Visst är det ändå märkligt konstigt,
När ljuset tycks vara starkare än mörkret.
När många saker börjar trilla på plats och dagarna rullar på till rytmen av både harmoni, leda och trygghet. Framför allt harmoni och trygghet.
Våren är framför och ljuset börjar leka med syrenknopparna. De tunga mörka dagarna ligger bakom oss och möjligheterna blir synliga med ljuset.
Då, då dimper det helt oväntade ned. Bläcket, en plump, som färgar tillvaron inuti och runt omkring en mörk.
Jag kan säga, jag är inte stark då. Det som bär mig är vissheten.
Kärleken. Styrkan i kärleken som bär över svarta slukhål.
Bär mig, när jag inte orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar