Skolans värld börjar ibland att göra mig förvirrad och förskräckt.
Fullt av trevligheter såklart också. Men något viktigt saknas hos många barn.
Första jobbet jag hade med barn börjar vara 35 år sedan och jag var sisådär 15 år då vi, en handfull jämngamla tjejer jobbade med SommarPloj som det kallades.
Vi anordnade aktiviteter för sommarlovslediga barn. Vi cyklade till stranden,bakade, skapade och hade skoj. Jag kan inte minnas att vi behövde höja våra röster. Däremot minns jag tjejen som höll på att fastna i sin ansiktsmask av gips.För någon sommar sedan tog hon betalt i ett café och kände igen mig och mindes just den händelsen.Vi skrattade gott.
För att studsa tillbaka till skolans värld så har det hänt något, barnen är rörigare än bara för några år sedan. Debatter om att skolan är för lite auktoritär kontra att man bör använda sig av lågaffektivt bemötande.
Jag skulle vilja anropa föräldrarna. Och jag önskar att Skolor skulle gå ut med en uppmaning till föräldrarna att vara just föräldrar till sina barn.
Uppfostra era barn!
Lär dem rätt och fel, hur de beter sig mot andra barn och mot vuxna. Lär dem att de, faktiskt inte, är jordens mitt. Sätt gränser för dem, de behöver det.
Kärlek och gränser och allt det mittemellan.
När den viktiga grunden saknas är det svårt att bedriva undervisning och fritidsverksamhet. Vad är det för vuxna som lägger allt ansvar på skolan kan man fråga sig. Dessutom är det så att de barn som sköter sig ofta hamnar i skuggan av de som kräver vuxnas uppmärksamhet.
Att sedan gräva två diken vilka uppmålas som oförenliga, där ett är auktoritärt bemötande och det andra lågaffektivt är lika korkat som att..ja jag vet inte vad. Det förstår man väl att bägge sätten att bemöta är en nödvändighet.Däremot krävs fingertoppskänsla och energi för att ha tillgång till rätt verktyg i stundens hetta. Och allra helst att man känner barnet.
Barn behöver både gränser och lyftas för att bli hitta balansen och bli flygfärdiga.
En grund behövs.
En god grund där föräldrar hanterar verktygen och vågar vara obekväma nu och då. Det är vi skyldiga våra barn.
Det är vi skyldiga alla pedagoger som jobbar med barn och ungdomar.
Om inte annat är vi skyldiga oss själva det, när vi satt dem till världen.
Det är vårt ansvar i att vara förälder.
