Ödmjukhet.

I vårens begynnande tider då isarna börjar tina och smältvattnet väntar att få porla ner från fjällarna så är det dags.
För världen att få veta vad kärlek är.
Då syftar jag inte på ungdomens och singellivets  ljuva frihet att pröva sig fram.
Nej, jag syftar på den omtanke vi alla borde ha om oss själva och varandra. Respekten för  varandra och livet borde göra sig påmind för envar. Såvitt jag vet finns bara en historia, om en man som rest sig från det döda medan vi lever som vi vore lika odöliga som i ett ps4 o gör precis vad vi vill.
Det fungerar inte så.
Vi har liksom typ bara ett liv i rockärmen, eller bhn.

"Stora män och kvinnor" (vi låter dem tro det) som sitter på mandat att ta beslut borde lägga ner vapen och krigsindustrin och lägga pengar till  svältande barn, krigsdrabbade barn, utbildning om uppbyggnad av fredssamhällen, forskning för de stora sjukdomarna som finns i världen.
Återplantera regnskogen, rena vatten...
Hålen att fylla är oändliga, men inte våra resurser. För mäktiga män och kvinnor sitter på största delen av de resurser vi faktiskt kan göra något klokt av.
Låt oss göra det!

Möjligtvis kan vi se något gott spira ur den virusepedemi vi hamnat i.
Ett öga kanske öppnas för att vi alla har en början och ett slut.
Girighet och människans begär att ha det som är andras är en sjukdom i sig och jag vet inte om det finns något bot för den.

Om storheterna kan erkänna att makten stigit dem åt huvudet borde ett uns av sanning om Livet osa fram.
Inte någon är större än någon av de minsta.