tala sitt språk om hur vi värdesätter människor med psykisk ohälsa. Förändringens vindar kommer att blås milda brisar till förändring. Vi får börja prata om hur människor bemöts och hur vi vill ha det. Någonstans ska vi börja och helst i förrgår.