Genom alla tider har människan velat ha en skapelseberättelse och en förklaring på olika nivåer till hur allt blivit till. Jag ser berättelserna som liknelser, skildringar som likt en rebus lämnar utrymme för egna tankar att lösa labyrintens gåta. Visst vore det rätt tråkigt om alla svar var givna och vi inte hade någonting att klura på. Att lösa livets mysterium allteftersom.
Vi har kommit så långt att vi borde förstå att ursprunget vi vill kalla Gud inte är en tomte vi kan kalla på och få precis som vi vill. Däremot har vi fått utmärkta förmågor som är potentiella till mycket mera än vi tror. Jante släng dig i väggen. Det vet väl alla att en förälder omöjligt kan lyssna på alla barn samtidigt. Däremot räcker en förälders kärlek till alla de barn som är i flocken. När vi väntade barn nummer två var jag orolig att det inte skulle finnas kärlek kvar till en ny liten människa. På en gång kunde jag konstatera att det fanns det. Kärleken är på det underbara viset att det ökar i kvadrat för varje liv som vi tar emot i kärlek.
Den största energin ever, ligger bakom vår tillkomst och vi har inte förstånd att förvalta den gåvan. Energin har lyft oss in i sista tiden där odjurets nummer skadar människa på både global och individnivå. Men allt följer manualen, berättelsen.
Människan har ännu inte förstått att det viktigaste ordet nånsin i den energi som svepte med oss i livets bok är bli. Att det skulle vara en slump är svårt att tro när vi ser vilken perfektion allt levande är skapat med. Hur kan fåglar av samma art sjunga annorlunda än en annan art?
Den kreativa energin är lika för alla och allt levande. Som ska spegla den kraftfulla storhet genom vilket allt blivit till. Speglar vi oss i allt som är skapat finner vi uppmaningen Dug. Du är på rätt plats och tid. Det är till alla och envar och allt levande att förvalta det första och största orden genom energins framfart att vi finns.
Varde, bli och se det var gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar