Jag kan utan förfrågan försäkra dig om att du ska vara tacksam över att inte ha två kroniska sjukdomar som dina följeslagare. Det är ingen piece of cake att försöka övertala sig själv att jag duger och räcker till när det är det minsta jag gör. Räcker knappt för mig själv, men å andra sidan är allt lättare om jag får bry mig om någon annan. Det händer mycket denna helg kring något som varit vårt i 18 år. Vårt smultronställe håller på att skalas av lager för lager och fastän jag är långt borta smärtar det mig och det är som att blomman rycks upp med rötterna, den ena efter den andra. Som när vi flyttade från Norra Hedensbyn. Vi ville inte men var tvingade. De skulle bygga hus på jordbruksmarken. Bröstkorgen gör ont och jag kan inte vara där. Kommer jag att kunna se och känna solen igen? På riktigt.
Igår kom Mari Hall till mig för att hjälpa mig med min kropp, och då menar jag både det som finns i tanke och känsla och muskler. Jag har tappat räkningen lite grann, men jag tro att detta var 5e behandlingen, 5e tillfället vi ses så här. Det har varit topp-tio-upplevelser de första behandlingarna. Jag har kunnat röra mig som vanligt och tyngdkänslan i kroppen lämnade mig äntligen ifred. Salig! Dessutom kopplade tankarna till handling på ett sätt som de ska göra och låter bli vid Parkinsson. Efter ett par dagar återgår tyvärr saligheten till det kärva och tunga.
Gårdagens behandling resulterade i att jag sov gott och mina "shakings" blåste bort. Min fina gång och fjäderlätta känsla höll sig frånvarande denna gång. Men magin som finns kommer väl återigen att visa vad det är som segrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar