Se om sitt hus

 Känner du igen uttrycket att se om sitt hus?

Vad jag förstår betyder det att vårda det som jag fått på min lott. Fysiska saker, miljöer, sig själv och sin familj. För mig är det det goda vi har och har fått som vi ska se om och vara rädda om. Ge vidare till nästa generation och de efter dem.

Som i alla sagor så även i verkligheten finns det gott och ont och tusen miljarders gråskalor däremellan. Kulturer som hör och häpna än idag anser kvinnan som mindre värd och där könsstympning och annan stympning förekommer dagligen. Hedersmord som är vardagsmat och sviter av krig som driver gängkriminella ungdomar mot dyrgripar genom gangsterliknande handlingar. Kvinnor som måste skyla sig, vad är det för mörker?

Jag önskar dessa människor in i förvandlingens virvel. Vad virveln gör med dessa måste vara något bra, kanske de till och med har önskat något själva? Gator av guld? Varsågoda, ingen har kunnat äta guld men om ni vill så vill ni. Eller så får de ynnesten  att bli ett med världshaven , för att förse historien framåt med tillräckligt med vatten på alla jordens områden utan översvämningar och orkaner som ödelägger. Vad jag vet så är ondskan så på sista versen och de människor som förtrycker andra som redan har fått sina chanser. Mirakel är att hoppas på.

Vi har en jord och vad jag förstår är det massvis med tid sedan dinosaurierna fanns än om många beter sig som dinosaurier i detta nu. De kan ju få börja om från det stadiet om de föredrar det. 

Visst är det skillnad på folk och folk. I mina ögon är folk de som är som folk är allra mest, de som ser om sitt hus och inte förtrycker någon. Sådana människor skulle jag öppna min dörr för. Vi ska inte behöva vara rädda för att någon spränger bort vår dörr på natten.

Skrivandets konst

 Snabbt har det gått för handstilens fina status att det är en ynnest att få lära sig skriva läsligt och stava rätt till att ersättas av datorer. Datorer som helt plötsligt blivit något som tagit över undervisningsformerna. Tacksam blir jag när jag läser om förskolor vilka inte tänker ta in datorerna i barnens händer. Barnen får alldeles nog med digital tid ändå, tro mig. Det tog tid innan det som jag väntade när smartphones kom. Barn under tre år ska ha begränsad tid vid skärm. Det ska vi nog alla ha såklart. 

När jag jobbade med bokstavsinlärning i lågstadiet valde jag att barnen skulle få lära sig formerna på flera olika vis. Plocka kottar ute och göra liten och stor bokstav av t.ex Bb. Måla med vattenfärger, göra bokstäver med kroppen tillsammans i grupp, skriva i sand. Hitta formen och känslan.

Undervisningsväsendet är så lurat, försäljande företag av digitala verktyg som larmar om datorer som något alldeles livsnödvändigt. Då undrar jag, vad kan vara mera livsnödvändigt, att vi kan hantera penna och papper vid 8 års ålder eller skriva på knackig handstil hela livet men hantera dator? För mig som fritidspedagog har jag sett hur utvecklingen kring handstilar gått och jag tycker inte om det. Tänk att ett hantverk som varit så eftertraktat för de som inte fick gå i skolan  förr i tiden, nedvärderas så grymt av nutiden. I mina ögon skulle man visa på olika handstilar och utvecklingspotentialen kring skrivandet istället för att göra handstilen till en ursäkt vi snabbt skyndar förbi.

Om två generationer undrar jag om det kommer att undervisas i handskrift överhuvudtaget. Skriften behöver ju inte vara lika för varje elev, men de ska väl fixa höga och låga staplar, sånt som hör formerna till. Återerövra handstilens status och sträva för dess överlevnad!

Fruktträdet

 När jag tänker ser jag mina tankar som ett fruktträd. Grenar som växer åt olika håll, med tankar av de olika slag och all varianter är tillåtna, endel obekväma bara för att hitta en väg som låter mera rimlig. Ibland måste man verkligen lyfta det mest obekväma för att lossa sanningen som legat nedtryckt därunder. Det är väl så människan blir levande tänker jag, när vi lossar fördämningarna börjar vattnet rinna. Stillastående vatten vill vi inte ha, det måste finnas ett inlopp och ett utlopp. Vi måste få säga provocerande saker ibland och inte vara så jäkla skrubbade. 

När jag tänker på politiken idag däremot tycker jag att den cirkulerar kring polerna kring respektive partiers åsikter. Och närmar de sig varandra får de skarp kritik. Kanske skulle världsläget vara hanterat av diplomater från FN. Diplomater som håller kring diskussionerna medan politikerna får arbeta samman problem och göra förslag till problemlösningar.

I den Danska Netflixserien Borgen vilken handlar om riksdagsarbetet, sitter ministrarna kvar än om det blir maktskifte. De fortsätter i sina minister roller de haft men vänder på frågeställningarna och ett nytt tänk. På så sätt har de kvar kompetenser med specialiteter som annars tar lång tid att bemästra. Ett intressant upplägg för att undvika korthusets höga fall vid maktskifte. I Sverige fungerar dock stadsbudgeten så att en regering kan behöva  styra med en budget de konkurrerande blocket lagt. Något måste ju politikerna vara överens om och det är väl där ett bra utgångs läge är. Det kanske inte finns hur mycket tid som helst till diskussion vars energi är olika åsikter eller tid att diskutera nya lagar. Akutlagar måste väl gå att banka igenom när det handlar om samhällets bestånd.

Det som tagit generationer att bygga upp ska vi väl inte sitta och kommentera medans det faller både här ochdär.