Bräckliga lerkärl

 Om jag fick en önskan och få Alladinlampan i min hand skulle jag få rysningar av den underbara chansen. Då skulle jag önska att det sjuka i mig och allting sjukt i världen försvann.

 Tänk vad tomt det skulle bli. 

Med utrymme på att fokusera på det goda livet, engagemang att lyfta goda upplevelser och viktiga kunskaper i livet. Det kan vara nog så krävande ändå, även utan det sjuka. Krävande på ett positivt sätt. Musiken skulle bli levande igen på ett helt annat sätt och finnas som en ständig källa till glädje och styrka. Allt det vi skulle göra skulle ha en ton av förhoppning och insikt att vi fullföljt agendan om måluppfyllelse. Måluppfyllelse som vidgar till nya måluppfyllelser. Vi skulle aldrig hamna i destruktiva tankar eller handlingar. Vi skulle söka vägar till att lösa problem, möjligheter. Fokus på att vidga vår medvetenhet där alla kommer till sin rätt.

All fight mot det sjuka skulle vara över och vi skulle leva i kreativitet och inre expansion. Vi skulle få förmågor att flytta berg och värna om de som mest behöver det. I en helig bok står det att Herden lägger sin skatt i bräckliga lerkärl. Som jag tolkar det bär vi som kanske är kantstötta av livet på en skatt att förvalta.  Allt i omsorg från Livet som visar att kärleken bryr sig om de kantstötta och grundstötta för den delen. 

Å för egen del är jag allergisk mot nötter, inte jordnötter, mandel eller pecannöt. Nä, riktiga nötter, människor som gör puckade, sjuka saker. Jag kan känna deras närvaro i en lokal lång efter de har varit där. Och jag kan bli riktigt sjuk av den dåliga energin. Så sjuk att ingen vill veta. Så ja. jag önskar att det sjuka försvinner in the name of Life. Det är dags för det nu. NU!