Av någon anledning har jag racklat till det och kommer inte åt min blogg när jag vill det.Å andra sidan kanske det är bra. När jag skriver om saker som verkligen berör kan det vara gott att låta bli att röra i grytan ändå mera på ett tag. Det är en av de saker som kan göra att min skörhet i bipolär sjukdom kommer fram eller bryter ut. Alltför roliga saker, alltför jobbiga saker/ konflikter, när andra inte känner mina gränser, för lite sömn, för mycket intryck...Med andra ord gäller det att svinga sig med fingertoppskänsla i sitt livsrum, Vilket inte är enkelt. Både för att man lätt tummar på sina egna gränser och rör sig bland andra som ibland inte har känsla för andras gränser. Att vara tydlig med sig själv är svårt och att försöka få andra i sin omgivning förstå vilka förutsättningar jag har med min/mina sjukdomar är mer än en utmaning som kräver en hel del av någon som gärna vill vara snäll och sätter andra först. En del av mitt stora jobb är att vara snäll med mig själv och vara ego. Låter lätt som en plätt kanske för vissa, men inte för andra.
Att det mera och mera lyfts om psykisk ohälsa är ett minst sagt "äntligen"! Någonstans tror jag att det kommer att ta tid att "bipolär" (för att tala om en av alla diagnoser) ska låta lika naturligt som andra sjukdomar, Däremot är jag först på led med uppsträckt hand, villig att vara en del av att jobba för förståelsen för allt detta som påverkar så otroligt många. Ändå så osynligt för de flesta.
När jag själv kan ha svårt att få in hur sjuk jag kan bli om jag inte är rädd om mig, än om jag har varit där tidigare, hur/svårt ska då andra som inte kommit i närheten av en psykisk svacka/sjukdom ens kunna få en liten aning om vad det handlar om när detta inte får talas om eller synas?
Jag är ännu inne i en medicinanpassning av min Parkinsson,Vilket hela min framtid verkar vara eftesom mina båda sjukdomar egentligen inte "går ihop". Imorgon ska jag träffa min neurolog som vill att jag ska byta medicin eftersom jag fick häftiga biverkningar av neuoproplåsteret när jag försökte på ökning på dopaminet, Vanförställningar, paranoia, sömnbortfall...visst låter det läckert?
Den medicin som han vill att jag ska byta till ger minst lika mumsiga biverkningar och jag låter hellre mitt ben och min arm släpa och talet sluddra än att hela tillvaron blir ett helvete.
Mitt livsrum fylls ändå av det bästa! Storligen lyckligt lottad känner jag mig och ÄR! Familjen, vänner, jobbet och att träna är bara några ingredienser. En av mina uppgifter är fysisk och mental träning..Att åtminstone försöka, öva sig i att tänka postivt och framförallt kreativt. Försöker hitta ledstjärnor och styrka både i mig själv och andra,
Jag är tacksam för de människor som gått före mig. Generna av det goda slaget tror jag gett mig en stark överlevnadsförmåga, Jag kommer aldrig att ge upp.Vissa dagar gör jag det tillfälligt, men jag är som katten, hamnar på fötterna vid landning. Så många före mig i släktledet som kämpat med andra stora utmaningar och lyckats väl, då kan jag också vinna min egen väg!
Glaset är alltid halvfullt och inte halvtomt. Och som min älskade pappa Sven sa en gång när han höll min hand i sin grova bondehand:"Av motgångar blir man stark".
Visst är det så om man tar dem på rätt sätt.
Ge mig styrka och mod! Så ger jag det vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar