Teknik på gott och ont. Jag köpte en ny mobiltelefon för en månad sedan ungefär, hann precis med skiftet innan den gamla checkade ut. Tur det med tanke på överföring av bank-id t.ex. Sedan är jag inte så imponerad av mitt val direkt. Volymknappar och on/off knapparna är så små att jag knappt hittar dem i ljuset av en lampa. Och när jag ska svara eller lägga på luren är ytan mindre än en halv mandelflarn svår att få till ett klick på så jag kan besvara samtalet. Är det det som kallas utveckling? Inveckling och taskig respekt för människan kallar jag det.
Hur kommer det sig att vi lagt våra liv i teknikens händer så utan gränser? Det är respektlöst mot våra äldre och även barn och unga. De unga som vi glatt satt tekniken i deras händer redan när de var små. Utan digital verifiering är man ingen. Som det talas om i en gammal bok, utan det tecknen kommer ingen att kunna handla, agera. Vi måste ta tillbaka våra liv från ettorna och nollorna som programmerar oss till att bli beroende av det digitala för att våra liv ska fungera på de enklaste plan. Det börjar vara omöjligt att nå myndigheter per telefon, och gör man det blir man vidare skickad. Och ska man trycka in sitt personnummer och gör fel, finns ingen back/sudda funktion utan då måste jag börja om från början. Fint, eller hur?
Jag är så tacksam för Sara Wimmercrantz entrepenör och investerare samt fyrabarns mamma som höjt rösten angående våra barns skärm-användning. Hon är en gudasänd drivkraft vad gäller våra barns hälsa. På andra sidan jorden, i Australien börjar det också komma reaktioner på hur vi i vuxenvärlden handlat illa gentemot den nya generationen vuxna. Sakta börjar vi vakna från mammons grepp. När ska vi ta in det sunda användandet av livet och bromsa missbruket vilket breder ut sig på en tyvärr rejäl mängd områden av våra liv. Vi måste ge våra unga verktyg för livet istället för att lotsa dem bort från det som är glädjefullt på riktigt och viktigt. Allt för att de ska ha viktig livskunskap att ge vidare till sina barn. Och de äldre, det är så skämmigt hur vi behandlar de som banat väg för oss, så det finns inte. Jag önskar snålblåst för de som tar det goda från de äldre och ljummet, mjukt kärleksregn över de som genuint lever sitt liv, både för sin egen skull men även vill goda gamla och unga gott.
Ondskan vill jag knappt prata om, jag har undvikit att se nyheterna på några veckor, jag blev så tagen över att se eländet att musten riktigt gick ur mig. Teknik som drönare och målstyrda missiler vilka ödelägger städer och enskilda mål. Som i en sann saga önskar jag förvandling av det onda. Jag slänger iväg en darrande önskan att de ska gå upp i rök, slukas upp av slukhål, förvandlas till körsbärsträd och prunkande oaser i öknar som behöver nytt liv. Jag önskar att deras liv förvandlas över natten så de kan häpet vakna till ett oh, Jesus! Life is good! Inte för att de förtjänar det utan för att vilsna själar behöver komma till ro.
Ett skepp kommer lastat med framtidstro, vad vill du ha med i framtiden?
