Tänk vad underbart om allt bara kunde vara "som vanligt". Med bara vanliga bekymmer och glädjeämnen i livet. För mig är det inte riktigt så.
På köpet får jag dåligt samvete för att det inte bara påverkar mig utan främst min familj, mina vänner, kollegorna på jobbet osv...Ibland känns det som allt jag är, gör eller inte orkar göra kanske främst, är fel för att jag inte räcker till ens för mig själv ibland.
Jag å ena sidan hatar mediciner, och då menar jag hatar. Önskar att jag kunde åka någonstans utan att slippa tänka på mediciner utan bara kunna leva med en tandborte och ett par rena underkläder.Slippa gå på provtagning titt som tätt, slippa lägga ner massor med pengar på mediciner som jag provar och inte kan äta för att det ger mig för mycket biverkningar.
Å andra sidan förstår jag ju behovet av mediciner och har lärt mig tänka att jag är lyckligt lottad som kan köpa mina mediciner och att det faktiskt finns, än om just jag verkar var en av de mest svårmedicinerade människorna som finns att finna.
Sedan september har jag varit inne i en svår medicin-justerar-period för min Parkinsson.
Neuproplåstret som utsöndrar dopamin har fungerat sådär och när det väl började stabilisera sig fick jag kliande exem så det stod härliga till. Jag blev avrådd att sluta med dem. Jag har väntat tills jag haft semester när stora förändringar skett med min medicin. På jullovet provade jag att höja neuproplåstet till följd att jag fick vanföreställningar, paranoia och sömnlöshet. Vilken antihit! Motmedicinen mot detta är också biverkningar med gåva från mörkret.
Så kom då påsken och jag tyckte att det var dags att sluta med dopaminplåstret, Det funkade hyfsat en vecka sedan tog signalerna slut till hjärnan och kroppen. Tankarna tog slut och rent kroppsligt orkade jag knappt lyfta ben och armar. Skakingar i nacke och huvud skrämde mig nästan ur kroppen.
När jag skulle gå ut på vår altan som är några trappsteg ner orkade jag inte placera fötterna rätt så jag dunsade ner i trappen på smalbenet. Jag var säker på att något var brutet men i chock var jag upp lika snart som jag kraschat.Tre veckor senare ömmar det ännu rejält.
Samma dag började jag med plåster igen, efter någon timma kunde jag märka hur kroppen sakta men säkert återhämtade sig som en blomma vilken varit utan vatten.
Nu återigen har jag sedan i tisdags börjat prova en tablett istället för plåster. Paniken och skräcken att prova ny medicin kanske jag inte behöver förklara om man vet att jag lyckas få de både vanligaste och konstigaste biverkningarna och dessutom nya att lägga på fasslistan. Listan på denna medicin är b.la att man kan somna när man kör bil,andningen och hjärfrekvensen kan påverkas samt en rad andra härliga saker som man bara går och önskar sig...
Än så länge har jag bara haft läskig trötthet, huvudvärk och illamående som påminner att vara gravid fast lite mera. Mina tummar bränner i handen och vill att det kan få räcka så!
Jag bara önskar att allt kunde få vara som vanligt! Mellan allt och till största delen så lyckas jag mot alla odds ändå njuta, vara glad och känna mig enormt lyckligt lottad. Den kärlek jag känner till min stora och lilla egna knasiga familj, släkt och vänner betyder mera än allt annat. Jag har mera än jag kan önska mig av det som verkligen är värt något!
Om jag fick önska skulle det vara att få slippa en del av den övermäktiga kamp som det faktiskt är med medicinering och att hitta rätt..
Har du en hink positiv energi över, en knippa helande tankar blandat med en gnutta kärlek och mirakel så får du gärna sända dem över till mig i en sekund eller två. Jag behöver dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar