Brunte.

Jag har mött den stora kärleken.

Från mina föräldrar, syskon, man och barn. Vänner.

Den stora kärleken vilket för mig innebär att jag har en historia. Och en framtid.

Ett nu. Ett nu att använda på bästa sätt.

Berättelserna från mina föräldrar är många och de delade gärna dem med oss barn. När jag tänker och minns dem är de lika levande för mig som när jag hörde dem om och om igen.

När min pappa var liten hade de en häst som hette Brunte. Tidigt växte hans kärlek till hästen.

Brunte och pappa Sven var med i det mesta som hände på gården tillsammans med de andra i familjen. Sådär som det var på den tiden när man tillbringade mycket tid tillsammans.

Vid  ett tillfälle skulle min farfar åka in till stan dagen därpå och pappa Sven ville så väldigt gärna följa med men fick inte lov. Den här pojken var en ganska så busig och påhittig pojke så när kvällen kom smög han ut och tog den röda målarfärgen och målade Bruntes alla hovar röda. 

Farfar Oskar blev hemmavid istället för att utföra ärenden i stan och jag hörde inte att farfar blev arg. Blev han det var det snabbt glömt.

En gång när han fick följa med var när det var dags att hämta träd vid havet. När de kom till Stortallen var de framme. Det fanns en tall bredvid Stortallen som var lagom att knyta upp Brunte vid när de skulle jobba.

Farfar Oskar behövde inte knyta sin häst. Om Brunte gick en liten sväng skulle han komma tillbaka om han ville.Till den som gav honom mat och en spilta.

Den här enkla berättelserna symbolisera för mig kärleken från både andra och Jesus.

Jesus som kan humor och håller sin famn öppen för den som söker honom av fri vilja.

En kärlek som kan mirakel.