Hur man tar det.

Jag önskar att jag inte behövde lyfta psykisk ohälsa, för att jag önskar att det inte fanns. Att vilja lämna varje sjukdomsperiod bakom sig, varje svår stund, är nog inte svårt att förstå. Vem vill minnas sin värsta kräksjuka?

Men jag känner att det är min skyldighet, för alla unga som inte har en aning om var de ska vända sig när de känner att det inte är som det ska, för alla som känner sig dåliga och har dåligt samvete för att de inte tycker att de håller måttet för att de blir/är sjuka. För att samhället och alla förtappade politiker ska vakna och sätta in resurser som är expertis på att föra individer uppåt och framåt, önskan om  kvalitetsförbättring av ett byråkratiskt system som suger pengar istället för att de borde gå dit de bäst behövs.

Att kunna ta svårigheter och motgångar på rätt sätt faller sig inte naturligt ens för den som har de bästa förutsättningarna när man inte mår bra. När man är ung och blir sjuk faller hela ens framtid i spillror. Känslan av att vara värdelös kommer som ett brev på posten och bemötandet man får inom vården till stor del understryker  gång på gång detta. Nästan överallt blir man bemött som om det inte finns något friskt kring ens person, På startsträckan in i vuxenlivet är det att dra undan hela tillvaron för en människa i kris. För det är det det handlar om också förutom allt  rent medicinskt.
Hur ska man orientera sig, hur ska man tänka och var finns den  långsiktiga hjälp man så innerligt behöver? Jag har mött individuella personer genom vårdapparaten som berört mig och hjälpt mig på ett sätt som är  grymt mycket större än det  trögtänka systemet. Utan sådan människor skulle jag inte kommit dit jag är idag.

Jag önskade tidigt på egen förfrågan att få gå i terapi där man lär sig tänka positivt och framåt,
 KBT ( Kognitiv beteedeterapi) hade jag läst att det hette. Långnäsa fick jag när det inte fanns på den ort där jag växte upp vid den tidpunkten på 1990-talet. Istället fick jag gå i terapi som byggde på "Vad är problemet" och då menades inte problem med min sjukdomsbild utan i mitt liv, min tillvaro. För det var ju där roten till det onda antogs vara. Jag visste inte var jag skulle säga, problem finns ju överallt och speciellt om man rotar och ska söka efter dem. Förnedringen och förvirringen var stor och blev total när allt jag skulle vara var att älta, utan en terapeut som ens försökte göra något konstruktivt.
Min pappa frågade vad vi pratade om. " Jag ska bara prata skit" var mitt ledsna svar. Måste jag säga att jag blev sjuk? Till och med terapeuten erkände att den terapiformen hjälp mig att tippa över till helvetet.

Vändningen av både terapierfarenhet och mitt liv kan jag nog säga kom när jag kom i kontakt med KBT under min sista termin på Lärarhögskolan. Där jag fick  läxor som innebar att totalvända synen på mig själv som jag dragit på mig, jobba med sorgen av förlorade ungdomsår och drömmar.,. Se framåt och se mig själv som en hel och fantastisk Människa igen, med mycket att förvänta av både mig själv och framtiden..Hon peppade mig att börja föreläsa i föreningen Balans som reser världen över. Något jag inte var mogen för vid den tidpunkten, men bara att föreslå mig en sådan sak fick mig själ att börja blomma. Jag har mycket att tacka Karin för! Min familj, mitt jobb... Jag lärde mig att jag var värd allt detta och hon fick mig att våga ut i livet igen för att både ge och ta emot allt som bara väntade på mig.
Kanske just tack vare henne finns en längtan av att ge något tillbaka. Många går förlorade  i en värld som bygger på allt allt ska genera pengar, gå fort och är kortsiktigt tänkt för andra än de som bestämmer.System som bara ser det sjuka och sänker människor med otaligt många kvalitativa egenskaper med nedvärderande handlingar och felaktiga beslut, eller för den delen frånvaro av dem. Att hitta  områden och lösningar för kvalitetsförbättringar inom psykiatrin är det minsta problemet.Att få styrande att vilja förändra och satsa är den stora utmaningen.

Ingen ska gå förlorad, inte en enda.
Min önskan är att mitt liv och berättande kan hjälpa någon.

Tänkte de överhuvudtaget?

Sådärjadå.
Då vet även jag att det är riktigt på riktigt och inte som önskvärt dumt löjligt påhittat, att man kan bli utförsäkrad. Vet inte vad utförsäkring skulle gynna en redan utsatt person. Man blir ju inte friskare av att bli utförsäkrad så mycket kan jag med mitt lilla förstånd förstå och erfara.

Feta 100 kronor per dag får jag istället för min sjukpenning. Illamående drog över mig och det var tur jag satte mig ner när jag läste beskedet.
Avgångsvederlag och skyhöga löner i förhållande till att det finns massvis med människor som blir utförsäkrade är mer än uselt.
Slåss för de som behöver det!

Ljuset är alltid nära!

Av någon anledning har jag racklat till det och kommer inte åt min blogg när jag vill det.Å andra sidan kanske det är bra. När jag skriver om saker som verkligen berör kan det vara gott att låta bli att röra i grytan ändå mera på ett tag. Det är en av de saker som kan göra att min skörhet i bipolär sjukdom kommer fram eller bryter ut. Alltför roliga saker, alltför jobbiga saker/ konflikter, när andra inte känner mina gränser, för lite sömn, för mycket intryck...Med andra ord gäller det att svinga sig med fingertoppskänsla i sitt livsrum, Vilket inte är enkelt. Både för att man lätt tummar på sina egna gränser och rör sig bland andra som ibland inte har känsla för andras gränser. Att vara tydlig med sig själv är svårt och att försöka få andra i sin omgivning  förstå vilka förutsättningar jag har med min/mina sjukdomar är mer än en utmaning som kräver en hel del av någon som gärna vill vara snäll och sätter andra först. En del av mitt stora jobb är att vara snäll med mig själv och vara ego. Låter lätt som en plätt kanske för vissa, men inte för andra.

Att det mera och mera lyfts om psykisk ohälsa är ett minst sagt "äntligen"! Någonstans tror jag att det kommer att ta tid att "bipolär" (för att tala om en av alla diagnoser) ska låta lika naturligt som andra sjukdomar, Däremot är jag först på led med uppsträckt hand, villig att vara en del av att jobba för förståelsen för allt detta som påverkar så otroligt många. Ändå så osynligt för de flesta.
När jag själv kan ha svårt att få in hur sjuk jag kan bli om jag inte är rädd om mig, än om jag har varit där tidigare, hur/svårt ska då andra som inte kommit i närheten av en psykisk svacka/sjukdom ens kunna få en liten aning om vad det handlar om när detta inte får talas om eller synas?

Jag är ännu inne i en medicinanpassning av min Parkinsson,Vilket hela min framtid verkar vara eftesom mina båda sjukdomar egentligen inte "går ihop". Imorgon ska jag träffa min neurolog som vill att jag ska byta medicin eftersom jag fick häftiga biverkningar av neuoproplåsteret när jag försökte på ökning på dopaminet, Vanförställningar, paranoia, sömnbortfall...visst låter det läckert?
Den medicin som han vill att jag ska byta till ger minst lika mumsiga biverkningar och jag låter hellre mitt ben och min arm släpa och talet sluddra än att hela tillvaron blir ett helvete.

Mitt livsrum fylls ändå av det bästa! Storligen lyckligt lottad känner jag mig och ÄR! Familjen, vänner, jobbet och att träna är bara några ingredienser. En av mina uppgifter är  fysisk och mental träning..Att åtminstone försöka, öva sig i att tänka postivt och framförallt kreativt. Försöker hitta ledstjärnor och styrka både i mig själv och andra,
Jag är tacksam för de  människor som gått före mig. Generna av det goda slaget tror jag gett mig en stark överlevnadsförmåga, Jag kommer aldrig att ge upp.Vissa dagar gör jag det tillfälligt, men jag är som katten, hamnar på fötterna vid landning. Så många före mig i släktledet som kämpat med andra stora utmaningar och lyckats väl, då kan jag också vinna min egen väg!
Glaset är alltid halvfullt och inte halvtomt. Och som min älskade pappa Sven sa en gång  när han höll min hand i sin grova bondehand:"Av motgångar blir man stark".
Visst är det så om man tar dem på rätt sätt.
Ge mig styrka och mod! Så ger jag det vidare!