Mitt i den fina familjehögtiden som jag hoppas de flesta fått njuta av kommer jag insladdandes med en påminnelse om verkligheten. Jag såg ett nyhetsinslag någon dag före jul från Gaza.
Ytterligare en attack hade drabbat privata personer. En pappa höll i ett vitt paket som var ihopknutet längts upp som en julklappssäck. Påsen var blodig från kroppen som var inuti. Pappan eller den nära anhörige manlige bäraren lutade sig mot ett stängsel och skrek ut sin bottenlösa smärta samtidigt som han omfamnade barnet i påsen.
Så omänskligt fruktansvärt. Att förlora sitt barn är mera än någon ska behöva uppleva. För en sekund eller två upplevde jag den grymma förlusten som min egen. Tänk att förlora det mest värdefulla man har. Så slutgiltigt och helvetiskt. Min livsande flämtade efter luft.
Samtidigt går tillverkningen av ammunition på högtryck i fabriker i Sverige. Det är brist på ammunition. Mammon över allt.
Människor undrar hur Gud tillåter krig. Vi borde istället fråga oss hur vi tillåter tillverkning av dödsmaskiner. Det är väl ändå vi som skapat dem? Vi borde gå till botten med vad som är viktigt och be att vi blir räddade från ondskans hantlangare. Vi borde fråga oss om det verkligen är en mänsklig rättighet att bedriva krig. Att döda är mord och är straffbart. Att kriga verkar vara ok, och att tillverka ammunition för fortsatt krig verkar även det vara helt ok.
Se till att få stopp på eländet, bygg upp det söndrade.
Må de vita säckarna bli levande och de fega maskarna krypa in i säckarna frivilligt.
Var finns de vuxna kloka människorna i detta hemska det undrar jag. Och hur de kan tillåta krig.
