Önska gott

 Om jag fick en önskan om vad som helst som inte ens är begränsad av förståndet skulle jag önska mina föräldrar tillbaka. Jag har dem att tacka för vem jag är. Och framförallt behöver världen goda kämpar, som kan bruka jorden och få sandmarker att blomstra och ge rikliga skördar. Människor som kan få varenda växt att blomstra. Människor som kan berättandets konst och förmåga att fota och skapa fina minnen för långt mera än en generation. Kreativitet är nyckelord som något. Barbro och Sven som de heter skulle vara välkommen i den form som passar för dagen. Bara de är lyckliga. 

Jag önskar att de berättar pappa-vitsar och mamma fnissiga historier vid frukosten. Historier från förr som räcker långt in på natten. När världen är så galen behöver vi trygghet. Önskar så att mina barn hade fått er längre i sina liv. 

Som Zeb sa när han hade en våningssäng i sitt rum där en slaf var ledig och önskade ett lillasyskon:

" Mamma det finns plats för en till unge i min säng."

Jag säger till mamma och pappa; " Världen idag är under er värdighet, men hos oss finns det plats att ordna. Världen behöver er Å framför allt barnen och jag."

Tänk vad galet roligt vi skulle ha.

Fem steg framåt och två steg bakåt

 Jag kan utan förfrågan försäkra dig om att du ska vara tacksam över att inte ha två kroniska sjukdomar som dina följeslagare. Det är ingen piece of cake att försöka övertala sig själv att jag duger och räcker till när det är det minsta jag gör. Räcker knappt för mig själv, men å andra sidan är allt lättare om jag får bry mig om någon annan. Det händer mycket denna helg kring något som varit vårt i 18 år. Vårt smultronställe håller på att skalas av lager för lager och fastän jag är långt borta smärtar det mig och det är som att blomman rycks upp med rötterna, den ena efter den andra. Som när vi flyttade från Norra Hedensbyn. Vi ville inte men var tvingade. De skulle bygga hus på jordbruksmarken. Bröstkorgen gör ont och jag kan inte vara där. Kommer jag att kunna se och känna solen igen? På riktigt.

Igår kom Mari Hall till mig för att hjälpa mig med min kropp, och då menar jag både det som finns i tanke och känsla och muskler. Jag har tappat räkningen lite grann, men jag tro att detta var 5e behandlingen, 5e tillfället vi ses så här. Det har varit topp-tio-upplevelser de första behandlingarna. Jag har kunnat röra mig som vanligt och tyngdkänslan i kroppen lämnade mig äntligen ifred. Salig! Dessutom kopplade tankarna till handling på ett sätt som de ska göra och låter bli vid Parkinsson. Efter ett par dagar återgår tyvärr saligheten till det kärva och tunga.

Gårdagens behandling resulterade i att jag sov gott och mina "shakings" blåste bort. Min fina gång och fjäderlätta känsla höll sig frånvarande denna gång. Men magin som finns kommer väl återigen att visa vad det är som segrar.

Rulle

 Jag har blivit med Rulle, inte toa eller dassrulle utan rullator. Den har fått namnet Rulle och är ett stabilt sällskap när benen inte orkar så långt. Med nöd och näppe ryms jag att sätta mig och vila någon minut när så behövs. Nu behöver jag inte vara rädd för att inte orka när det finns möjlighet att vila. Det jag däremot undrar är hur och varför ett helt land med människor som har rullatorer ser ut som Ringaren från Nottredame där de går eller halvspringer bakom sin rullator. 

Arbetsterapeuterna måste ju ställa in hela Sveriges viktiga hjälpmedel på fel höjd när alla ser ut som ostbågar över sina "Rullar". Konstruktionen av rullatorerna måste ju vara ett måndagsjobb. Däcken borde kanske gå lite trögare och det borde kanske finnas någon mekanisk bromsning så man inte tar bussen på långsidan i nerförsbacken. Det måste ju vara helt möjligt att konstruera funktionsdugliga hjälpmedel, för vem vill gå som en ostkrok när det är dags för utflykt eller promenad.

Någon duktig påhittig konstruktör som kan anta utmaningen att utveckla rullatorer till funktionella hjälpmedel?! Den jag har är förresten från Norge så det måste ju bara vara ett skämt. Ta fram de som fungerar är ni snälla!