Atjo prosit!

Återigen efter några veckor så tror vi att den rejäla snorperioden börjar gå mot sitt slut för den här gången. Bara en grillas med feber idag och en snutt utevistelse med tillverkning av snögubbar av blötsnö orkades med. Omgången vi fick nu var en rejäl dos virus, jag visste inte att näsorna kunde tömmas på så mycket. Tur vi har haft mjuka näsdukar, spray, bafusin och helosansalva...Snuvapoteket hemmavid är proffsfyllt!

Jag har sedan jag var 22 år gammal ungefär haft bipolärsjukdom. I flera omgångar har jag insjuknat och ofta kraftigt. Sist det hände ordentlig var förra hösten. Då hände det som inte får hända, jag blev övermedicinerad och det utlöste Parkinssons sjukdom. 45 år gammal och Parkinssons sjukdom, ni kan föreställa er vilket slukhål som öppnar sig för en då. Min berättelse kommer att åka runt i tidsbanan, men det som ligger i fokus för mig är att sådant får bara inte hända, inte mig och inte någon annan på grund av slarv tidsbrist och nonchalans hos vårdpersonalen. Psykisk ohälsa är en vårdgrupp som är vårdslöst bemött genom tiderna och jag har sett alltför många baksidor i nutiden också.
Ligger du på BB blir du bemött som en prinsessa, ligger du på en psykiatrisk avdelning är motsvarande som om du begått ett allvarligt brott. Kusligt är bara förnamnet. Önskar ingen den upplevelsen. Det finns vänliga själar också såklart men att det överhuvudtaget existerar den kallhamrade vården borde i sig vara ett brott mot de som behöver hjälp.

Att hålla sin bipolära sjukdom i schack innebär att vara väldigt uppmärksam på sig själv. Att behöva medicinera mot ytterligare en sjukdom, Parkinssons innebär en otrolig påfrestning eftersom den medicineringen triggar min bipoläritet. Tre gånger under hösten har jag varit på väg att förlora min sömn och det är då helvetet börjar.
Jag önskar ingen annan detta och kommer att dela med mig av mina erfarenheter, av vården och hur min tillvaro ser ut med förhoppning om att kunna vara en röst bland de som kanske inte får sin röst hörd. Läget är inte som jag önskat och tänkt mig,  men min uppgift verkar vara att spänna bågen på nytt. Ladda min ränsel med pilar och sikta på nya mål. Mod är inget man får, det tar man sig!

Med önskan om ett Gott Nytt År och att kunna lyssna på sig själv!

Äntligen!

På några månader har jag inte skrivit på min blogg och när jag ville göra det kom jag naturligtvis på att lösenordet var som bortblåst. Efter lite trixande trillade tillslut den sega poletten ner och nu kan jag nöjd knacka in några bokstäver.

Vi har gjort en stor förändring i våra liv i höst, en bra förändring! Ett litet pistagegrönt hus med brunt runt fönsterna är numera vårt hem och vår borg. Fantastiskt underbart att ha sitt eget, barnen som slagit rot sedan första stund är nog det som betyder mest.

Jag kommer i min blogg framöver berätta lite mera om mig själv för att jag tror att andra kan behöva det. Lite hemlighetsfullt så här i startgroparna, jag vill gå varsamt fram när jag ska dela med mig. Livet har tilldelat mig två kroniska sjukdomar och jag vill dela mitt sätt att hantera och leva ett rikt liv trots detta.
Det finns inget guldkantat med att leva med dessa följeslagare och jag önskar ingen att uppleva samma. Rättvisan över det hela har jag aldrig funderat över, det enda som är fokus är att det ska gå, lösningar finns om man tar till sig dem.
Jag säger som Gunde Svan: " Ingenting är omöjligt"!
( Å det är väl det enda med honom jag tycker om...:-)
 Lite nyfikenhet strör jag i slutraderna för att samla mod till nästa inlägg. Vill du läsa så lägger jag över en ansvarsfråga till dig. Det är ingen skvallerkälla för att ha något intressant att berätta, om det är så att vi har gamla gemensamma bekanta. Syftet ligger däremot på att lyfta dem som kanske är i samma situation och att ge detta ett lyft in i modern tid.

Ge mig mod! Kraam Johanna