När jag var liten hade jag en undersökande förmåga. Som mer än en gång retade gallfeber på mina syskon. Jag ville typ kolla hur mycket saker höll. Hur länge jag kunde få råttan i grishinken att hålla andan i den simmiga sörjan medan jag assisterade dyket med en pinne. Det var en av de få tillfällena som jag blev en liten bragdtös. Annars var jag mest bara irriterande när jag testade syrrans solbrillor och kollade hur mycket jag kunde böja ut skalmarna. Ja ni fattar. Det var väl så att säga flera saker som miste sin funktion i närheten av mig om jag säger som så.
Människan är en fantastik varelse, och ett fruktansvärt monster. Vi kan skapa det mesta och ändå väljer vi att lägga ner gigantiska summor på framställning av krigsförande medel. Tänk att det utvecklas och tillverkas målstyrande missiler som ska kunna döda så många som möjligt och så preciserat som det bara går. Bland andra dödliga vapen.
Jag har mer än full förståelse att det blir krig. Även krig har sina regler, eller borde ha mera regler för nu är det nog med vansinnet. Det är bara att hoppas på övernaturliga krafter som sopar rent på krigen. Sätt uppgifter i händerna på diktaturer och soldater. Sätt dem i öknen, ge dem ett slagrutor och hackor. Låt dem leta reda på vatten, förutsättningen för liv. Man kan tycka att om man inte kan förvalta förutsättningarna för liv, hoppar över förståelsen för den urgamla kraften som ligger i det magiska kring livets konstruktion och bygger på det positiva. Ja då borde man få sig en läxa. Det är att hoppas att den förlorade krigande generationen bokstavligen går upp i rök. Istället borde vi hjälpa alla barn som är oskyldigt drabbade och så ett frö till framtidstro för miljontals utsatta genom praktiska hjälpinsatser med sikt på hjälp till självhjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar