Det kan ju omöjligtvis bara vara jag som, för länge sedan, upptäckt den bristande förmågan hos våra barn att skriva, skriva snyggt och med stolthet. Som att vi gett bort vår unika förmåga och tillgång att lära oss och lära ut att forma bokstäver och förse oss med ett språk som förhoppningsvis ska ta oss någonstans.
1842 blev det allmän skolplikt i Sverige och många unga världen över är det som törstat och törstar efter utbildning. Och vad gör vi? Jo vi förmedlar att det skrivna egna ordet inte är så viktigt. Vi sticker till datorer som om de vore något gott i inlärandet att låta bli att forma en egen stil, med iver över tekniken. Plötsligt förstår jag uttrycket att man ska inte kasta ut barnet med badvattnet. Våra barn har blivit försökskaniner när datorerna dök upp i skolorna. En generation som borde ha rätt till skadestånd, ett stort minus för yttrandefriheten, en stor brist i detta att inte äga sitt språk i alla uttrycksformer. När förmågorna sitter att skriva för hand, först då borde datorerna komma fram. Och i mina ögon är det inte bråttom. Njut av konstverket att skriva för hand.
Och har jag inte fel så håller de på så än. Måtte vi vakna upp och förstå vidden av att ha ett språk, både i pennan, muntligt och ha en god läsförståelse. Vår egna förmåga är det allra bästa verktyget.
