För någon vecka sedan delade USAs president Joe Biden ut frihetsmedaljer, varav en gick till Michael J Fox. Det både smärtade mig djupt samtidigt som det fyllde mig med både tillförsikt och hopp. Ont gör det mig, så ont att en person som donerat sådana gigantiska summor pengar och engagemang kring forskning för att lindra och förhoppningsvis bota Parkinsons sjukdom, själv är så drabbad av sjukdomen. Min teori är att han har en läkare med fel inställning. Att ha Parkinson vet alla som drabbats av den, är verkligen ingen frihet. Man är så fången i sin kropp som man kan vara och utsikterna är ju inte heller lysande.
Någonstans får jag känslan av att den medicinska forskningen inte är sitt bästa och att forskningen kanske t.om sålt en bit av sin själ till läkemedelsindustrin. Blir stora sjukdomar lösta faller ju deras grundprincip att vi ska vara beroende av läkemedel. Å det är mycket klirr i kassan när det gäller utskrivning och bruk av mediciner.
Klarar rymdforskningen av att detaljplanera för arbetsplatser och bosättning i rymden inför en snar framtid måste det ju bara visa på att vi har antingen fel kompetens som forskar om sjukdomar och eller fel tillvägagångsätt vid forskningen. Hälsa är det största hotet mot läkemedelsindustrin som redan är korrupt. Måtte det bli eftersträvansvärt att hela det sjuka. På riktigt. Mänskligheten bör sträva mot frihet med förstånd att välja rätt. Heder bör även det vara en ledstjärna i arbetet med forskning. När de forskat så bra att de själva blir arbetslösa, då är de förtjänta sin lön.
