Jag ser och minns min barndom med värme och tacksamhet.
Det var mycket arbete. Vi var sällan på semester, det visste jag nog inte ens vad det var. Vardagen var grundfylld med glädje . En gång var vi på semester, en helg eller så i Uleåborg och jag kan ännu känna dofter från den resan. Hav, sand och bastudoft. Vi var däremot ofta på söndagsutflykter. Ut i naturen. Och på söndagarna kunde det hända att vi var bjudna på kakkalas som inte var ovanliga. Med klassiska tanter i kjol och blusen istoppad kjolen och med en bh som gjorde att brösten såg ut som två stora trattar. Jag tyckte att de såg läskiga ut. Brösten, inte de snälla tanterna. Eller det fanns en tant som bodde en bra bit bort som brukade dricka 12 koppar kaffe, först provsmakade hon och sedan drack hon vid bordet. Den tanten kunde prata efter kaffet. Det var så att jag undrade när löständerna skulle trilla ut. För visst hade jag sett att de glappade lite? Inte så mycket som hennes mun men ändå. Bara de inte åkte ut i kaffet. Den tanten var lite läskig.
När vi var hos Almar och Anna Burstedt på ett välbesökt kalas bjöds det på mer än 7 sorters kakor. Jag satt bredvid pappa och fick ta av alla sorter än om jag bara orkade ta en tugga av varje. Jag radade upp kakorna längs bordskanten. Resten åt pappa glatt upp, han älskade kakor. Och att träffa folk.
Vi lekte så mycket så oj. För oss själva på gården och med barnen Nilsson som bodde lite längre upp i byn. Gjorde snökojor om vintrarna och på söndagarna hände det att pappa vallade våra Edsbyn träskidor för att vi skulle åka skidspåret som var under kraftledningen mot Skellefteåhamn.
På somrarna hade vi brännbollsspel, OS-tävlingar och var mycket med hästtjejerna som hängde hos oss.
Jag var ju alltid hjälplöst minst och kom alltid sist i alla tävlingar men det bekymrade mig inte så länge mina syskon ville ha mej med. Å de vill de. Storebror visade hur jag skulle pricka bollen med det runda slagträt och systra mine med de långa benen och långa håret saktade in när vi hade springtävling för att peppa mig. Vi var som en kull lekfulla valpar som höll koll på att ingen skadade sig eller kom efter.
Vi var kompisar med tanterna och farbröderna som bodde i byn. Mamma och pappa hade mig tydligen borta vid ett antal tillfällen. Vid ett tillfälle var de extra skraja och trodde jag ramlat ned i brunnen i hallonriset. Pappa hade rensat brunnen några dagar tidigare och slogs av den förskräckliga tanken att han glömt locket av. Vi brukade smyga i riset, både för att äta hallon och gömma oss. De kunde lättade andas ut när de hittade oss hos Bengt och Eva hoppandes i deras saccosäckar.
För oss stod tiden still, tiden var vår och glittrande och våra andetag andades bara möjligheter.
Fast ok, måste jag erkänna, var jag lite skraj för att eventellt få tandstänning med räls. Å sen ville jag få hem kusinerna Kerstin och Ann-Marie från Stockholm. Sen var allt solsken.
Lyssna på Phil Collins "On my way" ledmotiv från Björnbröder.
Och Elton John som sjunger " Can you feel the Love tonight" ledmotivet ur Lejonkungen.
