Mitt i mjölkningen

 Ibland längtar jag så efter mamma och pappa som gick till andra världar för rätt så länge nu.

Det jag längtar allra mest efter är alla berättelser de kunde berätta. Jag önskar jag kunde få låna hem dem, som böcker på biblioteket, för att berätta för barnen om sina barndomar och  till och med om de som var före dem. Vi får inte glömma vår historia. Att ha sin bakgrund med sig tillsammans med allt det nya som formar oss tror jag får oss att stå stadigare. Om det är en stadig bakgrund kanske man får tillägga.

Jag har fått saker berättade för mig om och om igen, nu för tiden får man bara berätta en sak en gång sedan ska det vara något nytt. Slit och släng.

När jag föddes i maj 1969 var det en onsdag och solen sken dess allra härligaste sken. 

Vi bodde på Norra Hedensbyn som hade postlådenummer 1776. Vi hade telefonnummer 138 45 och min blivande bästis Erica hade 134 19.

Foderladan höll på att byggas och vår morbror Tomas som var snickare var och hjälpte oss.

Pappa var med på BB tills det var dags för mjölkningen då han var tvungen att åka. Då bara, någon kvart efter behagade jag att komma ut. Vacker var jag inte, blåmosig och skrynklig som ett stort russin.

På BB fick vi besök, av bland annat Maj-Britt, morbror Davids fru.

Mina syskon tog emot mig i sina famnar efter en vecka på BB. Flaggan vajade i flaggstångens topp. Mina kusiner Kerstin och Anne-Marie var på plats. Farmor och farfar som bodde på övervåningen välkomnade mig såklart. Farfar satt och vaktade mig när jag sov i den gamla trävagnen uppe hos dem. Snacka om guardian! Jag har kvar honom som skyddsängel tillsammans med andra skyddsänglar. Han står snett bakom mig på vänster sida, för att vara närmare hjärtat. Hans äventyr ska jag berätta en annan gång.

Mitt äventyr började iallafall där. Med förfäder så starka, ödmjuka och envisa. Som tagit sig så långt i livet att det var dags för mig och mina syskon att få vara del av den framtid som var vår tid.

Vår släkt, på bägge sidor, har de största av hjärtan, än om väl envisa ibland. Det är nog det jag är mest stolt över av familjeträdet. Och jag hoppas att det kommer att leva vidare och vidare. Så länge vår släkt får leva vidare.Älska med stort hjärta, dig själv i alla lägen. Blir det över till andra, ge där du tycker är viktigast. Sedan kan man vara vänlig, det kommer man långt med. Ett stort mått riv och jäklar anamma är helt okej att släppa fram annars är risken för överhettning stor. Var rädd om dig, det finns bara en som dig och det är Du.