Vart jag mig i världen vänder.

 Visst är det skillnad på folk och folk.

Folk som skapar kaos och människor som söker fred,

      som förstör och folk som bygger upp

         som vårdar och folk som misshandlar

     som stjäl och folk som är generösa

        som hatar och folk som älskar

     som väntar sig få av det som är andras och folk som vet var gränserna går 

Jag vet vilken sorts människor jag vill leva next-door-to och vem jag skulle bjuda in i mitt hem.

Bradley Cooper "Maybe It´s Time"

https://youtu.be/RdljoTFMhO4

Min bedrövelse är utom gränser och mitt inre ger upp ett stort vrål. 

Jag säger som Jesus på korset när han ser på människorna som kastade sten på honom.

" Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör". Skillnaden är att ondskan idag mycket väl vet vad den gör. Så genomtänkt i alla nivåer. Ondskan blir så vedertagen att det blir normalläge. Jaget är viktigaste mantrat av idag. På andras bekostnad helst, för då har man vunnit. 

Sedan tror och hoppas jag faktiskt att Jesus snart sätter in ett sista-datum för mirakelerbjudandet om nåd-förlåtelse-gör-bot-bättring. I över tvåtusen år har koden för att vända människans ständiga misslyckande funnits till hands och hur en sådan enkel sak som att söka skatten i sitt hjärta istället för att girigt söka skatten hos andra kan ha gått så många människor förbi det är sannerligen en gåta. Att välja godhet kan vara det tuffaste en människa kan göra både  för sig själv och hela mänskligheten. Det betyder inte att godhet är mesigt och tråkigt. Tvärtom, tvärtom.

Jag är ganska säker på att tiden är kommen att rensa agnarna från vetet, för de goda krafterna tänker inte se på medan jorden går under. Det ska komma många generationer efter oss och historierna de ska bära med sig ska vara outsägligt spännande och glittra av godhet som aldrig tar slut. De som finner ondskans väg attraktiv kommer att gå den väg de valt och finnas i historierna för att påminna om hur viktigt det är att vårda vår fria vilja och hela tiden välja långsiktigt.

Vi som är här är utvalda att använda våra talenter till det goda. Det är så vi ska växa, i kärlek och överflöd. För den som väljer det goda finns outömliga möjligheter att sätta avtryck i framtiden.  

Glimtar.

 Jag ser och minns min barndom med värme och tacksamhet.

Det var mycket arbete. Vi var sällan på semester, det visste jag nog inte ens vad det var. Vardagen var grundfylld med glädje . En gång var vi på semester, en helg eller så i Uleåborg och jag kan ännu känna dofter från den resan. Hav, sand och bastudoft. Vi var däremot ofta på söndagsutflykter. Ut i naturen. Och på söndagarna kunde det hända att vi var bjudna på kakkalas som inte var ovanliga. Med klassiska tanter i kjol och blusen istoppad kjolen och med en bh som gjorde att brösten såg ut som två stora trattar. Jag tyckte att de såg läskiga ut. Brösten, inte de snälla tanterna. Eller det fanns en tant som bodde en bra bit bort som brukade dricka 12 koppar kaffe, först provsmakade hon och sedan drack hon vid bordet. Den tanten kunde prata efter kaffet. Det var så att jag undrade när löständerna skulle trilla ut. För visst hade jag sett att de glappade lite? Inte så mycket som hennes mun men ändå. Bara de inte åkte ut i kaffet. Den tanten var lite läskig.

När vi var hos Almar och Anna Burstedt på ett välbesökt kalas bjöds det på mer än 7 sorters kakor. Jag satt bredvid pappa och fick ta av alla sorter än om jag bara orkade ta en tugga av varje. Jag radade upp kakorna längs bordskanten. Resten åt pappa glatt upp, han älskade kakor. Och att träffa folk.

Vi lekte så mycket så  oj. För oss själva på gården och med barnen Nilsson som bodde lite längre upp i byn. Gjorde snökojor om vintrarna och på söndagarna hände det att pappa vallade våra Edsbyn träskidor för att vi skulle åka skidspåret som var under kraftledningen mot Skellefteåhamn.

På somrarna hade vi brännbollsspel, OS-tävlingar och var mycket med hästtjejerna som hängde hos oss.

Jag var ju alltid hjälplöst minst och kom alltid sist i alla tävlingar men det bekymrade mig inte så länge mina syskon ville ha mej med. Å de vill de. Storebror visade hur jag skulle pricka bollen med det runda slagträt och systra mine med de långa benen och långa håret saktade in när vi hade  springtävling för att peppa mig. Vi var som en kull lekfulla valpar som höll koll på att ingen skadade sig eller kom efter.

Vi var kompisar med tanterna och farbröderna som bodde i byn. Mamma och pappa hade mig tydligen borta vid ett antal tillfällen. Vid ett tillfälle var de extra skraja och trodde jag ramlat ned i brunnen i hallonriset. Pappa hade rensat brunnen några dagar tidigare och slogs av den förskräckliga tanken att han glömt locket av. Vi brukade smyga i riset, både för att äta hallon och gömma oss. De kunde lättade andas ut när de hittade oss hos Bengt och Eva hoppandes i deras saccosäckar. 

För oss stod tiden still, tiden var vår och glittrande och våra andetag andades  bara möjligheter. 

Fast ok, måste jag erkänna, var jag lite skraj för att eventellt få tandstänning med räls. Å sen ville jag få hem kusinerna Kerstin och Ann-Marie från Stockholm. Sen var allt solsken.

Lyssna på Phil Collins "On my way"  ledmotiv från Björnbröder.

.https://youtu.be/vsE0KtttoBs

Och Elton John som sjunger " Can you feel the Love tonight" ledmotivet ur Lejonkungen.

https://youtu.be/2QA9ecY2BNU

Värdighet

 Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Är det inte sant så säg? Å de flesta av oss har dessutom en bild av hur frisk och pigg man kommer att var livet ut och allt det man inte hunnit som man ska göra. Kanske dags att ta ödmjukheten i famnen och välkomna det som kallas Livet.

Hur vill du ha det när du blir gammal. Tänk på det en gång och tänk på det några gånger till.

Min pappa Sven ville vara omgiven av pingviner och lamadjur. Sitta i gungstolen, röka pipa och berätta historier från förr. Jag är så säker på att han har det så  sedan många år tillbaka och ändå bättre. Men det blev inte i det jordiska livet utan till fördel för det himmelska. En sak som han önskade vilket jag kan tycka är det viktigaste är var han fick avsluta sitt liv. Omgiven av mina storasyskon, syskonbarn och mamma dog han i vårt kök hemma i Lund. Min syster talade om för honom att var och en av oss älskade honom och alla var högst närvarande med honom i hans sista hjältekamp. Å vad jag önskar att jag hade fått vara med honom i det ögonblicket. Du var min hjälte.

Ninni och jag tog första bästa flyg hem. Där hade mamma gjort honom fin i hans vita bomullsunderställ. Lika vacker som alltid, med händerna knäppta på bröstkorgen. Sådär som han brukade vila när han tog en tupplur. Det enda som var lite konstig var att han låg på mammas sida av storsängen. Där på nattduksbordet låg hans bok med roliga historier och mammas bok med dagliga kvällsandakter. En stor krigare som mött stora utmaningar redan från det han var född. Trots utmaningar vilka lätt  kunde ha försurat hans sinne hade han fortfarande humorn kvar in i det sista.

Ninni klättrade på den vita sänggaveln av rotting medan jag tände ett ljus och med tumgrepp valde en rolig historia. Så är jag säker på att pappa önskade, om vi fortfarande hade gjort som förr, återberättade tidigare generationers livsavtryck. Att vi hade berättat om hans busighet,  hans glittrande ögon och sprudlande av glädje och  rena poitiva energi.

Det är vad vi alla borde sträva efter.

Syrran, jag och hennes tjejer gick ner på lägdan och letade efter fyrklöver. Aldrig har vi hittat så många. Vi la dem försiktigt i den vita piketröjans bröstficka ovanför hjärtat tillsammans med pyttesmå änglar av pärlor. Jag och mamma valde kläder till honom och jag fick hjälp av mannen från begravningsbyrån att klä på honom. Sist satte jag på honom stickade tofflor som moster Kerstin gjort. Som när jag tänker efter blev likadana tofflor som mamma också fick bära. Man ska ha bra på fötterna för färden.

Mannen med den svarta bilen tog likadant avsked som hälsningsfras. " Ja nu har en stor kämpe falllit".

Pappa var känd över bygden.

Avslut värdigt en stor hjälte och hans krigarfamilj och jag kände hur vi både tillhörde jordens historia och framtid. Samhörigheten med självaste livet var påtagligt i dennna stund.

Knasbollar.

 Nu är det bestämt av den regering i Sverige som säger sig stå på arbetarnas sida att pensionärerna som behöver det mest ska få 1000 kronor mer i månaden. De verkar tycka att ett belopp med en etta och tre nollor bakom är det största man kan ge och det största pensionärerna kan drömma om att få. Liksom, typ bara för att tusenlapps-sedeln var den största iallafall en gång i tiden. Uttalar sig "att för den som har lite är en tusenlapp mycket".

De måste ha missat att allt har blivit dyrare i dyningarna av epedimin och kriget i Ukraina.. Maten kostar bra mycket mera och den lapp de tycker sig vara storslagna med att tillägna de som byggt upp vårt samhälle har redan försvunnit där i kassan på matafffären.

Våra grannländer i Norden har pensioner vilka följer inflationen, men inte i Sverige. Där blir pensionärerna behandlade som idioter vilka ska vara tacksamma att de inte blir puttade utför ättestupan direkt. Det visar bara på vilken otrolig brist på kunskap och oförmåga tt värdesätta en oerhört viktig del av vår tillvaro. Vår historia, våra äldre.

Hur kan det ens vara tillåtet att vara en del av samhällsuppbyggnaden i form av beslutsfattare vilka mest ser sina egna förtjänster och inte andras? Lönerna och avtalen de sitter på borde ändras till förmån för de som verkligen behöver det. Oligarker i mindre skala.

Jag skäms för hur människan har blivit och jag önskar många kunde skämmas för sig själva också.

Kanske kan man tänka på  det ordspråk som säger "att den förste ska komma sist och den siste ska komma först". Med andra ord kommer förändring.

Tro mig.

 Med teknikens rasande fart och utveckling kommer vi att bakbinda oss själva och har redan gjort. Man tänker inte långt och på människan som, förhoppningsvis blir gammal. Vi kan snart inte ringa någon myndighet, vårdinrättning eller viktig person längre. Allt är snabba val, knapptryckningar och digitala identifieringar. 

Hur tänker de framåtskridande personerna inom teknologin att en gammal människa klara av allt detta? Jag kan säga med säkerhet att vi endast skapar framtida samhällen för den unge, teknikintresserade och det är avskyvärt på så många sätt. Att utesluta det enkla och självklara är det mest idiotiska och förhoppningsvis går ett ljus upp för uppfinnar Jocke och hans gäng att det enkla alltid måste finnas kvar. Det ena utesluter inte det andra.

Dessutom, vill man bli gammal och leva länge är det väldigt få förunnat att vara en 87åring i en 21årings kropp. Då menar jag inte bara hur kroppen ser ut till det yttre utan hur kroppens funktioner ändras. Det är det som kallas livet. Sån erfarenhet får man om man lever nära människor som åldras och kanske t.om dött.

Ta en sådan sak som att fota vilket vår mamma älskade. Fota, skicka in bilder för framkallning och göra underbara fotoalbum. Nu skickar vi våra bilder till molnen och hur vi ska hitta igen dem när vi blir gamla och snurriga förstår inte jag. Vi lämnar inga minnesdokument med bilder till de efterkommande. Sorgligt är vad det är. Historielöst och farligt.

Tro mig.

Ut i ljuset.

 Påtaglig är världens energier med både mörker och ljus.

Efter två år med pandemins järngrepp och obehag trodde jag att det skulle lugna ner sig på det allmänna världsläget. Då trädde istället en av världens mest mäktigaste män, iallafall när det gäller att manipulera och trycka ner sina medborgare, fram med våldet som maktinstrument. 

Som han skövlat.

Vi förstår ju alla på en gång att han går ondskans ärende. Att se och förstå hur dessa männniskor drabbade av kriget lider, sörjer, och dör får mig att bli matt och oerhört berörd. När ska ondskan se sig besegrad? Det finns ju bara ett alternativ och det är att vända sig mot ljuset och be om nåd.

Varför kan  sådana mängder av människor inte skilja på gott och ont? 

Kvinnor som tvingas skyla sig med dräkter vilka skulle passa spöken bättre. Kvinnor som hålls som fångar i sitt eget hem, sin egen kropp. Ingen egen inkomst och ofta dåligt socialt nätverk. Talibanerna som inte vill att kvinnor ska kunna gå högre utbildningar. Att vi i Sverige tillåter dessa kvinnor att skyla sig även här ger bara belöning åt männens makt och vattnar deras sätt att tänka och agera som det viktiga könet. Som de anser sig vara. Någon kvinna säger att de vill skyla sig. Tror jag det när alternativet är att bli dödad. Efter generationer av förtryck i hemmet vet kvinnor inte längre hur frihet ser ut. Kanske får de välja färg på sin dräkt. Om de har tur.

Ett vet jag och det är att genom göra ont får man inte godhet. 

Önskar att alla dessa män som agerar härskare en morgon vaknar med snoppar stora som ett russin. Eftersom de är så smarta kan de börja göra läxan om vart det gick fel. Och göra rätt. Då kanske piilisnoppen växer ut igen. Men bara kanske.

Och kvinnor förresten som använder sina gåvor på fel sätt...ja, de har ju redan ett eget ställe i helvetet, så det rår inte jag på.

Vända sig mot ljuset önskar  jag  att  världen ville. Endast på bekostnad av mörket. 

Framtiden.

När jag rensade i gamla papper här i vintras hittade jag ett brev som vi hade i uppgift att skriva på min utbildning till fritidspedagog. Vi skulle skriva om varför vi gjort vårt val. Det var på den tiden man ofta skrev för hand, och det gladde mig att läsa skift som var min egen på riktigt.

Jag önskar att skolväsendet hade varit mera rädd om konstformen att skriva för hand än de varit. Att kunna skriva är ett av sätten att överleva och kunna uttrycka sig. Att det dessutom får hjärnhalvorna att samarbeta på ett hälsosamt sätt är bara en ytterligare positiv aspekt på det hela.

Mitt brev var ett A4 fyllt på bägge sidor.

Jag skrev bland annat att jag ville vara med och forma framtiden, våra barn.De är verkligen vår framtid och är väl värda god handledning i livet. Få insikter om vad som är viktigt, hur man beter sig mot varandra och bli fyllda med sund självkänsla. De är värda att få stöd till att vårda sina egna gåvor och tro på sig själva. Lära sig att inget av det man gör egentligen behöver vara på någon annans bekostnad. Lära dem vad kärlek är. För är det något som världen behöver är det kärlek. Speciellt i dagar som dessa. 

Livet går fort, generationer avlöser varandra kvickare än vi kan föreställa oss. Och är det något jag skulle ångra den dag jag vidare skulle det vara om jag inte lärt  mina barn vad kärlek är. Bekräftelse, uppmuntran, gränsättning, närvaro, ömhet och ett outsinligt tålamod. 

Jag kan minnas en flicka i en förskoleklass som var mer än tillåtet jobbig. Hon trängdes, lyssnade inte och var högljudd, störde i allas lekar, skulle ha mera pepparkaksdeg än alla andra...listan kan göras lång. Hon frestade på allas tålamod. Jag började krama henne lite nu och då. Vid ett tillfälle frågade hon varför jag, fröken, kramade henne så ofta. När jag svarade henne för att jag tyckte om henne tittade hon på mig med stora ögon och var tyst den längsta minut jag varit med om med henne.

Nu menar jag inte att alla hennes problem försvann  bara för att jag kramade henne. Men ni förstår, värme oss människor sins emellan sällan gör något ont. Snarare börjar frön gro inuti som hjälper till att få plantan i blom. Omvårdnad med fingertoppskänsla likt en trädgårsmästare och vi kan snart se goda resultat av vår uppgift framtiden.

Storhetsfeber

 Min mellanstora hemstad som från början  var ett fiske/ jakt/ bonde och gruvsamhälle, håller på att spricka av begäret vad gäller tillväxt. Tro mig, så gott som varje fri yta i centrala delarna av Schtaan har bebyggts och håller på att bebyggas med bostäder.  Så mycket, så centrerat som det bara går.

Bostäder som ska hysa och locka människor  till den enorma batterifabriken som är i full gång och ska byggas. Man tänker storstad med småstadens kriterier. För vem i större städer har tio minuter till jobbet? Ett fåtal. Men i detta fall pustar och stånkar man för att trycka in så många människor som det bara går, så centralt och tätt, som möjligt. Kanske borde man tänkt till och kastat stenarna lite spridda för att sondera terrängen i flertalet mindre samhällen och byar med körtider på cirka 30 minuters avstånd från batterifabrik och stora staden. Jobba på att få landsbygden levande och erbjuda människor livskvalitet på riktigt UTAN att inkräkta på mark som brukas genom odling av grödor och skog genom att sprida byggnationerna.

Ingen kommer ändå som det blir, ha snabb resväg till och från batterifabriken och centrala delar av Skellefteå. Vägarna kommer att formligen svälla över av bilar. Tro mig, köerna kommer att stå stilla och vara långa. Alla behöver ju förhoppningsvis inte börja samtidigt , om någon form av logistiskt tänkande går att hitta. Men oboy, vad mycket trafik det kommer att bli. Ingen  kommer att vilja ge sig in i stadskärnan om man kan slippa.

Möjligheterna för kommande generationer att utveckla stadskärnan minimeras och jag undrar hur marken under allt detta klarar av skyfall. Det finns knappt någon yta för vattnet att naturligt sjunka ner i och när det fyller avloppen undrar jag om kapaciteten räcker för ymniga regnväder. Sedan kan man tänka att marken dessutom är väl fylld av rör. Fjärrvärme, avfall/vatten, fiber... Det är bara att hoppas att backen inte blir underminerad med tiden och vi inte, i bästa fall får Lutande Tornen i Schtaan..

Att växa så mycket och så snabbt för en människa kan innebära att ryggraden blir sned. Hoppas de ansvariga har med sig det i bakhuvudet. Det är ändå ryggraden som håller oss uppe.

Sedan får vi hoppas det finns tillräckligt med el till Batterifabriken när kärnkraftverket 15 mil bort i Finland avstannat. Det var tänkt som en energikälla. 

Tänka alltför stort är klurigt.

Did I say I love you?

 Världen dallrar av bävan. Bakom knuten lurar krigshot när en av stormaktens män förbereder för invasion av ett land som gång efter annan visar att de har egen vilja. Inkräkta på  någon fria vilja är lika illa som att strypa någons livsande. Att döda någon innebär straff om bevis finns. Självklart som att klockan går. Att döda ingår inte i våra rättigheter på något vis. Så enkelt att vilket barn som helst förstår.

Att döda många kallas krig och då använder man stridsvagnar, bomber, granater och skövlar där man drar fram. Vem har hållit mänskligheten fast vid den inbillningen att krig löser svåra situationer?

Att någon vinner? Land som varit länge i krig kan så gott som inget annat. De överlevande är ofta analfabeter sedan många generationer och lever efter öga för öga. Hatet driver människor till illdåd.

Ta ifrån dem  eller  varför inte sluta tillverka stridsvagnar och den tunga ammunitionen och de står darrande som små asplöv. Någon måste ju godkänna att vi tillverkar dödarmaskiner. Är inte det anstiftan till mord?

Låt dem tävla i att bygga upp det de gjort ruiner av. Ge den spadar och murbruk. Ta av dem all elektronik. Låt dem leta mat till barnen som svälter.

Låt dem börja om från början och låt dem inse hur många generationer det tar att bygga upp funktionella samhällen.

Ska våld brukas, kavla upp ärmarna och höj nävarna!

Kom ihåg att det är kärlek som är superkraften. 

Lyssna på Jerry Williams via länken som man blir glad av. Människan borde lära sig hantera musik som även den är en riktig superkraft.

https://youtu.be/7OxwhClCx0o

Just because you carry it well doesn’t mean it is not heavy.

 Den ordfrasen säger så väldigt, väldigt mycket.

Just nu fyller den hela tanken och lite mera därtill. 

Bara för att jag inte gnäller och klagar betyder det inte att mitt inre  inte skriker, protesterar, gråter. Att otämjda hästar inom mig står på bakbenen och frustande protesterar med dess vilda energi. Hästarna som vill släppas loss och ge glädjen uttryck.

Orättvisan fryser allt utifrån och in, inifrån och ut. Den enda låga som kan hålla mig vid liv är den eld som får oss att hålla ihop. Den eld som aldrig slocknar. Den eld som tändes för att vi skulle vara vi och ska vara, VI.

Låt inget få oss att tro något annat.

Du är just där du ska vara.

Du är i ett sammanhang, gott sammanhang, om du gjort det valet.

Som kan expanderas. För godhet föder godhet, föder godhet ...