Vår älskade mamma som vi bär med oss i minnen, bilder och handlingar.
Som älskade sin familj över allting.
Som älskade allt som var vackert och skapade ett vackert hem åt sin familj.
 |
| Barbro. |
Mamma och en syster till henne hade i ungdomsår lovat varandra att inte gifta sig med en bonde. Det blev lite svårt att hålla det när pappa Sven med glittrande ögon och charm började uppvakta. Han blev mannen i hennes liv.
Mamma älskade blommor, handarbete och barn. Fyra barn är vi som fått uppleva vår omsorgsfulla och strävsamma mamma.
En mörk skönhet med mjuk varm famn och underbart halvt långt/kortklippt hår med miljarders strån och lite självfall. Vilket omsorgsfullt rullades upp på hårspolar för att ge mera stadga. Det var något extra harmoniskt över de stunderna. Jag tror det var för att hon tog hand om sig själv vilket hon behövde. Den allra mesta tiden lade hon på alla andra och skötsel av hemmet. Alla måltider fixades, handling, disk, tvätt, städning. Hon odlade trädgård, hennes fingrar var vad man säger gröna, allt hon rörde blommade så vackert. Hon bakade, plockade bär som blev sylt och saft. Sydde, stickade, fotade och gjorde fina fotoalbum till alla. Filmade super-8 filmer.
Bjöd gäster, eller främmande som vi knasigt nog säger i Skellefteå.
Eller kanske bara hemma hos oss ?! Hur som helst så hade vi ofta gäster hemma, släkt vänner och bekanta. Hon bjöd in de som kom på gården i olika ärenden. Det var som oftast rörelse i köket.
Det är snart åtta år sedan hon slöt upp med pappa.
Jag är så glad för att hon hann vara med på vårt bröllop, hon sparade sina krafter för det. Jag förstod inte att det kunde vara sista tiden för henne, när jag pratade med en av mina mostrar på telefonen talade hon om att mamma inte var så pigg. Vet inte om man någonsin kan förstå när någon nära är på väg bort. Sommaren innan vårt bröllop ville hon att jag skulle komma och sätta mig på hennes säng. Hon ville att jag skulle läsa en vers ur hennes andaktsbok.
"Jag vill dö", talade hon om för mig.
" Vi vill gärna ha kvar dig"...var mitt svar. Än om jag visste hur hon kämpade och hur längtan bar henne mot friheten.
Hon gick bort morgonen innan julafton och vi hade kört i snöoväder hela natten innan. Hon ringde flera gånger under natten för att höra att allt var bra och vart vi var. Vi körde direkt till lasarettet och in med hela familjen på hennes rum. Vi visade foton av vårt kommande nya boende, köpte hennes favoriter mazarin och Fanta. Pratade och höll på tårarna. När det var dags att gå säger Ninni 4,5 år med en kram: "Sköt om dig."
Mitt hjärta ville brista.
Med sin syster vid sin sida släppte hon taget om denna världen för att gå till något bättre.
Fyra år senare och lite mera ligger jag och Ninni i hennes säng. Vi hade läst en bok och så börjar hon prata om mormor och morfar. De som skulle bo hos oss och berätta massor med historier och lära dem virka och sticka. Mina tårar forsade.
"Mamma jag ser att du blir ledsen, vi ska inte prata mer om mormor och morfar."
Hon överöste mig med en kram och jag grät som ett litet barn. Ninni torkade mina tårar och hennes små armar gjorde så gott de kunde för att nå runt mig.
Jag kan förstå den längtan efter befrielse när tillvaron inte är som den borde vara och vetskapen om att någonting nytt väntar gör att tårarna tröstar när man gärna skulle omslutas av en varm god kram.
