Min svåger jobbar som taxichaufför och jag tror att han är perfekt för det yrket. Med undantag att han är lite "Mannen utan lokalsinne" enligt säker källa. (Sorry D!) I yrket ingår ju gps, så att hitta rätt går att ordna. Han är social och det är något taxibranschen utelämnat check på, i kriterier en chaufför bör ha skulle man kunna påstå. Tro mig, med de för mig, ännu få resor jag gjort med sjukresor så förstår jag att det är ett yrke att med stolthet bära och värna om de som ofrivilligt åker med dessa transporter som med tiden blivit ett utsatt färdmedel. Att vara social, serviceminded och professionell är nyckelegenskaper i detta yrke.
Jag åker ibland sjuktransport och det är så tråkigt när chauffören inte kan prata lite väder och vind. Eller ändå mindre förstår ett smack av det man säger. Kan jag sätter jag mig i baksätet och ser till att jag vet hur jag tar loss säkerhetsbältet och hur jag öppnar dörren. Det behövs förtydligande av vad jag menar med förstå. Dels förstå språket och sedan förstå att det är ett samtal inte en invit. Jag kan berätta om flera tillfällen, där jag handlat av män med utländsk brytning och där jag fått förfrågan om ytterligare kontakt. Förnedringen jag känt går inte att beskriva. Kräksfärdig är en beskrivning. Sedan undviker jag de ställen där jag blivit illa bemött. För känslan går inte ur. Bara för att jag var normal. Vidrigt beteende.
Jag minns när jag gick ett halvår på folkhögskola. Den skolan hade en invandrarlinje. Skolan hade internat och min tanke var att bo på skolan. Det gick inte många dagar så hörde jag på morgnarna vid fem hur några utländska röster jiddrade utanför min dörr. Det visade sig vara ett tvillingpar från Iran eller Irak. Det jag minns bäst var att de hade stora skallar med tjockt svart hår. Seriefigurer liknade de. De sprang efter mig överallt och när jag slutade prata med dem skrek de åt mig att jag var dum i huvudet. Mitt boende på skolan fungerade inte på grund av detta och jag fick hjälp av en kompis att hitta ett rum inne i Umeå. När jag väl flyttat in där trodde jag att allt var lugnt. Bättre var det. Men när jag gick på dans på Universum var det som att jag fått en stor potatis i både mat och luftstrupen samtidigt. Jag hann dansa några trevlig danser innan jag hörde vrålskrik och tumlt från andra sidan dansgolvet. Tvillingarna, de var här och tjafsade om vem som skulle dansa med mig. Gissa om jag hatade invandrarlinjen. Fasansfullt är vad det är. Första och sista gången på Universum för mig. Å jag älskar verkligen att dansa. Ännu idag vet jag hur förnedringen känns och jag undrade och undrar under vilka stenar de krupit fram från.
Dagen idag till ära har jag åkt sjukresor med två olika chaufförer som båda gick att språka med. Ivan från Kroatien och en svenne. I mitt korta samtal med Ivan delade vi några sorgens tårar. Äkta goda människor som kommer att förändra världen. Tro mig. Äkta förgår aldrig. Äkta vinner. Godhet vinner i sagan och i livet än om ondskan tar utrymme. Godhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar