I en värld som tycks upp och ner mer än någonsin kommer debatten upp hur vården av våra äldsta fungerar. Eller inte fungerar.
När jag var 15 år vikarierade jag för min moster inom hemtjänsten på somrarna.
Jag cyklade mellan husen och lägenheterna på Sjungande Dalen och i Stämningsgården.
Lagade frukost, lunch och middag. Hjälpte dem att komma i säng och komma sig upp.
Borstade löständer och tänder som satt fast.
Kammade och la upp håret på rullar.
Städade och handlade.
Viktiga saker.
Det viktigaste av allt upptäckte jag var att jag var där.
Pratade och satte mig ner en stund.
Frågade hur det var och tittade på gamla bilder.
Att den som kommer till en äldre person kan tala samma språk är väl så självklart att det egentligen är löjligt. Vem vill gå till en bilmekaniker, tandläkare, möbelbutik för att få hjälp och inte förstå människan du möter och förväntas hjälpa dig?
Äldre är människor av ädlare sort än vi yngre. Som levt längre, varit med om mera och byggt upp vårt samhälle. När man blir äldre blir man oftare skörare och utlämnad åt andras goda vilja att få den omsorg man har rätt till.
Förtroendevalda och politiker har förbrukat förtroendet att se till våra äldsta som borde behandlas med röda-mattan principen, få rätt bemötande och allt det där vi ser som en självklarhet.
Gå ut, duscha, göra utflykter, få sovmorgon om man vill det, hålla någon i handen och sjunga.
Möta få och samma personal.
Berätta om sitt liv. Ha människor runt omkring sig som vet var du kommer ifrån och vad dina barn gör och heter. Ganska självklart egentligen, men i mammons värld är det bara ett som är självklart.
Alla ska vi bli gamla om vi har tur eller otur, hur man nu ser det.
Så länge man är vid liv är man i alla fall högst levande, än om man inte kan slåss för sin rätt.
Det är bara de som är rätt slipade som kan se att under mossan är det diamanter alla våra äldre.
Därför är det extra viktigt med rätt människor inom äldreomsorgen och rätt människor på bestämmande poster.
Äldreomsorg måste få kosta.
Vi måste ge tillbaka det vi fått.
Lyssna på Helen Sjöholm och Magdalenas Sång.
