Hennes namn.

I den lilla hamnen i samhället nära där vi bor brukar jag gå in på en lagom stor butik och handla lite nu och då. Personalen är trevlig och man hittar rätt snabbt det man letar efter.
Det måste vara ett bra tag sedan nu, när jag stod i kassan och hörde hur förskräckligt hes kassörskan lät. Varje ljud lät som en ansträngning från tårna. När det var min tur kommenterade jag att hon hade åkt på en dunderförkylning. Men det var ingen förkylning, det var en kronisk åkomma. Mitt hjärta snörptes  ihop och mina ögon fylldes av tårar. Innan de svämmade över var jag ute i friska luften.

Varje gång jag är där inne och handlar ställer jag mig i hennes kö om hon sitter i kassan. Alltid byter vi några ord och hennes blick är både varm och strålande. Rösten har gudskelov blivit bättre och mitt hjärta snörper inte ihop sig av sorg utan känner bara den där värmen som man kan både få av och känna för medmänniskor.
Under lång tid har jag spanat efter henne i butiken. Hon hade tips på bra sida på yoga jag skulle få.
Idag var det så dags att köpa munkar till barnen och äntligen var hon på plats!
På ett papper från SCA (kvalitet där också) hade hennes dotter vackert skrivit ner informationen, avslutat med Lycka till,  och så ett hjärta och undertecknat Fanny.

Mina ögon svämmade åter och jag var tvungen att blinka snabbt för att kunna se när bilen skulle manövreras ut från parkeringen. Tänk vilken nockande värme man kan få från människor man inte ens känner. Papperet kommer jag att spara för alltid.
Jag är överväldigad. Tänk om alla var som hon.
Hon heter Annika, jag vågade fråga om hennes namn idag.