En behövs.


Tänk att det bara behövs...
En galen man för att hålla ett gigantiskt land i galenskapens klor och  för att förtycka sina landsmän för att de inte vet av något annat.
En galen man för att förinta människor som hade ett ursprung och tro vilket han saknade.
En galen man vilken lägger pengar på kärnvapenmisiler så vi alla kan fira nyår på obestämd ort bortom galaxerna om det vill sig.
En galen man vilken tillåter att man har vapen hemma så man kan skjuta en objuden gäst.
Galna män som lever gott och låter sina folk leva i skuggan
Listan kan göras sorgligt nog nästan oändlig.

Lika  sorgligt är att vi är många som kan ta upp kampen men likt stänglar för vinden vajjar där vi står. Att försöka få dessa feltänkta korkbollar att förstå att de inte har något att vinna på att förtrycka och leva i mycket-vill-ha-mera konceptet är väl ungefär som att spotta i motvind.
Att människan är född med fri vilja och är tänkt att leva så, med det goda inom sig.

En galen man här och där duggar tätt i världen och många män som sluter upp. Makt och mammon driver dem land mot land som om aldrig de förstått att vi är en värld.
Världen måste visa att vi har bra lösningar. En kedja är inte starkare än den svagaste länken.
I dessa maktsugna män har vi många svaga länkar vilka är nästintill omöjliga att korrigera.
Mirakel skall till och det bara att hoppas att Någon förkunnar och möter dessa sorgliga människor om livets mening på riktigt.
Det behövs bara en Jesus för att rädda en hel värld. Han som kan mirakel inom var och en av oss och förväntar att vi ger vidare av gåvan vi fått. Den skatten får vi själva utforska och det är skatten som bara växer ju mera vi slösar med den.

Tacksamhet.

Om några dagar är det julafton och vi får fira Jesu födelse.

Vi kan vara gränslöst tacksamma över den födelsen in i världen och att vi tagit emot honom, de som gjort det på riktigt.
Han kan ändra världshistorien för alltid. Och vi är då synnerligen inblandade eftersom det behövs ett JA till att vandra i hans fotspår.
Jesus som kan kärlek och mirakel som räcker till alla vilka vill ta emot och dela vidare.
Mirakel som kan skapa fred och frid.

God Jul och fröjdefull Helg!

Uppochner-vända världen.

Klyftorna i vårt samhälle och världen blir bara större och större.
Människor svälter ihjäl för att de drivs bort från sin hem p.ga naturkatostrofer, förföljelser eller krig. Barn dör som flugor av sjukdomar och undernäring. Jag kan inte föreställa mig hur det ska kännas att hålla sitt barn i famnen som sakta men säkert dör ifrån en. Mitt hjärta skulle brista.

På vår hemmaplan ser det inte riktigt ut så men politiken världen över gynnar de som redan bestämmer. De förtroendevalda inom partier alla kategorier hånar vår tillit genom att vända de i behov av stöd ryggen. Som om de inte fanns. Själva fortsätter de sin välfärds-resa.
Vi måste kunna ha ett samhälle vilket uppmuntrar att man jobbar med "lågstatus"yrken. Vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, barnskötare, lokalvårdare, lärare, fritidspersonal... osv. osv.
Vad är det viktigaste vi har? Jo, människan, varandra.

Hur kan det komma sig det finns de som byggt upp vårt samhälle ( då menar jag inte politiker), som jobbat hela livet och ändå kan ha en pension som är på håret att man klara sin existens? Medan politikerna rider på paragrafer till för deras egen förmån, skapta av dem och kan lyfta både det ena och det andra.
Jag kan inte förstå att pensions och sjuklönegrundande inkomst  inte följer inflationen eller deflationen, eller vad det nu blir. Så att  om bion eller matkassen kostar 100 kr år x när du blir pensionär och tio år senare år y 200 kr ska din inkomst motsvara vad du fick för slantarna när du valde att gå i pension. Tänker jag och förklarar jag rätt nu? Pengarna ska öka och räcka till lika mycket i utgifter än om tiden går. Jag vet inte hur vettigt det är med mitt resonemang, men mitt förnuft säger mig det. Jag får återkomma och be om ursäkt om jag tabbat mig. Det finns en stor utvecklingspotential i vår politik när de gäller omsorg om varandra och få topparna som är långt ifrån verkligheten att landa och se helheten.
[ citat Jesus.:]
"Den förste ska bli sist och den siste ska bli först."
Jag vet inte riktigt i vilket sammanhang han uttrycker detta. Men för mig visar det att han har omsorg om det vi förskjuter. Gamla, sjuka, de som inte lyckas så bra i livet. Sådana har Jesus kärlek till och värderar lika mycket som den som ligger i framkant.

B-Ängelunge.

När jag var liten hade jag många smeknamn, kärt barn har många namn sägs det ju, som tur är.
Ett som pappa hade var Ängelunge med B framför. Bängelunge. Det betyder väl ungefär man mixtrar lite med saker så det blir lite knas än om tanken om målet var god.

Jag hade en förkärlek b.la att testa hur mycket saker höll för.
Syrrans solglasögon, syrrans spegel, hur mycket man kunde vrida på koppen utan att mjölken rann ut (gissa hur det gick... och då var det inte jag utan Hans Nilssons fel).
Många var de gånger jag gick ut för att leka för att sedan vara puts väck. En gång trodde de att jag trillat ned i brunnen som var i hallonriset. Då var jag och bästisen hos grannarna och hoppade i deras puffkuddar så svetten lackade. Vid ett annat söktillfälle var vi hos ett annat äldre par och väntade ut gökuret.

Pappa satt ju ofta på traktor då vi fick hänga med. När jag lärt mig cykla cyklade jag upp honom när han backade ut ur garaget för att få åka med. Slängde cykeln bakom traktorn så han backade på den. Han trodde att han backat över både hojjen och mig.
Många skräckslagna gånger då mamma och pappa tillslut kunde andas ut.

När jag var typ 7 år kom Kommunen in i mitt liv. De hade bestämt sig för att bygga hus på mamma och pappas mark. Det gjorde de inte bara så där kan jag säga. Kampen var lång och tuff. Även jag krigade för vår sak till tänderna taggad att rädda vårt "Bullerby liv".

När mamma hade dukat i finrummet för att kommunalrådet Allan skulle komma slickade jag på alla skedarna och hoppades att nån bacill skulle bita korkbollen. Jag hoppades såå.
En dag fick jag följa pappa till Stadshuset. Medan pappa lämnade Allan papper  trixade jag bakom ryggen på pappa. Jag fixade in en nål i en tygvadderad stol på hans kontor. Hoppades att det skulle bränna till så tankarna skramlade på plats. Tyvärr trillade inget nytt in i hans tankevärld.
 Det var enda och sista gången jag följde med dit.
Men jag var rätt nöjd över min insats. Att vara B-Ängelunge var inte så dumt.
Lite som Fantomen just den gången än om det inte blev käftsmäll utan rumpsvid om utdelning gavs. Oviss om stickresultatet fick jag fortsätta utföra mina små missions i godan ro på hemmaplan.
B-ängelunge, alltid med goda avsikter som bränsle.

Brunte.

Jag har mött den stora kärleken.

Från mina föräldrar, syskon, man och barn. Vänner.

Den stora kärleken vilket för mig innebär att jag har en historia. Och en framtid.

Ett nu. Ett nu att använda på bästa sätt.

Berättelserna från mina föräldrar är många och de delade gärna dem med oss barn. När jag tänker och minns dem är de lika levande för mig som när jag hörde dem om och om igen.

När min pappa var liten hade de en häst som hette Brunte. Tidigt växte hans kärlek till hästen.

Brunte och pappa Sven var med i det mesta som hände på gården tillsammans med de andra i familjen. Sådär som det var på den tiden när man tillbringade mycket tid tillsammans.

Vid  ett tillfälle skulle min farfar åka in till stan dagen därpå och pappa Sven ville så väldigt gärna följa med men fick inte lov. Den här pojken var en ganska så busig och påhittig pojke så när kvällen kom smög han ut och tog den röda målarfärgen och målade Bruntes alla hovar röda. 

Farfar Oskar blev hemmavid istället för att utföra ärenden i stan och jag hörde inte att farfar blev arg. Blev han det var det snabbt glömt.

En gång när han fick följa med var när det var dags att hämta träd vid havet. När de kom till Stortallen var de framme. Det fanns en tall bredvid Stortallen som var lagom att knyta upp Brunte vid när de skulle jobba.

Farfar Oskar behövde inte knyta sin häst. Om Brunte gick en liten sväng skulle han komma tillbaka om han ville.Till den som gav honom mat och en spilta.

Den här enkla berättelserna symbolisera för mig kärleken från både andra och Jesus.

Jesus som kan humor och håller sin famn öppen för den som söker honom av fri vilja.

En kärlek som kan mirakel.

Hajja läget.

Mänskligheten står på den yttersta randen till vad dårskapen tillåter.
När overkligt idiotiska människor tjänar svindlande summor pengar på att tillhandahålla krigsförande material som leder till total misär.
Vissa människor som slutar med politik i rampljuset "drar sig tillbaka" för att göda sig själva genom krigets tragedier på det viset. Mammons makt måste knäckas, fördelas och landa i rätta händer.
Ingen, INGEN ska tjäna på att döda, skövla, skända och härska.Att döda en människa är det sjukaste som finns, ändå uppmuntar "toppmänniskor" krig.
Är man inne på den linjen kan man ju ta direktbiljetten till den lägre nivån rakt in i Helvetet när vettet inte räcker längre än till näsan när det nu ändå är elände man söker.Vem tror att man kan vinna något på krig? Död är det enda som luktar runt sådana illsinniga handlingar och som vi vet är det slutet för dem som inte handlar rätt.


Vi har en värld, ett liv som ska användas med förstånd. För de som har något.
Jorden tillgångar ska räcka till framtiden också,  till våra barn, våra barnbarnsbarn...
Vi måste överlämna gåvan vi fick i ett brukbart skick och lära dem hur man lyckas vårda den.
Låt alla barn få en historia som är värd att bygga vidare på och tala om för all framtid.
Sådan historia har jag och mina syskon.
Väl bevarad genom vår Pappas genuint ädla berättarkonst vilken han ärvt av sina föräldrar, som ärvt av sina...
Vi måste lära våra barn av historien. Lära dem vårda sina relationer, sitt hus och vår jord med ödmjukhet, förstånd och kärlek. Sådant ger goda ringar på vattnet.
Vi behöver FRED!