Jag önskar att jag inte behövde lyfta psykisk ohälsa, för att jag önskar att det inte fanns. Att vilja lämna varje sjukdomsperiod bakom sig, varje svår stund, är nog inte svårt att förstå. Vem vill minnas sin värsta kräksjuka?
Men jag känner att det är min skyldighet, för alla unga som inte har en aning om var de ska vända sig när de känner att det inte är som det ska, för alla som känner sig dåliga och har dåligt samvete för att de inte tycker att de håller måttet för att de blir/är sjuka. För att samhället och alla förtappade politiker ska vakna och sätta in resurser som är expertis på att föra individer uppåt och framåt, önskan om kvalitetsförbättring av ett byråkratiskt system som suger pengar istället för att de borde gå dit de bäst behövs.
Att kunna ta svårigheter och motgångar på rätt sätt faller sig inte naturligt ens för den som har de bästa förutsättningarna när man inte mår bra. När man är ung och blir sjuk faller hela ens framtid i spillror. Känslan av att vara värdelös kommer som ett brev på posten och bemötandet man får inom vården till stor del understryker gång på gång detta. Nästan överallt blir man bemött som om det inte finns något friskt kring ens person, På startsträckan in i vuxenlivet är det att dra undan hela tillvaron för en människa i kris. För det är det det handlar om också förutom allt rent medicinskt.
Hur ska man orientera sig, hur ska man tänka och var finns den långsiktiga hjälp man så innerligt behöver? Jag har mött individuella personer genom vårdapparaten som berört mig och hjälpt mig på ett sätt som är grymt mycket större än det trögtänka systemet. Utan sådan människor skulle jag inte kommit dit jag är idag.
Jag önskade tidigt på egen förfrågan att få gå i terapi där man lär sig tänka positivt och framåt,
KBT ( Kognitiv beteedeterapi) hade jag läst att det hette. Långnäsa fick jag när det inte fanns på den ort där jag växte upp vid den tidpunkten på 1990-talet. Istället fick jag gå i terapi som byggde på "Vad är problemet" och då menades inte problem med min sjukdomsbild utan i mitt liv, min tillvaro. För det var ju där roten till det onda antogs vara. Jag visste inte var jag skulle säga, problem finns ju överallt och speciellt om man rotar och ska söka efter dem. Förnedringen och förvirringen var stor och blev total när allt jag skulle vara var att älta, utan en terapeut som ens försökte göra något konstruktivt.
Min pappa frågade vad vi pratade om. " Jag ska bara prata skit" var mitt ledsna svar. Måste jag säga att jag blev sjuk? Till och med terapeuten erkände att den terapiformen hjälp mig att tippa över till helvetet.
Vändningen av både terapierfarenhet och mitt liv kan jag nog säga kom när jag kom i kontakt med KBT under min sista termin på Lärarhögskolan. Där jag fick läxor som innebar att totalvända synen på mig själv som jag dragit på mig, jobba med sorgen av förlorade ungdomsår och drömmar.,. Se framåt och se mig själv som en hel och fantastisk Människa igen, med mycket att förvänta av både mig själv och framtiden..Hon peppade mig att börja föreläsa i föreningen Balans som reser världen över. Något jag inte var mogen för vid den tidpunkten, men bara att föreslå mig en sådan sak fick mig själ att börja blomma. Jag har mycket att tacka Karin för! Min familj, mitt jobb... Jag lärde mig att jag var värd allt detta och hon fick mig att våga ut i livet igen för att både ge och ta emot allt som bara väntade på mig.
Kanske just tack vare henne finns en längtan av att ge något tillbaka. Många går förlorade i en värld som bygger på allt allt ska genera pengar, gå fort och är kortsiktigt tänkt för andra än de som bestämmer.System som bara ser det sjuka och sänker människor med otaligt många kvalitativa egenskaper med nedvärderande handlingar och felaktiga beslut, eller för den delen frånvaro av dem. Att hitta områden och lösningar för kvalitetsförbättringar inom psykiatrin är det minsta problemet.Att få styrande att vilja förändra och satsa är den stora utmaningen.
Ingen ska gå förlorad, inte en enda.
Min önskan är att mitt liv och berättande kan hjälpa någon.
hejhej!
SvaraRadera