Lilla älskade mamma.

Jag saknar min mamma idag. Ja inte bara idag, hon saknas oss alla dagar... På morgonen den 23 december 2010 gick hon vidare till en bättre värld, Nangialia eller Körsbärsdalen, himlen eller vad vi benämner det för när vi använder oss av ord.Jag tror det blev Körsbärsdalen för hon älskade och älskar allt som är vackert, barn, blommor och träd.
Så mycket vet jag att hon gick till ett ställe där det är som vi alla egentligen vill ha det, eller borde vilja att det är. Varmt och kärleksfullt, där, tog pappa Sven emot henne med sina stora kärlekfulla armar och knasiga historier.

Jag önskar idag att jag fick krama hennes härligt varma goa, lite krumma kropp så där som den blev de sista åren. Känna hennes mjuka silvergrå lockar i mitt ansikte. Höra hennes djupa suck och hennes: " Älskade älskade barn". Ha henne i soffan och ge tillbaka lite av allt hon gett oss. Mamma var en sådan där knasigt onyttigt och fantastikt osjälvisk människa. Hon fanns till för alla.

Önskar så att hon och pappa hade fått njuta av våra barn och de av dem. Så vi hade fått ge tillbaka, det var ju precis dags för PayBackTime.

Jag är tacksam över allt vi fått med oss i kappsäcken och det minsta som ändå är bland det största är deras senapsfrö. Bullerbyaktiga byn Norra Hedensbyn som jag växte upp i var en gudfruktig by med de snällaste, knasigaste, modigaste, mest arbetsamma människor som står att finna. Där fanns det som kallas tro, det som knappast finns i något lexikon längre, Senapkornet som kan flytta berg för att prata liknelser.

Vi fick gå på söndagsskola i bönhuset med mildaste underbaraste gamle granne Seth som söndagskollärare. Satt där som ljus på de lätt vadderade stolarna med grönt manchestertyg av sammet. Vi lärde oss om Jesus och hans lärljungar med bilder på flanograftavlor. Hur viktigt det är med att vara snäll och säga förlåt. Hur viktigt det är att vi tänker på de som är svagare än oss. Hur viktigt det är att vi delar med oss, det smittar av. Klart att det är ett under, mirakel att Jesus utspisade 5000 människor med ett bröd. Förmodligen började han med det lilla bröd han hade, bröt det i delar och gav vidare. Han fick människor att lyfta blicken från sitt ego och började med det lilla. Några hade säkert bröd under manteln då de kommit långväga men tänkte säkert att det skulle räcka till sig själva. När Jesus predikade att dela blev de då inte inspirerade av honom och lyfte på manteln? De var ju ändå där för att lyssna på honom. En legendarisk föreläsning.

Min lycka och nåd är att få vara född in i min familj som funnit detta senapskorn och som delade det med oss barn. Jag är så tacksam lilla mamma för att just du blev min mamma och att jag kan känna din närvaro varje dag och närhelst jag söker den.
Ticktackticktack.

Snacket går.

Visst är det underbart när barnen börjar prata och utvecklar sitt språk allteftersom.
Hur de väljer att uttrycka sig och gör associationer. Sina egna sätt, med gester , miner och sätt att lägga orden på. Att få titta djupt i ögonen på typerna när de vill säga något viktigt. Då blir ögonen stora som på Mästerkatten och jag hör nästan hur de kurrar.
Häromdagen stod vår lille typ i kallingarna framför spegeln och vred sid för att se ryggen.
När småfingrarna  hittar ryggraden kläcker lille typen ur sig:
"Mamma är det här ryggfenan?

Min tandborstning höll på att sluta med en strongning. Många goda skratt får man!
Just love them!

Grymt stor !

Kan inte låta bli att visa bilden från min cykeltur i söndags. Det finns en lång runda i skogen vi varit nyfikna på och äntligen var vädret behagligt och cykelsuget stort. En riktig safaritur blev det bland hjort och karg skog. Ivrig som jag var hoppade jag iväg på cykeln som efter ett tag visade sig lite dåligt pumpad på bakdäcket. Jag skumpade fram lite som ett stort popcorn  ensam i skogen. När plötsligt skogen tog slut tittade en ladugård fram med tillhörande sugga vid vägen. Den största sugga jag någonsin skådat. I skydd av vassen eller gräset eller vad det nu kunde vara tog jag ett darrigt foto av den välvuxna grismamman.  Fort upp på pedalerna och som en rem därifrån!

Grymt! 

Allt det goda!

Visst är det härligt att få orka göra det där som ger glädje och energi?!
Saker som får ta tid och ofta gör att det både blir bra, känns roligt och lite spännande.
På kort tid har vi kunnat använda oss av rabarberna som växer härligt i vår, för oss nya trädgård.
Rabarberpaj, rabarberkräm och rabarberdricka som stått och dragigt i ett dygn innan de hamnade i flaskor.

Sedan blev det äntligen ett gjutningstillfälle! Sist det hände var på Gotland då ett fint fågelbad tog form. Det här är en bild på fågelbadet innan cementen kommit på formen av sand och keramikbitar.

 Nu i Kristi Himmelfärds blev det otroligt fina plattor med mönster från rabarberbladen.

 En härlig väntan får tålamodet leka med. Vi väntar på lökarna som vi planterat i massor...mest i vitt och lite oranga toner. Hoppas de hinner tränga upp innan hirshkålen sväller över igen och att de överlever hjortarna. Vi väntar och hoppas på att få njuta av dem lika mycket som av tulpanerna!
Medicin i dess allra bästa form!

Lycka!

Håll tummarna!

Tänk vad underbart om allt bara kunde vara "som vanligt". Med bara vanliga bekymmer och glädjeämnen i livet. För mig är det inte riktigt så.
På köpet får jag dåligt samvete för att det inte bara påverkar mig utan främst min familj, mina vänner, kollegorna på jobbet osv...Ibland känns det som allt jag är, gör eller inte orkar göra kanske främst, är fel för att jag inte räcker till ens för mig själv ibland.

Jag å ena sidan hatar mediciner, och då menar jag hatar. Önskar att jag kunde åka någonstans utan att slippa tänka på mediciner utan bara kunna leva med en tandborte och ett par rena underkläder.Slippa gå på provtagning titt som tätt, slippa lägga ner massor med pengar på mediciner som jag provar och inte kan äta för att det ger mig för mycket biverkningar.
Å andra sidan förstår jag ju behovet av mediciner och har lärt mig tänka att jag är lyckligt lottad som kan köpa mina mediciner och att det faktiskt finns, än om just jag verkar var en av de mest svårmedicinerade människorna som finns att finna.

Sedan september har jag varit inne i en svår medicin-justerar-period för min Parkinsson.
Neuproplåstret som utsöndrar dopamin har fungerat sådär och när det väl började stabilisera sig fick jag  kliande exem så det stod härliga till. Jag blev avrådd att sluta med dem. Jag har väntat tills jag haft semester när stora förändringar skett med min medicin. På jullovet provade jag att höja neuproplåstet till följd att jag fick vanföreställningar, paranoia och sömnlöshet. Vilken antihit! Motmedicinen mot detta är också biverkningar med gåva från mörkret.

Så kom då påsken och jag tyckte att det var dags att sluta med dopaminplåstret, Det funkade hyfsat en vecka sedan tog signalerna slut till hjärnan och kroppen. Tankarna tog slut och rent kroppsligt orkade jag knappt lyfta ben  och armar. Skakingar i nacke och huvud skrämde mig  nästan ur kroppen.
När jag skulle gå ut på vår altan som är några trappsteg ner orkade jag inte placera fötterna rätt så jag dunsade ner i trappen på smalbenet. Jag var säker på att något var brutet men i chock var jag upp lika snart som jag kraschat.Tre veckor senare ömmar det ännu rejält.
Samma dag började jag med plåster igen, efter någon timma kunde jag märka hur kroppen sakta men säkert återhämtade sig som en blomma vilken varit utan vatten.

Nu återigen har jag sedan i tisdags börjat prova en tablett istället för plåster. Paniken och skräcken att prova ny medicin kanske jag inte behöver förklara om man vet att jag lyckas få de både vanligaste och konstigaste biverkningarna och dessutom nya att lägga på fasslistan. Listan på denna medicin är b.la att man kan somna när man kör bil,andningen och hjärfrekvensen kan påverkas samt en rad andra härliga saker som man bara går och önskar sig...
Än så länge har jag bara haft läskig trötthet, huvudvärk och illamående som påminner att vara gravid fast lite mera. Mina tummar bränner i handen och vill att det kan få räcka så!

Jag bara önskar att allt kunde få vara som vanligt! Mellan allt och till största delen så lyckas jag mot alla odds ändå njuta, vara glad och känna mig  enormt lyckligt lottad. Den kärlek jag känner till min stora och lilla egna knasiga familj, släkt och vänner betyder mera än allt annat. Jag har mera än jag kan önska mig av det som verkligen är värt något!
 Om jag fick önska skulle det vara att få slippa en del av den  övermäktiga kamp som det faktiskt är med medicinering och att hitta rätt..
Har du en hink positiv energi över, en knippa helande tankar blandat med en gnutta kärlek och mirakel så får du gärna sända dem över till mig i en sekund eller två. Jag behöver dem.