Joeux Noêl! Merry Christmas! God Jul!

Jag önskar Er alla en härlig jul. En stämningfull jul med någon ni tycker om.

Speciellt känner och tänker jag på de hemlösa vi har i vårt land.

I Stockholm delar Hemlösa.se ut frukost varje morgon 4.30 i centrala Stockholm.

Kön brukar ringla sig lång, varje morgon. Det skär i mitt hjärta att människor får behandlas så som de gör. Utanför alla system och helt utlämnade. Som om de inte fanns.

Hade de varit hemmalösa hundar hade kön varit lång för att ta hand om dem. Inget ont i att människor bryr sig om djur men borde vi inte göra det med vår nästa? Vidga famnen och våga öppna upp tomma rum i Monarkins slott, sätt på värmen och bädda sängar för att hysa dessa minsta. Ett samhälles "topp-människor" är nämligen lika lyckade som de som det gått snett för i livet och lider. DET är ett mått på hur sann deras sympati och engagemang är inför deras nästa. Vad jag menar är att ingen ska gå förlorad och att den som är stark måste vara godhjärtad.

Jag skulle så gärna slippa vara så beroende av min sömn för att inte bli sjuk, att jag pallade att vara med och få dela frukost med dem. En kopp varm choklad och få ge kramar. Det kunde vara jag, det kunde vara du. Omständigheter som lett till det ena, som lett till det andra. En kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Dags att höja ribban för vart bottennivån går. Den högsta ribban gissar jag är inte satt ännu, karriären ser som mest bekant uppåt och framåt, utan att se sig för. I egensyfte.

Bevare oss för att bli fartblinda. Hellre får jag parkeringsböter.

Vet att det blir en repris, men lyssna på Zara Larsson Och Carola via länk.

https://youtu.be/t_Ns0r02iik

I den bästa av världar.

 I den bästa av världar sparar vi och blandar det bästa av nytt och gammalt. Men så kloka är vi  inte. Vi fångas ofta med hull och hår av det som är nytt.

Jag tänker på tekniken och  hur den hanteras av skolvärlden. På ett bra sätt och ett mindre bra sätt. Just nu sker en prövning av samhället och världen med den pandemi som pågår. Många barn och ungdomar som blir drabbade när skolor stänger. Det fantastiska i det hela är att undervisningen kan ske på distans tack vare den digitala  verklighet vi lever i. Fantastisk måste jag ju få tycka, alldeles utmärkt i en modern tid. En utmaning ligger i att ta ansvar för ungdomarna och att hålla diciplin uppe. Ett väldigt bra eldprov att kunna hålla fokus.

När datorerna kom till skolvärlden, vad kan det vara, 10-15 år sedan började det med att man hade gemensamma fasta datorer. "Paddorna" kom och de fick allt större genomslag och vikt i undervisningen. Datorer fick överta en hel del av det motoriska inslaget hos barnen. Jag tänker på hur alltför många barns handstilar ser ut idag. Nu finns det knappt kvar någon känsla för det egna skrivna orden och det konstnärliga i att forma egna ord verkar ha försvunnit. Barn borde inte börja skriva på datorer förrän de fått känslan för att forma egna. Datorerna får inte bli viktigare än konsten att kunna skriva själva. Men på något sätt är vi bortlurade att våga säga ifrån på det som är så tydligt. Barn och ungdomar skriver ofta som krattor, Då måste vi göra något åt det. Skippa datorerna, gå ut och forma bokstäver med kottar, forma med kroppen, med hopprep. Det finns massor med sätt att få känsla för  formerna bokstäverna har.  Och inte minst skriva på ett lustfyllt sätt om och om igen. Ge barnen en chans att låta det skrivna ordet vinna mark för våra nya generationer. För hur ska det se ut när våra kommande lärare som inte kan skriva ska lära nya barn att skriva...? Om några generationer kanske vi inte har några som kan skriva för hand. För så fort går det om man inte ser sig för och har huvudet under armen.

Jag hoppas skolvärlden vaknar. På riktigt.

Lyssna på Zara Larsson Och Carola. "Säg Mig"

https://youtu.be/t_Ns0r02iik

Fader förlåt dem.

Madonna Like A Prayer .

https://youtu.be/reMbyC4GHvQ 

Vi människor må vara det intelligentaste varelser men även de mest korkade ever ever.

Vi har alla fått våra talenter att vårda men vi vill ha annat och mera. Det är inget dumt i sig men människan vill gärna ha det andra redan har och på någon annans bekostnad. Att det föder hat är ingen stor nyhet. Vem skulle inte kämpa med allt man har för att skydda sitt?

Redan i den gamla bibliska historien i Moseboken slår Adams son Kain ihjäl sin bror Abel för att han är avundsjuk på sin bror vilken han tycker får mera kärlek, välsignelse och uppmärksamhet än honom. Resultatet blev väl inte vad han hoppades på. Kain blev landsförvisad. En sådan gammal text ville redan då lära människan att ta sig an det hon har. Inte många verkar ha läst och lärt.

Vem vinner på krig och död? Vapenindustrin. 

Generationer av krig och död föder ändå mera hat och misär. Människan blir  ett monster som skövlar och förgör. I liten, mindre, stor och global skala.

Tusenåriga lätta nötknäckare går förbi människan, vårda din talent och din nästa med dig.

Det allra största budskapet knycks nacken åt. "Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." Jesus på korset ber om förlåtelse för dem som avrättar honom. För att få förlåtelse är nyckeln att man ber om den, tar emot den och växer i sanning och kärlek. Mot sig själv och andra.

Världen skulle behöva nollställas, den är så full av egon, ondska och maktbegär. Jag hoppas så att människor vaknar till och förstår vad det vinnande konceptet är, den sanna källan. På Jesu bekostnad, barmhärtighet och nåd.

Jay Smith Like a prayer:

https://youtu.be/iKNH2cg8lvo

Våra äldsta 3.

Miss Li, Lev Nu Dö Sen

https://youtu.be/3pFFTAGYVhM

När jag var tjugo år jobbade jag som vårdbiträde på ett servicehus för äldre. Man fick börja att gå bredvid för att lära känna de boende och få kläm på rutinerna. Man gick på rullande schema, började som tidigast sju och slutade senast kvart över nio kvällstid. På helgerna var tredje vecka hade man en delad tur. Dvs. att man började tidigt och slutade sent och var fri de fyra timmarna mitt på dagen, obetalt såklart.

Jag minns flera av de boende, det var b.la en kvinna som var 99 år och jag kommer ännu ihåg känslan av att få möta henne. Spröd som en fågel. Anna. Som min farmor. Glad som en lärka när hon var glad och kunde säga ifrån när hon inte var nöjd. Hon hade upplevt både första och andra världskriget. Det var något visst att få tillbringa tid med henne. Hon blev alltid så glad när jag jobbade.

En morgon skulle jag hjälpa henne att duscha och hon tyckte det kändes kallt att stiga upp ur sängen för att gå raka vägen in på toaletten. Jag bäddade om henne istället lite extra och gick till toaletten där jag satte på varmvattnet i duschen och stängde dörren. Lindade in henne i stora badlakan innan jag hjälpte henne på duschstolen. När vi kom in på toaletten  tjöt hon av lycka och slog ut armarna. Så hade ingen annan gjort förut! Varmt och skönt!

Hon älskade vackra kläder och hade tidigare alltid burit korsett. Nu fanns det inte tid för att hjälpa henne med det, att ta på den tog någon minut extra. Hon pratade och önskade så att få hjälp med att gå och köpa en ny korsett. Men av de äldre vårdbiträdena fick hon inget gehör, det var ju helt onödigt. Vad skulle hon med den till och dessutom var det dyrt. En dag bestämde hon och jag att hon skulle gå till Domus för att handla. Rustade med rullstol, handväskan och plånboken med en dubbelvikt femhundrakronorssedel rullade vi iväg. Och naturligtvis en fin näsduk instucken i ärmen. 

Anna fick hjälp av personalen att välja korsett och jag kan säga att hon blev en decimeter längre i rullstolen av den uppmärksamhet hon fick av personalen. Hon valde en vacker korsett som omsorgsfullt inlindad i silkespapper låg i en vacker kartong. Hon kvittrade hela vägen hem .Och än om hon förstod att ingen skulle hjälpa henne på med korsetten låg den i översta byrålådan och andades skönhet, äventyr och självaktning. Lycka.

På morgonmötet dagen därpå var det en av de äldre kvinnorna som fränt och irriterat frågade vem som varit ute med Anna och köpt korsett. Fast hon visste att det var jag, det märktes att hon kollat upp almanackan där man skrev upp utgång.

Jag, sa jag. Och hoppade tyst att hon skulle få möta sig själv när hon blev gammal. Värdighet och varma hjärtan är vad jag önska skulle genomsyra vården av våra äldsta.

Våra äldsta 2.

 På svensk tv går nu en serie om fyraåringar som besöker ett äldreboende. Producenterna vill visa den positiva förstärkningen av de äldres kognitiva funktioner vilket gemenskapen ger. Vackert att se, men också så oändligt sorgligt. Ett experiment som vi kunnat tala om resultatet av för läänge sen.

Ok, vårt samhälle ser ut som det gör och inte som det gjorde för 100 år sedan. Vi förvärvsarbetar och förkovrar oss, i teorin iallafall. Vi går inte alltid framåt ur alla aspekter. Vi skapar även nya problem och klappar oss på axeln när vi årtionden senare kommer på att det ligger någonting viktigt att ta tillvara på i det naturliga. Det som fanns från början.

Det är så tidstypiskt att kategorisera och dela upp åldrar och andra kategorier i grupper liknande tillhörigheter. När det gäller äldre och barnen, för vinsten är lika stor för båda önskar jag att beslutsfattare åtminstone byggde äldreboende och förskolor i anslutning till varandra. Kanske så de har möjlighet till gemensam utevistelse åtminstone.

Om du blir dement, vill du sitta på ett hem med sju andra som inte har koll på någonting? Samtal som inte lockar fram någon gnista utan släcker ner kontoret för att göra pinan kortare. Få gå ut en gång i veckan om man har tur, och då är det någon annan som bestämmer om och när du ska gå ut. Personal dessutom som är drillade att vara duktiga och effektiva som därför mer eller mindre springer mellan de praktiska göromålen. Och inte sällan pratar om vårdtagaren över dennes huvud.

Kära eller korkade beslutsfattare,

ta er själva i kragen  och gör skäl för era löner. Landa och håll er inte högt över alla andra. Man måste stå på marken stadigt för att kunna flyga överhuvudtaget.

Våra äldsta 1.

I en värld som tycks upp och ner mer än någonsin kommer debatten upp hur vården av våra äldsta fungerar. Eller inte fungerar.

När jag var 15 år vikarierade jag för min moster inom hemtjänsten på somrarna.

Jag cyklade mellan husen och lägenheterna på Sjungande Dalen och i Stämningsgården.

Lagade frukost, lunch och middag. Hjälpte dem att komma i säng och komma sig  upp.

Borstade löständer och tänder som satt fast. 

Kammade och la upp håret på rullar.

Städade och handlade.

Viktiga saker.

Det viktigaste av allt upptäckte jag var att jag var där.

Pratade och satte mig ner en stund.

Frågade hur det var och tittade på gamla bilder.

Att den som kommer till en äldre person kan tala samma språk är väl så självklart att det egentligen är löjligt. Vem vill gå till en bilmekaniker, tandläkare, möbelbutik för att få hjälp och inte förstå människan du möter och förväntas hjälpa dig?

Äldre är människor av ädlare sort än vi yngre. Som levt längre, varit med om mera och byggt upp vårt samhälle. När man blir äldre blir man oftare skörare och utlämnad åt andras goda vilja att få den omsorg man har rätt till. 

Förtroendevalda och politiker har förbrukat förtroendet att se till våra äldsta som borde behandlas med röda-mattan principen, få rätt bemötande och allt det där vi ser som en självklarhet.

Gå ut, duscha, göra utflykter, få sovmorgon om man vill det, hålla någon i handen och sjunga.

Möta få och samma personal.

Berätta om sitt liv. Ha människor runt omkring sig som vet var du kommer ifrån och vad dina barn gör och heter. Ganska självklart egentligen, men i mammons värld är det bara ett som är självklart.

Alla ska vi bli gamla om vi har tur eller otur, hur man nu ser det.

Så länge man är vid liv är man i alla fall högst levande, än om man inte kan slåss för sin rätt.

Det är bara de som är rätt slipade som kan se att under mossan är det diamanter alla våra äldre.

Därför är det extra viktigt med rätt människor inom äldreomsorgen  och rätt människor på bestämmande poster.

Äldreomsorg måste få kosta.

Vi måste ge tillbaka det vi fått.

Lyssna på Helen Sjöholm och Magdalenas Sång.

https://youtu.be/Zqpp9ASsNfA

Kingdom come

Jag önskar verkligen inte någon, kronisk allvarlig sjukdom av vilket slag som helst.
Inte heller något monstervirus som kan avsluta livet.
Sjukdom är vidrigt och jag hade mer än gärna gett det till någon onding vars karma skriker efter elände och spara de goda. Nu lever vi i denna världen som är allt annat än rättvis och det blir min uppgift att vara tacksam för det vi har i varje nu.
När annars skulle vi annars vara tacksamma?

 Lyssna på en fin variation:
Kingdom come Anna Bergendahl.
Remastered 2020 Stonemountain Orchestra

https://youtu.be/bzv2BabNPG8

Om man frångår det man egentligen tycker och söker någon utvecklings kurva vad gäller människan som genomgår eller gått igenom kris, vilket sjukomstillstånd verkligen är, inser jag att varje vuxen människa egentligen borde få en dos allvarlig sjukdom under tid.
Kanske speciellt människor med ansvar över andra och i beslutsfattande positioner. Läkare, politiker, forskare...
Nej, när det inte går att vaccinera mot idioti kanske i rättvisans namn alla borde få en dos.
Min tanke är att det borde ge större förståelse för människor som inte har det som A-människan.
Människor vilka inte har hamnat på räkmackan och seglat utan stormar.

Att vi skulle ta hand om de våra hemlösa.
Att vi skulle behandla våra gamla med värdighet. De som byggt upp vårt samhälle.
Att världen skulle satsa på lösningar  för att bota sjukdomar.
Att världen skulle värdesätta bra sjukvård och de människor som utför omvårdnad.
Att mjuka varor är dyrbara varor, vi måste vara rädda om varandra.

I covid -19 spåret hoppas vi på större medvetande om vad som är viktigt på riktigt.

Kingdom Come!

Värdefulla insatser.

Barnen här har kommit på ett system där de samlar poäng för saker de gör här hemma.
De fiskar efter och frågar om det finns uppgifter eller blir tillfrågade.
Gör sina grejer och skriver upp streck, poäng på en liten whiteboardtavla vi har i köket.
En poäng beroende på utförd syssla, två om de gör något för den andre.
Ett streck är tio kronor och i snitt har det blivit fjorton streck per vecka, de veckor vi hållit på.

Vissa säger att barn inte ska få betalt för sysslor vilka ingår i vardagen, men jag tycker nog att de ska få känna värdet av de sysslor som utförs i hemmet. Att deras insatser behövs och är väldigt viktiga. Dessutom vill man att deras framtida parter inte ska hata sina svärföräldrar för att ha curlat dem.

Än så länge är det ett bra och roligt system som fungerar hos oss.
Barnen behöver inte heller göra allt på egen hand, vi gör lika mycket  tillsammans nu om inte mera.
Hänga tvätt, laga mat, plocka i diskmaskinen, städa.
Allt blir roligare när man gör det tillsammans.
Det blir värdefullt på många sätt.

Allt hör ihop

Idag är det hela tio år sedan vår son föddes på Danderyds sjukhus. Vid 6.50 tror jag visst man kan säga att han kom ut.
Med kejsarsnitt då mitt blodtryck steg hastigt. Jag fick honom snabbt på mitt bröst när de plockat ut honom för att sedan rusa bakom kulisserna och jobba med att få honom att andas.
Det fick jag inte veta förrän senare då allt var okej. Vilket var tur.
Jag rullades på uppvak där jag sov en stund. När jag vaknade kändes det som julafton när jag bad sköterskan ringa min man.
Å när de kom... den upplevelsen när min man kommer in med vårt barn är det mest oslagbara jag har varit med om. Det var som att sväva på lycka.
Lika stort bägge gångerna.

Idag fyller han så tio år. Jippie!
Imorse sjöng vi för honom och han fick fyra presenter.
En kroppskudde, pennor att teckna med, radio och äggkläckare.
En lycklig kille var det.
" Alla presenterna hör ju ihop.
Tänk, då ligger jag på min kudde, lyssnar på radion, ritar och väntar på äggläckaren.!

Ikväll blir det tårta med extra mandelmasse-kycklingar som vi gjorde igår.
Å ballonger så man ser att någon fyller år ska vi sätta på grinden.

Jag brukar säga till den lite nu och då:
"Tack för att du finns, att just Du kom till oss."
Svaret är nästan alltid:
"Du och pappa skapade oss. Du byggde oss."
Så får jag tillägga:
"Av kärlek!"

Tack för våra fina barn!

Thisismylife

Som alla förstått lever vi märkliga tider och jag tror vi träffar hyfsat rätt med pilbågen om vi säger att det är sista tiden.
Sista chansen  att tänka om, tänk rätt.
Rädda det som räddas kan.

Anna Bergendal This is my Life:

https://youtu.be/5P1neQKN-1k

Vi kan inte bli fler och fler på jorden, pandemin är förmodligen ett utslag på att varken djur eller människor ska leva ovärdigt.
Packade som sillar vilka jagar mammon.

Mina tankar går till grunden, bondesamhället.
Människan är inte skapad att enbart leva på vegetabilisk föda.
Har du någon aning vilka markytor som skulle växa igen?
Eller förresten då skulle det ju bli chans att bygga tänker byggherrarna.

Om djuren inte fanns vad vore vi då?
Man får äta ganska mycket insekter för att bli mätt.
De som vill ha det så kan ju bosätta sig så de kan föda sig.

Ekvationen är ju egentligen så barnslig enkel.
Men vilket moln förståsigpåare lever i förstår inte jag.

Det är jag både glad och tacksam över.

Länge leve bondförnuftet.
Tack mamma Barbro & pappa Sven att just jag fick bli er dotter.

Via dolorosa.

Världen påverkas av den grymma coronapandemi som sveper över oss och man kan nog säga att det är en av världens via dolorosor.
Genom smärtan förenas vi, de som gör det valet åtminstone, att genom solidaritet välja vägar för att skydda de sköra i tillvaron.
Vi sätter oss själva i karantän, och det är tuffare än det låter.
I Frankrike ger det utslag genom att misshandeln på kort tid ökat inom hemmets väggar.
I andra familjer kommer man varandra närmare och i vissa kommer kanske ett nytt tillskott till familjen inom tre kvartal.
Vi har valmöjligheter hur vi hanterar det mesta.

Mitt inre skriker till universum att låta kärleken segra, den kärlek som gick den riktiga via dolorosa och tog allas vår smärta på sig.
För att vi inte ska vara för evigt förtappade.
Inte en mesig kärlek direkt.
En kärlek som aldrig sagt åt oss att bygga byggnader för avgudan och åtlydnad.
En kung som väljer att bli född i ett stall har aldrig frågat eller bett om stora monument.
Han har bett oss om att följa i hans fotspår och se till de sjuka, svaga och vilseledda.
Han har bett oss vara modiga.
Vi får varje ny dag chansen att göra valet att leva i sanning mot oss själva och vår nästa.

Hoppas påskens budskap når till dem som behöver det allra mest.


Klicka på länken nedan och lyssna på Jay Smiths version av Like a Prayer.
https://www.bing.com/videos/search?view=detail&mid=EE5EB343FFFFBCD28AD6EE5EB343FFFFBCD28AD6&shtp=GetUrl&shid=104bcf1c-d26e-4803-9c2e-851443c2ec16&shtk=TGlrZSBBIFByYXllciAtIEpheSBTbWl0aA%3D%3D&shdk=TGlrZSBBIFByYXllciAtIEpheSBTbWl0aA%3D%3D&shhk=HL5JVHcPW52z4UCvHNSHd6z0rGTTH9xaCAxR%2Bb7u0SM%3D&form=VDSHOT&shth=OSH.9NOH%252BoWcDpIEYdKVseTm3g

Ödmjukhet.

I vårens begynnande tider då isarna börjar tina och smältvattnet väntar att få porla ner från fjällarna så är det dags.
För världen att få veta vad kärlek är.
Då syftar jag inte på ungdomens och singellivets  ljuva frihet att pröva sig fram.
Nej, jag syftar på den omtanke vi alla borde ha om oss själva och varandra. Respekten för  varandra och livet borde göra sig påmind för envar. Såvitt jag vet finns bara en historia, om en man som rest sig från det döda medan vi lever som vi vore lika odöliga som i ett ps4 o gör precis vad vi vill.
Det fungerar inte så.
Vi har liksom typ bara ett liv i rockärmen, eller bhn.

"Stora män och kvinnor" (vi låter dem tro det) som sitter på mandat att ta beslut borde lägga ner vapen och krigsindustrin och lägga pengar till  svältande barn, krigsdrabbade barn, utbildning om uppbyggnad av fredssamhällen, forskning för de stora sjukdomarna som finns i världen.
Återplantera regnskogen, rena vatten...
Hålen att fylla är oändliga, men inte våra resurser. För mäktiga män och kvinnor sitter på största delen av de resurser vi faktiskt kan göra något klokt av.
Låt oss göra det!

Möjligtvis kan vi se något gott spira ur den virusepedemi vi hamnat i.
Ett öga kanske öppnas för att vi alla har en början och ett slut.
Girighet och människans begär att ha det som är andras är en sjukdom i sig och jag vet inte om det finns något bot för den.

Om storheterna kan erkänna att makten stigit dem åt huvudet borde ett uns av sanning om Livet osa fram.
Inte någon är större än någon av de minsta.

Fallskärmshopp.

Det finns mycket runt i kring oss som gärna vill tala om på ett eller annat vis hur vi ska fungera, ha det och göra för att passa in. Bli accepterade.

Jag tänker på många saker och många kategorier av människa.
Men främst just nu tänker jag på människor som utan att ha valt det själva är långtidssjukskrivna. Som blir ratade av försäkringskassan vilken styrs av "styrelse-proffs". Där sitter en person som, förutom posten i försäkringskasssans styrelse  även är överdirektör i Transportstyrelsen och en annan som är IT-chef för svenska spel. Hur många styrelseposter och arvoden de sitter på vet jag inte.
De är proffs på, antar jag att skala bort onödiga kostnader och sådant som tar för mycket arbete, för dem.
De är proffs på att sko sig och se om sitt eget. Mera mera skriker deras ego.
Att antalet utförsäkrade ökat och självmordstatistiken därefter är mer än hårresande, det viskar "Hitler". Bara de friska och starka ska överleva. Men vi sparar pengar.
Händer det dessa människor något har de förutom höga arvoden förmodligen fallskärmar så stora att de skulle täcka många utförsäkrades indragna inkomst.
För det är ju så synd om dem.

På vägen för människor som drabbas av sjukdom räcker det ofta inte med bevären man har att brotttas med. Många får även erfarenheten att mötas av andra människors misstro. Vilket säger mera om de som misstror och deras oförmåga att förstå eller ens vilja att förstå. Ofta är detta människor som själva slår på stora trumman när något händer dem. Civila "styrelse-proffs".

En granskning hur försäkringkassan agerar och utreder vore på sin plats.
En granskning av styrelse stadgarna och hur arbetet är upplagt.
Det kan ju ingen bli kränkt av.
Då är det bara att ta sin fallskärm och hoppa.