Mormor Svea fastnade på en bild från min konfirmation. Jag vet inte vad jag ska säga om mormor , det finns mycket att säga om henne. Vad jag kan förstå hade hon en strävsam tillvaro när hon var i aktiv ålder. Åtta barn att uppfostra och föda. Kan ni fatta, stanna upp en stund och verkligen tänk dig in i situationen.. Åtta barn. Ingen diskmaskin, ingen tvättmaskin. Det var tvätt i bäcken sommar som vinter.
Hon kunde lätt uppfattas som dominant och styrande. Det var hennes pedagogik för att få någonting gjort. Jag besökte henne minst en gång i veckan, och mig kunde hon inte skälla på när jag skulle göra min pianoläxa på hennes tramporgel. Jag verkade locka fram det mjuka hos henne. När morfar Sigurd gick bort skalades ytterligare lager av och en gråtmild och ångerfylld Svea tinade fram. Hon ångrade att hon varit så rivig. Rivig eller inte så kunde jag inte låta bli att älska henne. Mjuk som en barbamamma, hon tyckte om att sy. Förklädena hon sytt fyllde det gamla skåpet som jag fick ärva och fick i 25 års present. Tyg fick hon tag i på Domus. Hon beställde färdtjänsten och åkte för att leta billiga stuvar. Det var hennes tid för egentid. Jag älskade när hon tog ut löständerna och försökte prata.
Rivig eller inte så fostrade de åtta fina barn och det måste väl vara det bästa betyget ever. Strävan som ger tillbaka. Tandlöst eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar