Värdighet

 Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Är det inte sant så säg? Å de flesta av oss har dessutom en bild av hur frisk och pigg man kommer att var livet ut och allt det man inte hunnit som man ska göra. Kanske dags att ta ödmjukheten i famnen och välkomna det som kallas Livet.

Hur vill du ha det när du blir gammal. Tänk på det en gång och tänk på det några gånger till.

Min pappa Sven ville vara omgiven av pingviner och lamadjur. Sitta i gungstolen, röka pipa och berätta historier från förr. Jag är så säker på att han har det så  sedan många år tillbaka och ändå bättre. Men det blev inte i det jordiska livet utan till fördel för det himmelska. En sak som han önskade vilket jag kan tycka är det viktigaste är var han fick avsluta sitt liv. Omgiven av mina storasyskon, syskonbarn och mamma dog han i vårt kök hemma i Lund. Min syster talade om för honom att var och en av oss älskade honom och alla var högst närvarande med honom i hans sista hjältekamp. Å vad jag önskar att jag hade fått vara med honom i det ögonblicket. Du var min hjälte.

Ninni och jag tog första bästa flyg hem. Där hade mamma gjort honom fin i hans vita bomullsunderställ. Lika vacker som alltid, med händerna knäppta på bröstkorgen. Sådär som han brukade vila när han tog en tupplur. Det enda som var lite konstig var att han låg på mammas sida av storsängen. Där på nattduksbordet låg hans bok med roliga historier och mammas bok med dagliga kvällsandakter. En stor krigare som mött stora utmaningar redan från det han var född. Trots utmaningar vilka lätt  kunde ha försurat hans sinne hade han fortfarande humorn kvar in i det sista.

Ninni klättrade på den vita sänggaveln av rotting medan jag tände ett ljus och med tumgrepp valde en rolig historia. Så är jag säker på att pappa önskade, om vi fortfarande hade gjort som förr, återberättade tidigare generationers livsavtryck. Att vi hade berättat om hans busighet,  hans glittrande ögon och sprudlande av glädje och  rena poitiva energi.

Det är vad vi alla borde sträva efter.

Syrran, jag och hennes tjejer gick ner på lägdan och letade efter fyrklöver. Aldrig har vi hittat så många. Vi la dem försiktigt i den vita piketröjans bröstficka ovanför hjärtat tillsammans med pyttesmå änglar av pärlor. Jag och mamma valde kläder till honom och jag fick hjälp av mannen från begravningsbyrån att klä på honom. Sist satte jag på honom stickade tofflor som moster Kerstin gjort. Som när jag tänker efter blev likadana tofflor som mamma också fick bära. Man ska ha bra på fötterna för färden.

Mannen med den svarta bilen tog likadant avsked som hälsningsfras. " Ja nu har en stor kämpe falllit".

Pappa var känd över bygden.

Avslut värdigt en stor hjälte och hans krigarfamilj och jag kände hur vi både tillhörde jordens historia och framtid. Samhörigheten med självaste livet var påtagligt i dennna stund.

Knasbollar.

 Nu är det bestämt av den regering i Sverige som säger sig stå på arbetarnas sida att pensionärerna som behöver det mest ska få 1000 kronor mer i månaden. De verkar tycka att ett belopp med en etta och tre nollor bakom är det största man kan ge och det största pensionärerna kan drömma om att få. Liksom, typ bara för att tusenlapps-sedeln var den största iallafall en gång i tiden. Uttalar sig "att för den som har lite är en tusenlapp mycket".

De måste ha missat att allt har blivit dyrare i dyningarna av epedimin och kriget i Ukraina.. Maten kostar bra mycket mera och den lapp de tycker sig vara storslagna med att tillägna de som byggt upp vårt samhälle har redan försvunnit där i kassan på matafffären.

Våra grannländer i Norden har pensioner vilka följer inflationen, men inte i Sverige. Där blir pensionärerna behandlade som idioter vilka ska vara tacksamma att de inte blir puttade utför ättestupan direkt. Det visar bara på vilken otrolig brist på kunskap och oförmåga tt värdesätta en oerhört viktig del av vår tillvaro. Vår historia, våra äldre.

Hur kan det ens vara tillåtet att vara en del av samhällsuppbyggnaden i form av beslutsfattare vilka mest ser sina egna förtjänster och inte andras? Lönerna och avtalen de sitter på borde ändras till förmån för de som verkligen behöver det. Oligarker i mindre skala.

Jag skäms för hur människan har blivit och jag önskar många kunde skämmas för sig själva också.

Kanske kan man tänka på  det ordspråk som säger "att den förste ska komma sist och den siste ska komma först". Med andra ord kommer förändring.

Tro mig.

 Med teknikens rasande fart och utveckling kommer vi att bakbinda oss själva och har redan gjort. Man tänker inte långt och på människan som, förhoppningsvis blir gammal. Vi kan snart inte ringa någon myndighet, vårdinrättning eller viktig person längre. Allt är snabba val, knapptryckningar och digitala identifieringar. 

Hur tänker de framåtskridande personerna inom teknologin att en gammal människa klara av allt detta? Jag kan säga med säkerhet att vi endast skapar framtida samhällen för den unge, teknikintresserade och det är avskyvärt på så många sätt. Att utesluta det enkla och självklara är det mest idiotiska och förhoppningsvis går ett ljus upp för uppfinnar Jocke och hans gäng att det enkla alltid måste finnas kvar. Det ena utesluter inte det andra.

Dessutom, vill man bli gammal och leva länge är det väldigt få förunnat att vara en 87åring i en 21årings kropp. Då menar jag inte bara hur kroppen ser ut till det yttre utan hur kroppens funktioner ändras. Det är det som kallas livet. Sån erfarenhet får man om man lever nära människor som åldras och kanske t.om dött.

Ta en sådan sak som att fota vilket vår mamma älskade. Fota, skicka in bilder för framkallning och göra underbara fotoalbum. Nu skickar vi våra bilder till molnen och hur vi ska hitta igen dem när vi blir gamla och snurriga förstår inte jag. Vi lämnar inga minnesdokument med bilder till de efterkommande. Sorgligt är vad det är. Historielöst och farligt.

Tro mig.

Ut i ljuset.

 Påtaglig är världens energier med både mörker och ljus.

Efter två år med pandemins järngrepp och obehag trodde jag att det skulle lugna ner sig på det allmänna världsläget. Då trädde istället en av världens mest mäktigaste män, iallafall när det gäller att manipulera och trycka ner sina medborgare, fram med våldet som maktinstrument. 

Som han skövlat.

Vi förstår ju alla på en gång att han går ondskans ärende. Att se och förstå hur dessa männniskor drabbade av kriget lider, sörjer, och dör får mig att bli matt och oerhört berörd. När ska ondskan se sig besegrad? Det finns ju bara ett alternativ och det är att vända sig mot ljuset och be om nåd.

Varför kan  sådana mängder av människor inte skilja på gott och ont? 

Kvinnor som tvingas skyla sig med dräkter vilka skulle passa spöken bättre. Kvinnor som hålls som fångar i sitt eget hem, sin egen kropp. Ingen egen inkomst och ofta dåligt socialt nätverk. Talibanerna som inte vill att kvinnor ska kunna gå högre utbildningar. Att vi i Sverige tillåter dessa kvinnor att skyla sig även här ger bara belöning åt männens makt och vattnar deras sätt att tänka och agera som det viktiga könet. Som de anser sig vara. Någon kvinna säger att de vill skyla sig. Tror jag det när alternativet är att bli dödad. Efter generationer av förtryck i hemmet vet kvinnor inte längre hur frihet ser ut. Kanske får de välja färg på sin dräkt. Om de har tur.

Ett vet jag och det är att genom göra ont får man inte godhet. 

Önskar att alla dessa män som agerar härskare en morgon vaknar med snoppar stora som ett russin. Eftersom de är så smarta kan de börja göra läxan om vart det gick fel. Och göra rätt. Då kanske piilisnoppen växer ut igen. Men bara kanske.

Och kvinnor förresten som använder sina gåvor på fel sätt...ja, de har ju redan ett eget ställe i helvetet, så det rår inte jag på.

Vända sig mot ljuset önskar  jag  att  världen ville. Endast på bekostnad av mörket.