En röst för andra. Å mig själv.

 Ibland önskar jag att jag kunde välja hur mitt liv skulle vara och se ut. Att jag kunde välja in hälsa och enbart hälsa och kärlek. Att jag kunde välja in enbart gott i olika former. Livet skulle ju inte vara utan utmaningar ändå menar jag. Men livet har bjudit mig prövningar utan gränser och bekostat mig många förluster. Min bipolära sjukdom har varit anledningen till fler psykoser än jag kan räkna och behandlingarna i vården har varit kraftiga övermedicineringar och kränkande bemötande blandat med respekt. Kanske är det här som jag kan göra något bra. Tala om hur vården inte fungerar. Pga. övermedicinering vid maniska skov blev symptom liknande Parkinssons kvar och en uttalad diagnos Parkinssons spikades. Efter det har psykoserna haglat tätt eftersom medicinering mot Ps. triggar mani. Det finns så många symptom på denna sjukdom och inte en enda är det minsta positiv. Jag letar i minnesbanken efter något bra med dessa diagnoser och det jag kommer fram till är de möten med medpatienter,  medmänniskor i vården som jag gjort vänskaper med i sjukhusmiljö. Många sprudlande kreativa människor med bipolär skörhet som extra tillbehör. Man får en vara röst för varandra.

På uteplatsen två våningar upp där  avdelning 53 ligger på St Görans finns utrymme för kreativt utlopp och någon/några hade verkligen gått all-in.

                                                

Att det inte är så viktigt med att det är rent ger ju vissa signaler. Eller vad säger du? Nu blev inte detta den tydligaste bilden men lortigt var det. 

Något av de mest konstiga monterade vardagsprylarna är lysknapparna och dörrhandtagen. Lysknapparna har oändliga lägen med att vrida runt och klicka. Jag börjar må illa bara av att berätta det. Likadant är det med dörrhandtagen. De kan vara monterat åt vilket håll som helst och på olika ledder på in och utsidan av samma dörr. Tyvärr har jag ingen bild av  det. Snacka om sjukt. Vad är vitsen?

Verkligheten.

 Ska vi någonsin få uppleva att mänskligheten blir fredligare och visare? Brutaliteten fortsätter dygn efter dygn och misären går genom tv-rutan rakt in i våra vardagsrum och våra tillrättalagda liv. Det känns långt borta men det är inte avlägset alls. Krig är så fult och så anti-livsbejakande. Förstå vilken kraft hat är som kan driva ett krig  som ruinerar städer och lemlästar och dödar. Jag kan önska att kärlekens kraft fick agera istället. Tänk om alla resurser kunde läggas på att göra gott istället. Utbildning, forskning för bot av sjukdomar, det går göra mycket bra.

Vi lever i en tid som vi räknar efter en viss persons födelse. Just nu är vi i väntans tider. Det finns före och det finns efter. Det måste ju vara någonting riktigt speciellt med en sådan person som sätter sådan prägel på oss att vi har vår tideräkning efter honom. Det är upp till var och en att göra den reflektionen och värdera det han ville och vill förmedla. Till oss var och en och i stort.

Störst av allt är kärleken.