Lycka i ett nötskal.

Det är lite över tre år sedan vi flyttade in i Vårt lilla hus. Om man ska trixa och noga räkna kan jag antalet dagar som gått sedan vi fick nycklarna. Lyckan över en ny doft i ett nytt hem, lyckan över att få tänka på vad och hur vi ville fixa. Lyckan över att vara en familj. Lyckan över att ordna. Vårt.

Samma år fick jag min Parkinssondiagnos. För den empatiske behöver jag inte förklara närmare vilket slukhål man hamnar i. För den mindre empatiskt lagda kommer jag framöver att ta dig med på en resa genom skrivande till slukhålets land. Den berättelsen tillhör rysar-kategorin och då gäller det att hålla i sig. Slukhålet som drabbar alla som står nära den diagnoserade, kallt och skoningslöst.

Genom slukhålets land har kärleken från min man burit mig.
Helvetet har tydligen inga gränser skulle vi få erfara, att en olycka sällan kommer ensam blev påtaglig verklighet. Jag trodde att vi dunsat klart i botten efter att jag fått min Parkinsson diagnos och att det var härifrån och upp. Men vi kom av oss rejält i vår "boaprocess" kan man nog säga.
Vår kamp likt David mot jätten Goliat liknar inget man önskar någon. Det man inte trodde kunde bli värre växte från tuff, tuffare till tuffast.
Jag önskar att jag kunde bära min man och våra barn över minerad mark till stället "Härifrån och framåt och allt är gott."
Var och en utrustade med en påse kring halsen fyllda av kristaller av våra fina, glada, busiga äventyr och minnen. Och den stora kärleken som aldrig tar slut, i varje cell.

Lycka i ett nötskal är att återigen, för andra gången efter den första julen i vårt nya hem, hänga upp julgardinerna och känna hur hjärtat dunkar lite hårdare av lycka och tacksamhet.
Jag hoppas att vi kan lägga ner slungan mot Goliat och att han kommer på bättre tankar än att öppna livsfarliga slukhål och bygga eländiga berg på vår väg. Det är dags att få plocka blommor längs vår väg och njuta av vårt.
Vi är SÅÅ värda det!