Det utan tvekan bästa i livet är de två barn jag blivit välsignad med. Att få följa dem på deras väg är det största. Både största välsignelsen och största utmaningen. Stor tomhet är det när de varannan vecka inte är hemma hos mig. Min livsande tryter lite vid de dagarna.
Iafton och idag gjorde vi som vi brukar när vi lagar mat, vi är ett team. Vi delar upp sysslorna och fixar tillsammans. Men det är inte alla dagar tårarna rullar vid middagen. Vi satt och småpratade när Zeb konstaterade att det behövs dammsugas och moppas. "Ja det gör vi imorgon", tyckte jag.
"Vad vill du göra Ninni?" fortsatte Zeb. De kom överens om fördelningen och helt plötsligt svämmade mitt hjärta över och tårarna började rulla. Barnen blev förskräckta och trodde att jag tagit tabasco som spökade. "Jag har så snälla barn, snyftades fram." "För att vi dammsugar ?" frågade Ninni. Zeb strök mig över ryggen : "Tack för att du lagar mat till oss varje dag." Tårarna studsade ner på tallriken.
Förmodligen får jag påminna dem om dammsugningen imorgon men det gör jag gärna. Jag blir öm i hjärtat och kan undra lite vilka skapelser de är. Omsorg som visar sig och gör mig förundrad. Igår vid maten föll mitt hår i ansiktet när jag åt. Då gick sonen och hämtade en snodd och satte upp mitt hår.
Jag ska bara tillägga att de även är helt normala tonåringar med grejor över hela golvet och andra vanliga tillbehör i tonårslivet.
Men det där lilla extra har de ta-mig-tusan. Och varje dag uttrycker de: "Jag älskar dig!"
