Nötförbud.

Ett liv som går framåt och har god grund i det som varit , som skapar nya bilder och nya fina minnen att trä på strå som dyrbara sommarvarma smultron är något att vara väldigt ödmjukt tacksam över.
Vårt liv, våra minnes bilder över det som varit och de bilder vi har för framtiden kan lätt ryckas bort på en sekund eller två. Av sjukdom, olyckor, personer som vill illa, naturkatastrofer, krig, död, svek, maktmissbruk och återigen mörka händelser.

När jag fick min Parkinssons diagnos var beskedet snabbt överstökat och så tack och hej då.
I vanlig ordning för att inte störa skickade jag ett sms till min man med mitt tråkiga besked. Han var på väg till ett möte men undrade om jag ville att han skulle komma. Jag sa att det inte behövdes än om jag kanske önskat att han dragit hem som en pil.
Väl hemma kröp jag upp i vår Ektorpsoffa. Kröp ihop och lade armarna runt knäna och vaggade mig själv medan tårarna forsade. Smärtan inuti mig var obeskrivbar och det var som att sjunka i ett bottenlöst hål. Hur länge jag satt så vet jag inte.Tårarna fortsatte att forsa när jag gick ut och satte mig på min cykel för att trampa allt vad jag kunde som om det var sista gången. Saltsmak och vind i ansiktet är det jag minns, var jag cyklade har jag inget minne av.
Bedövad, sänkt och oförstående över det besked jag fått la sig en tung sorg och ett mörker inom mig.

Där kan man tycka att vi  hade fått uppleva alldeles nog tråkigheter, på snudd vad man klarar av. Det vi inte visste då var att fler av våra bilder skulle dras undan för oss. Knivsudden att balansera på, hur man motiverar sig att orka leva när allt blir kaos är inget man önskar någon. För mig är det barnen som är den stora motivationen än om jag många gånger intalar mig att de skulle ha det bättre utan en mamma med sorgset hjärta.

Det finns många nötter, då menar jag inte mandel och hasselnöt utan riktiga nötter. Med bristande förstånd, omdöme och karaktär. Sådana som gärna nästlar in sig i andras liv när man är sårbar. För att styra, bestämma, utesluta och göra sig själva viktiga. Lite komiskt och patetiskt i kråksången är att när man påtalar deras övertramp så är det en annan som får skulden och dem är det så synd om när man ger dem en liten reva i sitt stora ego där de gör som de vill och när den guldpolerade ytan inte glänser i deras egna ögon som förr.

Jag är superallergisk mot nötter, det räcker med att någon tagit på ett handtag så känner jag det.
Måtte vi bli bevarade från nötter. Tid tar det att läka sår, om de någonsin läker helt.
Och att hitta igen våra vackra bilder i smått som stort. För vi har så många minnesvärda bilder och de som är urryckta kommer tillbaka allteftersom. Vi bygger nya bilder varje dag.
För kärleken är större än allt.
Det är den som håller mig levande, vid liv. När man går igenom traumatiska händelser är det bra att tänka på något som är gott och utanför en själv. Jag fokuserar mina tankar på barnen, min man, mina syskon, människor som står mig nära och tänker på bekanta, trevliga människor överhuvudtaget som berikar i smått som stort. Det goda i livet är väl värt att ta till sig.


Måtte vi bli bevarade från nötter och att bli nötter. We´ve had enough!