Joodåsåatt.

För drygt en vecka sedan så gjorde jag en riktigt klantig sak, ja, eller så kanske jag kan se på det som ytterst pricksäkert och på snudd att hitta oddsen för osannolikt.
I en rondell hyfsat nära vårt hem så är trottoarkantstenen när man är på väg ut ur rondellen påkörd så flera gatstenar ligger uppe på gräsmattan.
Jag kör alltid hyfsat försiktigt och nu hade jag en vass lite bil i baken på mig och jag försökte skaka av mig den. Tror jag slängde ett  getöga i backspegeln när jag lyckades göra det omöjliga att pricka av den första vassa kantstenen som satt kvar på trottoaren.
Kabrak och studs. Snacka om punktering. Och att bli av med lilla vita kvickare än kvickt.
Som tur var var barnen lämnade så det var bara Ziggy och jag.

Regnet hällde ner.
Luften gick ur både däcket och mig.
Jag ringde bärgare som drog mig och bilen till verkstaden som väntade mig in. Ett litet äventyr bara det, att sitta inne i bilen som jag kört upp på bärgarsläpet.

Var förbi idag med ett gäng bullar som tack för hjälpen med byte av däck.
Å vad roligt när de blev så glada!
Hur klantig jag än må vara är det tryggt att ha sådana proffsiga och bussiga bilmekaniker.
Sådana människor värmer.

Sven Oskar.

Så hette han, vår pappa som föddes den 29 september 1937 i sitt hem på Norra Hedensbyn.
Som en liten eftersläntare med nummer fyra efter sina syskon Gerda, Göta och Olle.
Sven föddes med öppen gomspalt och hade naturligtvis svårt att få i sig bröstmjölk.
Den 4 oktober blev han såpass svag att mor Anna nöddöpte sin son i köket.
En liten kämpe var dock född och de kritiska dagarna vände.
Han växte till sig och var en glad kille med mycket bus. Något han behöll genom hela livet som en stor del av hans personlighet.

När han var 5 år fick han resa till Stockholm för att operera sin gom. Pappa Oskar och mamma Anna reste ner för att besöka honom och de överraskade honom med en ballong som de fick knyta vid fotänden på sängen. Lilla Sven var fastbunden med sina armar i sängens huvudgavel för att han inte skulle klia i den nyopererade gommen. Han var överlycklig för besöket och ballongen. När de tog avsked och åkte hemåt tog sjuksköterskorna snabbt bort ballongen. Det tog hårt i den lille pojkens hjärta och i vuxen ålder när han berättade detta förstod man sorgen över hur grymt det var. Han fick gå i talskola för att öva på hur ljuden skulle formas och efter tre månader fick han äntligen åka hem.

Annars var han en människa med glitter och glimten i ögonen mestadels.
Vi gjorde mycket utflykter i naturen på söndagarna och på vintern vallade han hela familjens skidor för att åka. Jag hängde med på hästturer och han lät oss ganska tidigt rida till mammas stora förskräckelse. Stackars mamma stod på bron och var livrädd när vi fräste iväg.
Han intresserade sig för människor och världen i stort. Var ytterst mån om sin familj.
Han var en arbetsglad människa med stort hästintresse från tidig ålder. Han tränade och födde upp flera fina hästar.Allt han befattade sig med gjorde han med glädje.
Vi mötte tuffa tider, med Kommunen som ville bygga bostäder på vår jordbruksmark.
För mig som just börjat läsa Fantomen tyckte jag att  pappa hade lite drag av honom. Pappa var tuff mot de tuffa och god mot de goda, han var min idol och jag var stolt över honom. Jag försökte göra lite insatser här och där. När kommunalråd hälsade på för att diskutera att vi skulle flytta oss från vår gård spottade jag på kaffeskedarna och satte nålar i en stolsdyna på Stadshuset. Jag gjorde vad jag kunde.


Jag lärde mig många saker av min pappa.
Han sa bland mycket annat att svårigheter gör en stark.
Han lärde mig kämpa för familjen och det som är vårt.
Han lärde mig köra häst och bästa sättet för att klara av tunga saker är att ta det i omgångar.
Han lärde mig att vara rädd om mig.
Han lärde mig att det enda han egentligen ville oss barn var att vi skulle få vara glada.

Pappa skulle fyllt 81 år i lördags och barnen här hemma påpekade att de önskat att kunde få höra historierna han var så duktig på att berätta. Om hur det var när han var liten och mycket annat historiskt från hans familj.Å det önskar jag också, att få hålla hans hand och prata om allt från himmel och jord. Han saknas oss.

Goda vänner.

Lite hårresande kusligt var det nog, förra veckan kom jag att tänka på en härlig, första riktig kollega inom fritidspedagogyrket. En sån där människa att tänka på när man vill bli glad.
Runt mig finns massvis av människor att tänka på för att hitta källor till tacksamhet och det är en av mina livlinor när molnen hopar sig framför mig. Lyfta koncentrationen till något av allt positivt som faktiskt korsat min väg, eller ännu korsar min väg.
En glimt, en tanke, en tacksamhet och så... någon dag senare hör den här kollegan av sig och undrar om vi kan ses. Det har runnit lite vatten under bron och det är ett antal år sedan vi sågs.
Att ses var som att ta vid där vi var sist.
Visst är det lite som att få svinga med ett magiskt spö när det blir sådana situationer.
Fylld av tacksamhet som säkert, målmedvetet och envist puttar ut det tunga molnet i bröstet för att ge rum åt andra roligare saker att tänka på.

Några dagar senare kom en av mina barndomsvänner från Västerbotten och hälsade på.
En vän att stort glädjas åt!
Bara det, att ännu få ha kontakt med någon som man lärde känna vid 9 års ålder är ju minst sagt prioriterande. Många gemensamma fina minnen och så mycket vi skrattat ihop.
När vi inväntade henne var vi på loppis. Där pratade vi med en av loppisförsäljarna.
Då visade det sig att han var från samma stad som mig och var bästis med min kompis storebror.
Han tog en selfie på oss som han skickade till brorsan, vilken i sin tur hamnade hos min kompis så vi fick oss ett gott "världen är liten".
Jag älskar sånt.
Möten som ger ringar på vattnet och knyter ihop länkar lite kors och tvärs.

Vår dotter tycker också om möten med människor, ett tag hade jag flera telefonnummer till mammor vars barn vi hade mött på båten till och från Gotland. Hon fick vykort från andra städer i Sverige och blev bjuden på kalas miltals bort. Än om vi inte kunde åka är det roligt att hon blev inslussad i att inget är egentligen omöjligt om man har ett öppet sinne.

Jag är så prioriterad som har så många goda vänner, än om det kan dröja år mellan vi ses.
Vänner ger livet styrka och flätar ihop dåtid med nutid och framtid.
Tillsammans kan vi flytta berg.

Sol, vind och vatten.

En strålande sommar har kommit mot sin ände. Otaliga bad på dygnets timmar, utflykter, god mat, trevliga besök, fixerier.
Värme som fått oss sega, slöa och fått oss att klaga. Men så vänder det.
Helt plötsligt grabbar jag tag i fleecen när jag ska gå ut på promenad och det bara är 19 grader ute och det hänger regn i luften.

I påskas när vi var i stugan tog jag fram en glasburk. I den la vi varsin lapp med ett roligt minne som vi sedan ska läsa upp för varann. Burken ska fyllas med glada lappar.
Sommaren som laddat med goda fina minnen, D-vitamin, brun hy, solblekt hår, upponervända dygn och glass i massor ska få hänga kvar som ett vackert bildspel och påminna om en del av allt vi har att vara tacksamma över.

Att kunna vara tacksam är en gåva att vara tacksam över.
Många tar mycket för givet och uppskattar inte det de har.
Å det är ju minst sagt lite synd.

Maine Barbro Marie

Så hette hon vår mamma.
Vår älskade mamma som vi bär med oss i minnen, bilder och handlingar.
Som älskade sin familj över allting.
Som älskade allt som var vackert och skapade ett vackert hem åt sin familj.

Barbro.

                                              

Hon växte upp i en familj med åtta barn där de lärde sig att ta hand om varandra. Bland mycket annat.
Mamma och en syster till henne hade i ungdomsår lovat varandra att inte gifta sig med en bonde. Det blev lite svårt att hålla det när pappa Sven med glittrande ögon och charm började uppvakta. Han blev mannen i hennes liv.
Mamma älskade blommor, handarbete och barn. Fyra barn är vi som fått uppleva vår omsorgsfulla och strävsamma mamma.

En mörk skönhet med mjuk varm famn och underbart halvt långt/kortklippt hår med miljarders strån och lite självfall. Vilket omsorgsfullt rullades upp på hårspolar för att ge mera stadga. Det var något extra harmoniskt över de stunderna. Jag tror det var för att hon tog hand om sig själv vilket hon behövde. Den allra mesta tiden lade hon på alla andra och skötsel av hemmet. Alla måltider fixades, handling, disk, tvätt, städning. Hon odlade trädgård, hennes fingrar var vad man säger gröna, allt hon rörde blommade så vackert. Hon bakade, plockade bär som blev sylt och saft. Sydde, stickade, fotade och gjorde fina fotoalbum till alla. Filmade super-8 filmer.
Bjöd gäster, eller främmande som vi knasigt nog säger i Skellefteå.
Eller kanske bara hemma hos oss ?! Hur som helst så hade vi ofta gäster hemma, släkt vänner och bekanta. Hon bjöd in de som kom på gården i olika ärenden. Det var som oftast rörelse i köket.

Det är snart åtta år sedan hon slöt upp med pappa.
Jag är så glad för att hon hann vara med på vårt bröllop, hon sparade sina krafter för det. Jag förstod inte att det kunde vara sista tiden för henne, när jag pratade med en av mina mostrar på telefonen talade hon om att mamma inte var så pigg. Vet inte om man någonsin kan förstå när någon nära är på väg bort. Sommaren innan vårt bröllop ville hon att jag skulle komma och sätta mig på hennes säng. Hon ville att jag skulle läsa en vers ur hennes andaktsbok.
"Jag vill dö", talade hon om för mig.
" Vi vill gärna ha kvar dig"...var mitt svar. Än om jag visste hur hon kämpade och hur längtan bar henne mot friheten.
Hon gick bort morgonen innan julafton och vi hade kört i snöoväder hela natten innan. Hon ringde flera gånger under natten för att höra att allt var bra och vart vi var. Vi körde direkt till lasarettet och in med hela familjen på hennes rum. Vi visade foton av vårt kommande nya boende, köpte hennes favoriter mazarin och Fanta. Pratade och höll på tårarna. När det var dags att gå säger Ninni 4,5 år med en kram: "Sköt om dig."
Mitt hjärta ville brista.
Med sin syster vid sin sida släppte hon  taget om denna världen för att gå till något bättre.

Fyra år senare och lite mera ligger jag och Ninni i hennes säng. Vi hade läst en bok och så börjar hon prata om mormor och morfar. De som skulle bo hos oss och berätta massor med historier och lära dem virka och sticka. Mina tårar forsade.
"Mamma jag ser att du blir ledsen, vi ska inte prata mer om mormor och morfar."
Hon överöste mig med en kram och jag grät som ett litet barn. Ninni torkade mina tårar och hennes små armar gjorde så gott de kunde för att nå runt mig.
Jag kan förstå den längtan efter befrielse när tillvaron inte är som den borde vara och vetskapen om att någonting nytt väntar gör att tårarna tröstar när man gärna skulle omslutas av en varm god kram.

Xenios Gate, The Art Of Hospitality.

Buss, färja, buss, flyg, tåg, tunnelbana och buss igen.
Nio timmars resa.
Barnen har varit tålmodiga och på gott humör.
Så var vi lyckligt hemma igen!
Uppackade och tvättmaskinen igång.
Alla blommorna lever och alla syrenträden blommar och doftar sött.
Rabarberna går nog att börja skörda så smått.
Lycka!

Vi har haft lyckan att få besöka Thassos, en Grekisk ö. Tillsammans hela familjen.
Sol, varma bad i både pool och havsvågor, underbara stränder.
God mat, gott att dricka och vi har blivit bortskämda att få städat på rummet och slippa disk.
Vi har med andra ord haft det toppen. Gjort utflykter i bergen.
Väldigt vackert och speciellt.
Det som var mest påtagligt var att Grekerna är så genuint vänliga.
Jag kan inte beskriva det mera än så för det omfattar så mycket.
Om flera vore som de greker vi mött skulle världen bli så mycket varmare.

Lite information från Wikipedia om Thassos.
Vi besökte en marmorstrand som var obeskrivligt vacker.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Thassos är bergigt (den högsta toppen Hypsarion är 1 206 m ö.h.^[3]), uppbyggt av gnejs, glimmerskiffer och kornig kalksten, men ön är ändå bördig och skogrik. Den var i forntiden berömd i synnerhet för sina rika guldbergverk, men de gamla guldgruvorna är länge sedan uttömda.^[2] Marmor bryts ännu idag på ön.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Efter att i urminnes tid ha tagits i besittning av fenicier ska den mot slutet av 700-talet f.Kr. ha erhållit grekiska nybyggare från Paros, bland vilka var även skalden Archilochos. Dessa lyckades efter långvariga strider med de närboende thrakerna trygga sitt välde över ön och även underlägga sig åtskilliga orter på fastlandet. Vid persernas framryckning mot Grekland (493 f.Kr.) måste Thassos underkasta sig, men inträdde efter deras förjagande i Atens vapenförbund. 463 f.Kr. gjordes det till en attisk besittning. Av den forna, med ön liknämnda huvudstaden på norra kusten finns ruiner i behåll.^[2]

1204-1453 innehades ön av venezianerna, och 1460 blev den turkisk. 1841 gavs Thasssos åt sultanen till egyptiska vicekonungen Muhammed Ali, vars förfäder härstammade från ön. Den förvaltades sedan i omkring 60 års tid av en egyptisk guvernör jämte ett av befolkningen valt råd. Under Första världskriget besattes Thassos 10 juni 1916 av de allierade västmakterna.^[2]

Mycket vill ha mera.

Ingen nyhet är det att många människor drivs och sporras av att ha  väldigt mycket, och helst ännu mera hela tiden. Världen och individer drivs av att äga mera, uppleva mera och då även om det sker på andras bekostnad. De vill och kan ju så varför skulle de låta bli?
Skruplerna är få, till att inkräkta på någon annans område på det privata planet till krig där maktens styrka ska mätas och bevisas till följd av mental, själslig och fysisk död. Kaos.
Moral, etik, medmänsklighet gick om intet när det sunda förnuftet byttes ut till vassa armbågar.

Versen från årskurs ett och söndagsskolan räcker långt:

Som du vill att andra ska vara mot dig
ska du vara mot dem.

Tacksam.

Jag kan se vart i världen mina inlägg blir lästa och det är med tacksamt hjärta jag ser att de blir lästa på spridda håll i världen och att ha följare världen över.
Coolt, roligt och värdefullt.

Ni får gärna dela. Gilla behöver ni inte, det är roligt såklart och klart uppmuntrande med feedback, men det är inte för att bli gillad jag skriver och delar med mig. Fast ... ok, alla växer med respons.
Om det jag skriver kan förändra någons liv till hopp, förändring, växande som människa, förmåga att ta emot unik kärlek så är jag lycklig.
Vill du berätta det för mig, gör det gärna.
Jag hoppas kunna vara en liten vägvisare mot ljuset och tipsa människor att öppna sig för den stora kärleken. Och sanningen, sanningen som ska göra oss fria.
Allt för att förändra världen, från det lilla till det stora.
Det är upp till oss om vi vill leva i hoppet, sanningen, kärleksfulla handlingar mot oss själva och vår nästa.
Prova och Pay It Forward så ska du märka ringarna på vattnet.
God,
Save our souls!

Nötförbud.

Ett liv som går framåt och har god grund i det som varit , som skapar nya bilder och nya fina minnen att trä på strå som dyrbara sommarvarma smultron är något att vara väldigt ödmjukt tacksam över.
Vårt liv, våra minnes bilder över det som varit och de bilder vi har för framtiden kan lätt ryckas bort på en sekund eller två. Av sjukdom, olyckor, personer som vill illa, naturkatastrofer, krig, död, svek, maktmissbruk och återigen mörka händelser.

När jag fick min Parkinssons diagnos var beskedet snabbt överstökat och så tack och hej då.
I vanlig ordning för att inte störa skickade jag ett sms till min man med mitt tråkiga besked. Han var på väg till ett möte men undrade om jag ville att han skulle komma. Jag sa att det inte behövdes än om jag kanske önskat att han dragit hem som en pil.
Väl hemma kröp jag upp i vår Ektorpsoffa. Kröp ihop och lade armarna runt knäna och vaggade mig själv medan tårarna forsade. Smärtan inuti mig var obeskrivbar och det var som att sjunka i ett bottenlöst hål. Hur länge jag satt så vet jag inte.Tårarna fortsatte att forsa när jag gick ut och satte mig på min cykel för att trampa allt vad jag kunde som om det var sista gången. Saltsmak och vind i ansiktet är det jag minns, var jag cyklade har jag inget minne av.
Bedövad, sänkt och oförstående över det besked jag fått la sig en tung sorg och ett mörker inom mig.

Där kan man tycka att vi  hade fått uppleva alldeles nog tråkigheter, på snudd vad man klarar av. Det vi inte visste då var att fler av våra bilder skulle dras undan för oss. Knivsudden att balansera på, hur man motiverar sig att orka leva när allt blir kaos är inget man önskar någon. För mig är det barnen som är den stora motivationen än om jag många gånger intalar mig att de skulle ha det bättre utan en mamma med sorgset hjärta.

Det finns många nötter, då menar jag inte mandel och hasselnöt utan riktiga nötter. Med bristande förstånd, omdöme och karaktär. Sådana som gärna nästlar in sig i andras liv när man är sårbar. För att styra, bestämma, utesluta och göra sig själva viktiga. Lite komiskt och patetiskt i kråksången är att när man påtalar deras övertramp så är det en annan som får skulden och dem är det så synd om när man ger dem en liten reva i sitt stora ego där de gör som de vill och när den guldpolerade ytan inte glänser i deras egna ögon som förr.

Jag är superallergisk mot nötter, det räcker med att någon tagit på ett handtag så känner jag det.
Måtte vi bli bevarade från nötter. Tid tar det att läka sår, om de någonsin läker helt.
Och att hitta igen våra vackra bilder i smått som stort. För vi har så många minnesvärda bilder och de som är urryckta kommer tillbaka allteftersom. Vi bygger nya bilder varje dag.
För kärleken är större än allt.
Det är den som håller mig levande, vid liv. När man går igenom traumatiska händelser är det bra att tänka på något som är gott och utanför en själv. Jag fokuserar mina tankar på barnen, min man, mina syskon, människor som står mig nära och tänker på bekanta, trevliga människor överhuvudtaget som berikar i smått som stort. Det goda i livet är väl värt att ta till sig.


Måtte vi bli bevarade från nötter och att bli nötter. We´ve had enough!

Hennes namn.

I den lilla hamnen i samhället nära där vi bor brukar jag gå in på en lagom stor butik och handla lite nu och då. Personalen är trevlig och man hittar rätt snabbt det man letar efter.
Det måste vara ett bra tag sedan nu, när jag stod i kassan och hörde hur förskräckligt hes kassörskan lät. Varje ljud lät som en ansträngning från tårna. När det var min tur kommenterade jag att hon hade åkt på en dunderförkylning. Men det var ingen förkylning, det var en kronisk åkomma. Mitt hjärta snörptes  ihop och mina ögon fylldes av tårar. Innan de svämmade över var jag ute i friska luften.

Varje gång jag är där inne och handlar ställer jag mig i hennes kö om hon sitter i kassan. Alltid byter vi några ord och hennes blick är både varm och strålande. Rösten har gudskelov blivit bättre och mitt hjärta snörper inte ihop sig av sorg utan känner bara den där värmen som man kan både få av och känna för medmänniskor.
Under lång tid har jag spanat efter henne i butiken. Hon hade tips på bra sida på yoga jag skulle få.
Idag var det så dags att köpa munkar till barnen och äntligen var hon på plats!
På ett papper från SCA (kvalitet där också) hade hennes dotter vackert skrivit ner informationen, avslutat med Lycka till,  och så ett hjärta och undertecknat Fanny.

Mina ögon svämmade åter och jag var tvungen att blinka snabbt för att kunna se när bilen skulle manövreras ut från parkeringen. Tänk vilken nockande värme man kan få från människor man inte ens känner. Papperet kommer jag att spara för alltid.
Jag är överväldigad. Tänk om alla var som hon.
Hon heter Annika, jag vågade fråga om hennes namn idag.

2018 års Erbjudande.

Näst intill otroligt är att vi kommit så långt i tideräkningen och så få människor tagit till sig och reflekterat över förutsättningen till liv och säger sig att inte ha en tro.
För mig är det nästan nog i sig hur vi räknar vår tid.
Före och efter Kristus. Säger det inte allt?

Snart är det påsk då vi får minnas hur Jesu kärlek vinner över ondskan och döden som vi alla är bekanta med. Ja han vann faktiskt över mörkret.
Inte bara det  utan han erbjuder oss korkbollar att leva ett rikt liv i gemenskap med honom 2000 år senare.
Han erbjuder oss att leva i och av kärlek. Utan allt det mörka och destruktiva.
Å vilket tålamod han har med oss, för erbjudandet finns fortfarande kvar än om vi tycker att vi är oss själva nog. Vi håller fortfarande på som Kain och Abel, tävlar mot varandra i tron om att vi ska vinna fördelar. Ondskan har bråttom, för den vet att den redan är besegrad men ännu kan skövla i smått som stort.
Klart det finns något annat större än oss själva, det finns väl inget som inte blir till utan en föregående tanke, en energi. Tanken med allt levande ligger i själva ordet. BLI.
Du, jag allt har en energi som vi ibland säger att Gud ligger bakom.
Vad vill den goda energin med våra liv?
Jag vänder upp och ned på det mesta och vänder man på Gud blir det Dug.
Det tror jag i enkelhet är meningen. Att var och en ska vara sig själva i det goda vi är, vårda sina talenter, utmana sig själva att växa i det goda, respektera och leva i god utväxling med andra.

I konceptet ingår ju vår fria vilja som en ömsint gåva att ödmjukt förvalta i en tid där vi ofta lever på varandras bekostnad. Det förvånar att Jesus påkostade lidande, död, uppståndelse och erbjudande om närvaro i allas våra personliga liv sopas bort för att vi tycker att vi kan själva. Människor vet inte vad de missar. När ett sådant stort erbjudande ges borde ingen vända ryggen till.
Å det är ju ännu inte försent!

För att citera flikar jag in:
Vår pappa Sven var på dagverksamhet en dag i veckan under sitt sista jordelivsår.
Där var en gubbe som var väldigt grov i munnen och fyllde ut sitt  knapra ordförråd med svordomar.
När pappa bad honom att inte svära frågade mannen bryskt:

Citat:
[ " Tror du på Gud, eller?
   " JA vem annars skulle Jag tro på?"]
Slut citat.
 Även stora kämpar och hjältar har barnatro som bär dem och min pappa var en sådan människa.

 Se o lyssna på en variant av Europes  The Final Countdown.
The final countdown.

Varandras pusselbitar.

Tänk dig att världens befolkning är ett gigantiskt pussel. Alla bitar är olika och unika. Ingen bit är bättre än den andra, saknas det så litet som en enda bit är pusslet inte helt. Våra bitar passar inte ihop hursomhelst med alla andra bitar men alla bitar har sin plats. Runt en bit kanske det är helt olika typer av sidor som passar. Skymten av ett hus på en sida, trädaningar på andra, en skymt av gata på den tredje och mörk himmel på fjärde. Bitar som är mångfacetterade och binder ihop.

När jag växte upp var jag rätt ofta i ladugården och i stallet. Hängde med min pappa när han och jag körde häst och i ladugården. Pappa Sven var en sån där som tyckte om att prata om allt möjligt. Det blev en hel del snack när jag tänker efter. Han älskade att berätta både härliga berättelser och andra lärdomar från barndomen och ungdomstiden,
Han diskuterade med mig allt från svartelen från  Sovjetunionen, världens ledare och om vad som kunde vara fel med flisskruvens utmatning för att minnas något av det han anförtrodde mig.

Jag kommer ihåg tillfällen när vi var i mjölkrummet och fixade. Vid ett tillfälle stod jag och ordnade råmjölken så den skulle vara lagom varm till den kalv som skulle få den. Vi småpratade om ditt och datt då han kom in på hur han tyckte man ska se på sig själv och andra i olika yrken.
Det finns de som inte värdesätter det man gör. De förstår inte vad som krävs för att lyckas. Det visar bara hur lite de förstår.
Se aldrig ner på dig själv i det du gör. Låt ingen annan se ner eller trampa på dig.
Det pappa Sven sa till mig var en tidig Patrik Swayze.
Citat:
[ NO ONE puts my baby in a corner.]
Slut citat.
Alla är viktiga och det man utför är viktigt.
Vi fick verkligen mycket gott med oss från våra föräldrar och generationerna före.
Tack mamma och pappa för att just ni blev Våra föräldrar, det kan ingen ta ifrån oss.
Vi är vi och det kan heller ingen ta ifrån oss.

Sandlådenivå.

Två av världens "mäktigaste" män ( det är minimitalet) beter sig så illa att sju skämskuddar inte räcker till. De står med världens blickar och kameror på sig. Söker uppmärksamhet och bekräftelse.
Bekräftelse på att världens andra "stora" män darrar lite med underläppen när ingen ser på och dras med i upptrappningen och svarar på idiotin.
Tänker på ett nyhetsinlägg tidigare under veckan. Presidenten, stolt och rak i ryggen talar denne man av dårskap om att hans land minsann har de största och farligaste kärnvapenmissilerna i världen, som kan utplåna allt som kommer i dess väg.
Dessa män som borde få starta om livets skola, för de har ju fått det mesta om bakfoten. I sandlådan är det kanske ok att se vem som bygger högst och när den andre tittar bort mosa hans/hennes slott. För att i samma stund lära sig säga förlåt och att man inte  gör så.
Lära sig att livet som är på riktigt bygger på samverkan, samarbete, respekt, ansvar över sitt eget, ansvar gentemot andra osv. osv

Livet är ingenting när det är utplånat, livet är ett helvete när det raseras. Att bygga på de behov människorna i det land man härskar över är stort.Vis är den ledare som lyssnar på sitt folk och jobbar mot fredliga, mänskliga förhållanden. Fiffig är den ledare som tar till sig det samhällsuppbyggande som är mest hållbart och livsbejakande för alla. Inte bara för en egenutnämd gräddklick.
Det bygger på demokrati, fredstänk, gott samarbete med fokus på målinriktad  problemlösning. Ledare som förstår att både skapa förutsättningar för liv och livkvalitet och förmåga att åtminstone försöka förstå helheten. Glömma sig själva litegrann skulle nog inte göra någon större skada, för att sätta andra i handlingens centrum.
Allt annat destruktivt kan enligt min mening återgå till sandlåde-stadiet. Lär rätt.
Det finns otaligt många som fått hela livet om bakfoten och ställer till det inte minst för sig själva utan kanske främst för andra vilka blir oskyldigt drabbade.
Världen behöver något nytt, eller något 2000 år gammalt kärleksfullt revolutionerande.
 Och den kärleken är minst sagt mesig. Däremot det modigaste och mest konstruktiva man kan hitta.
Nya tankar, goda grunder och avsikter hos var och en i världens alla hörn.
Det önskar jag.
Tingeling!

Älska din nästa som dig själv.

Att handla med tanke på sin nästa är inte alltid enkelt och långt ifrån självklart.

Medsysterlighet och medbroderlighet. Medmänsklighet.

Jag läser orden och försöker förstå vad de vill säga.Visst finns det möten med människor som man tycker är en enda stor ego-katastrof, men det är deras val. Jag väljer att dela mitt liv med de som bryr sig om mig och vår familj. Där växtzoonen är god. Våga sig på okända marker för att vara medmänniska är en utmaning att växa in i.Vi alla får vårda den talent vi blir tilldelade.

Känner tacksamhet över de doser medmänsklighet jag och vår familj möter i stort sett varje dag.Man ser det när man förstår den och kan ta emot. Att fråga sig hur man själv skulle vilja bli behandlad, bemött, är en fingervisning om vilken väg man kan välja. Enkelt är det kanske inte men utmaningar stärker och får oss förhoppningsvis att växa i bra riktning. Den moderna människan som utmanar sig själv till allt från idrottsprestationer, veta mest-utmaningar och utmanar sig mot andra för att värdera sig själv genom sina prestationer borde vara angelägen om att glänsa i medmänsklighet.

I Wikipedia finns en förklaring angående liknelsen "Den barmhärtige samariten."

Citat:
[Den barmhärtige samariern eller Den barmhärtige samariten kallas en passage i NyaTestamentet, Luk.10:25-37, där Jesus berättar en parabel om en överfallen man. Då mannen blivit överfallen av rövare mellan Jerusalem och Jeriko, lät rövarna honom ligga halvdöd. En förbipasserande präst noterade mannen, och vek därvid åt sidan och gick förbi. Likaså kom en levit som vek åt sidan och gick förbi. En samarier (i äldre översättningar samarit) fick se mannen, och fylldes av medlidande. Samariern skötte om mannens sår, och tog honom till ett värdshus, där samariern betalade för mannens vistelse. Den barmhärtige samariern skulle i Jesus berättelse symbolisera ens nästa, vid tillämpning av sentensen "älska din nästa som dig själv".

Med sin liknelse utmanade Jesus de fördomar som var vanliga. Den vanliga tolkningen av lagen om att älska sin nästa (eller medmänniska) som sig själv bland judarna var att den bara skulle tillämpas på andra judar. När Jesus fick frågan om vem som var deras nästa, ville frågeställarna antagligen få en definition på vilka som inbegreps i den kategorin. Med sitt svar visade han att en i deras ögon föraktad samarier kunde visa sig vara en bättre medmänniska än präst eller en levit som hade ett högt anseende. Han frågade också: "Vem av de här tre visade sig vara mannens nästa?" och fick svaret: "Den som hjälpte honom.", vilket antyder att de inte ville säga rakt ut att en samarier var deras nästa.]
Slut citat.

Vi kanske inte har förmågan att rädda världen (eller är det det vi kan i långa loppet) men vi kan agera i vår närmiljö utifrån hur vi själva skulle velat bli bemötta. Med tanke på liknelsen som jag kan känna igen mig i, så skulle jag först helst välja att inte bli nedklubbad och sedan ignorerad men tack och lov för Samarien! Hoppet finns.

Medmänsklighet kan till stor del vara medkännande, att avstå från knasiga handlingar som vi medvetet kan välja bort, än om vi kanske både vill och kan utföra dem.
Det ogjorda kan också  vara det stora.

Tryggve.

Jag har precis läst ut Bruce Kings Superbjörnen på  magiska uppdrag i rymden för barnen.
I denna boken är Tryggve ute på fem uppdrag som ska lära barnen att allt är möjligt.
Bra för vuxna barn dessutom.
Att vara rädd om vår planet och varandra.
Den sista berättelsen berörde oss mest.
Om pojken Tomas som bor på barnhem och inte vill gå till skolan för att ingen tycker om honom.
" Jag betyder Ingenting för resten av världen, jag är bara en enda person och ingen bryr sig om mig."

Tryggve visste att det fanns många ensamma hundar i Sverige så han plockade upp en ensam, hungrig och lösspringande hund och flög iväg till Tomas med hunden.
Till Tomas sa han:
"För resten av världen är du kanske en enda person, men för den här valpen är du hela världen."

Från den dagen var valpen som han kallade Mittliv och Tomas oskiljaktiga.
Pojken började gå i skolan igen och växte både av kärlek och kunskap.
Tryggve besökte Tomas när han var vuxen och Mittliv gammal.
Tomas berättade att tack vare att Mittliv och han älskade varandra hade han övervunnit sin ensamhet  och åkte världen runt och undervisade de kunskaper han hade.
Viktigast av allt var att han berättade sin historia om Mittliv och honom.

 Tryggve björn sa:
" Du kanske bara är en enda person för resten av världen, men för någon person är du hela världen. Och när du hittar den personen kommer han eller hon att hjälpa dig att bli en mycket viktig person för alla andra i världen. Alla barn borde få höra berättelsen. Du kommer att hjälpa tusentals barn att tro  på sig själva och få ett underbart liv."

Tryggve björn torkade en tår ur ögat och vi som läste och lyssnade var tysta av den magiska känslan som stigit ur boken.

Hoppas!

Jag är nyss hemkommen från sjukhuset.
Fått vård som förhoppningsvis ska leda till bättring.
Det gör ont i hjärtat att se så många sjuka och så illa däran.
Om det bara var jag som var sjuk, men det är så många som lider och med dem deras anhöriga. Sjukdom kommer alltid vara en del av allas liv men ingen tror att de kan bli drabbade.
Å vad jag önskar att människan prioriterade forskning kring att bota istället för att ägna  sig åt destruktivitet. Tänk vad långt de skulle kunna gå!

Mirakel i det hela är ändå att möta sjukvårdpersonalen. Från städerskan (hennes hej då är obetalbart) till läkaren.Tänk om alla människor hade samma rätt till sjukvård. Vilken värld det skulle bli.
Jag hoppas på människans bättre intentioner.
Vad annat kan man hoppas på ?

Det Stora.

När en familjemedlem i vår familj är  borta känner jag mig halv.
Att känna saknad och längtan är nyttigt, för när familjen är komplett infinner sig friden.
Det går inte att beskriva med ord riktigt, men det är som att hjärtat slår i takt igen.

Jag både kan och kan inte föreställa mig hur söndriga familjer ska vara som upplever ofrivillig splittring. Familjen som är det viktigaste och kanske minsta företaget och största byggstenen i livet och samhället. Än om nutiden inte har mycket till respekt för det viktigaste.
Familjen där någon måste fly för att rädda de övriga. Splittring där någon dör i ofrivillig strid för sin existens.

Tiden måste ju vara här för förändringens vindar.
Vi måste jobba utifrån det lilla och förstå att det är det stora.

Medkänsla, sympathy.

Människor som har förmågan att:

känna in andra, till och med de de inte mött,
förstå utan att egentligen veta
att vilja förstå än om det inte går
Är människor som är stora för mig.
Människor som jobbar mot sådant de förstår än om det som finns på vägen är många gånger obegripligt.

I sjukvården möter man personal med ofta stor kunskap men där empatin för den enskilde ofta blir bortviftad för utbränningsrisken är hög. Tack och lov finns  det nästan alltid eldsjälar som brinner lite extra för de och det de jobbar för.
Visst är det ändå sådana människor som vi vill möta i vården. Jag har haft turen att efter några år i sökande hamnat hos vårdpersonal vilka passar mig.
För det är jag djupt tacksam. Tack Pia, Mattias och Jeanette.

Tänk om vi hade Stora människor i politiken världen över.
Förstå vilken värld det skulle kunna bli!
Stora satsningar på vård och utbildning i u-länder, utbildning och bearbetning inom agrikultur.
Fredsbevarande satsningar, mängder med kommunikations och fredbevarande uppbyggningsarbeten världen över. Återuppbyggnad av krigshärjade länder och dess befolkning.
Nedläggning av vapen/krigstillverkande maskiner.
Ekonomiska ombalanseringar som täcker essentiella behov.
Sörja för god vattenhållning.
Lista på  goda TO-DO saker kan göras lång, på den dåliga sidan kan de ju låta bli att fylla på resurser och åtgärder.

Visst får vi hoppas efter Stora människor inom politiken, de som förstår mera än bara till näsan och har förmåga att ställa våra samhällsbilder på kant på ett bra sätt.
Vi får hålla tummarna för att Stora hjärtan vinner.
Vinner över ondskan i varje hjärta och att vi tillsammans räddar vår planet från den Ego-boostar trend som viner kallt.
Stora hjärtan överallt. Tack!