Joodåsåatt.

För drygt en vecka sedan så gjorde jag en riktigt klantig sak, ja, eller så kanske jag kan se på det som ytterst pricksäkert och på snudd att hitta oddsen för osannolikt.
I en rondell hyfsat nära vårt hem så är trottoarkantstenen när man är på väg ut ur rondellen påkörd så flera gatstenar ligger uppe på gräsmattan.
Jag kör alltid hyfsat försiktigt och nu hade jag en vass lite bil i baken på mig och jag försökte skaka av mig den. Tror jag slängde ett  getöga i backspegeln när jag lyckades göra det omöjliga att pricka av den första vassa kantstenen som satt kvar på trottoaren.
Kabrak och studs. Snacka om punktering. Och att bli av med lilla vita kvickare än kvickt.
Som tur var var barnen lämnade så det var bara Ziggy och jag.

Regnet hällde ner.
Luften gick ur både däcket och mig.
Jag ringde bärgare som drog mig och bilen till verkstaden som väntade mig in. Ett litet äventyr bara det, att sitta inne i bilen som jag kört upp på bärgarsläpet.

Var förbi idag med ett gäng bullar som tack för hjälpen med byte av däck.
Å vad roligt när de blev så glada!
Hur klantig jag än må vara är det tryggt att ha sådana proffsiga och bussiga bilmekaniker.
Sådana människor värmer.

Sven Oskar.

Så hette han, vår pappa som föddes den 29 september 1937 i sitt hem på Norra Hedensbyn.
Som en liten eftersläntare med nummer fyra efter sina syskon Gerda, Göta och Olle.
Sven föddes med öppen gomspalt och hade naturligtvis svårt att få i sig bröstmjölk.
Den 4 oktober blev han såpass svag att mor Anna nöddöpte sin son i köket.
En liten kämpe var dock född och de kritiska dagarna vände.
Han växte till sig och var en glad kille med mycket bus. Något han behöll genom hela livet som en stor del av hans personlighet.

När han var 5 år fick han resa till Stockholm för att operera sin gom. Pappa Oskar och mamma Anna reste ner för att besöka honom och de överraskade honom med en ballong som de fick knyta vid fotänden på sängen. Lilla Sven var fastbunden med sina armar i sängens huvudgavel för att han inte skulle klia i den nyopererade gommen. Han var överlycklig för besöket och ballongen. När de tog avsked och åkte hemåt tog sjuksköterskorna snabbt bort ballongen. Det tog hårt i den lille pojkens hjärta och i vuxen ålder när han berättade detta förstod man sorgen över hur grymt det var. Han fick gå i talskola för att öva på hur ljuden skulle formas och efter tre månader fick han äntligen åka hem.

Annars var han en människa med glitter och glimten i ögonen mestadels.
Vi gjorde mycket utflykter i naturen på söndagarna och på vintern vallade han hela familjens skidor för att åka. Jag hängde med på hästturer och han lät oss ganska tidigt rida till mammas stora förskräckelse. Stackars mamma stod på bron och var livrädd när vi fräste iväg.
Han intresserade sig för människor och världen i stort. Var ytterst mån om sin familj.
Han var en arbetsglad människa med stort hästintresse från tidig ålder. Han tränade och födde upp flera fina hästar.Allt han befattade sig med gjorde han med glädje.
Vi mötte tuffa tider, med Kommunen som ville bygga bostäder på vår jordbruksmark.
För mig som just börjat läsa Fantomen tyckte jag att  pappa hade lite drag av honom. Pappa var tuff mot de tuffa och god mot de goda, han var min idol och jag var stolt över honom. Jag försökte göra lite insatser här och där. När kommunalråd hälsade på för att diskutera att vi skulle flytta oss från vår gård spottade jag på kaffeskedarna och satte nålar i en stolsdyna på Stadshuset. Jag gjorde vad jag kunde.


Jag lärde mig många saker av min pappa.
Han sa bland mycket annat att svårigheter gör en stark.
Han lärde mig kämpa för familjen och det som är vårt.
Han lärde mig köra häst och bästa sättet för att klara av tunga saker är att ta det i omgångar.
Han lärde mig att vara rädd om mig.
Han lärde mig att det enda han egentligen ville oss barn var att vi skulle få vara glada.

Pappa skulle fyllt 81 år i lördags och barnen här hemma påpekade att de önskat att kunde få höra historierna han var så duktig på att berätta. Om hur det var när han var liten och mycket annat historiskt från hans familj.Å det önskar jag också, att få hålla hans hand och prata om allt från himmel och jord. Han saknas oss.