Det finns en berättelse från långt långt tillbaka i tiden som hör till det som kallas för liknelse. Om liknelser kan man säga att det är lite som en historie-rebus. En tankeställare säger inte svaret åt dig utan lämnar utrymme för en tanke-utmaning där vi ska få komma till en slutsats eller två.
I det grymmaste krigen som pågår, där vi får itutat oss att någon vinner kom det här till mig. Det enda som vinner är kärlek och kärleken återigen. Lätt är det att ta, erövra i smått som stort. Röja och skövla. Svåraste och största utmaningen är kärleken som när den används bara blir större, jämfört med annat som minskar. Kärleken står över allt annat.
Det berättas om två kvinnor som bråkar om ett barn, vems barn det är.
De sliter i armarna åt varsitt håll på barnet, river och klöser varandra. Spottar och sparkas då den ena kvinna säger att vi går till någon som kan bedöma vem som är barnets moder. De uppjagade kvinnorna hittar en domare som talar till dem. Kvinnorna talar om vad dispyten gäller och de fortsätter bråket. Domaren tar fram ett svärd och säger att då delar vi barnet på mitten, då blir det rättvist. Jajaja, ropar den ena kvinnan gör det gör det! När den andra kvinnan skriker "Stopp, låt henne få barnet! Gör det inte!" Domaren sänker svärdet och lägger svärdet på den kvinnans axel som ville att barnet skulle få leva. " En sådan kärlek känner bara den som är moder. Barnet är ditt."
Jag tror nog att man kan läsa in flera budskap i detta. Till mig kommer det dock att den kärlek som vill något annat en endast det som är bra för mig är den största. Ska vi försöka ta det därifrån och utmana och uppmana världen till kärleksbomber?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar