Jag bodde vid Telefonplan i Stockholm ett år och hyrde möblerat i andra hand. En etta som hade kunnat bli mysig men den var möblerad på ett konstigt och överfyllt sätt. Tyckte om området med bageri på gatan och den fina närmiljön. Till en början pluggade jag men tog sedan studieuppehåll på ett år. Jag läste fritidspedagogutbildningen som visserligen var ok men jag ville gärna jobba ett år. Då dök det passande upp en annons i närområdets tidning som trillade in genom brevinkastet. Äldreboendet bredvid sökte vårdbiträden. Jobb fick jag. Två minuter hade jag till jobbet. Gå eller springa om jag var lite sen, tvärsöver Cedergrensvägen så var jag framme. Det var en brokig skara vårdbiträden, hälften eller mer var med annat modersmål än svenska och kunde knappt tala svenska förståeligt. Ryssland, Chile, Iran... Jag kunde bara gissa vad de boende tyckte om det.
En av mina medarbetare hette Rosie och varifrån hon kom minns jag inte, men hon var energisk med högt tempo och när hon pratade smattrade orden fram. Vid ett morgonmöte när alla som började morgonskiftet var samlade i sjuksköterskerummet berättade hon att hon äntligen opererat sina bröst. Hon drog upp sin arbetstunika och visade stolt sina nybakade, förstorade bröst. Till saken hör att hon behövde jobba mera för att betala av sina ingrepp. En kväll hoppade hon in för att jobba extra så vi blev teamet för kvällen. Det gick undan, hon forcerade fram bland lägenheterna och i sanningens namn var det inte roligt. Inte på något vis. Sista korridoren kom och jag märkte att Rosie längtade att få avsluta den långa dagens pass. En brukare var kvar att få hjälp med att lägga sig. Helny Blom, hon var över 90 år och sparkade sig fram i sin rullstol. Både i korridorerna och sin lägenhet. På avstånd kunde vi se Helnys rygg och hur hon sparkade sig mot sin dörr. Plötsligt blir det väldig fart på Rosie och hon swishar in med rullstolen på rummet och hivar upp Helny på sängen. Där blir något fel ser jag på Rosie som söker kontakt med mig. Helny viftar med armarna och krampar hela hon. Rosie blir skräckslagen och rusar till sjuksköterske expeditionen. Kvar blev jag med Helny som uppenbart fått en hjärtinfarkt. Den upplevelsen var en verklig skräckfilm och vad smärta kan göra med mimiken är obeskrivlig. Det enda jag kunde göra var att sjunga "Tryggare kan ingen vara" och hålla hennes händer och stryka hennes hår. Helny, Helny Blom, världen var nu en Helny mindre. Ambulanspersonal kom och tog med henne. Och efter rapportering gick vi hem. Eller jag gick till grannen bredvid. Mitt kontrakt var över och jag hade fått rum på Lappkärrsberget. Hemma hos grannen drack vi te och jag fick gråta mina tårar. Han frågade om jag kände henne. Nä, men jag kände MED henne.
