Ompysslad kan jag vänja mig vid

 Igår öppnade jag mitt " Vita arkivet" dokument. Ni vet arkivet där man kan  notera hur man vill ha det när man dött. För det ska vi ju alla den vägen vandra. Jag öppnade det mest med tanke på att jag skulle sövas dan därpå, läs idag. Å ja det finns de som inte vaknar upp efter en narkos eller blir skadade för den delen såpass att de blir som en purjolök. Nu visade det sig att narkosläkaren var en trygg man född i Skellefteå. Jag kände mig så trygg att jag övervägde att vara vaken och se på operationen, nu ångrar jag mig litegrann att jag inte gjorde det. Kan de se och höra det som händer, kan jag. 

Ompysslad blev jag, bara av trevliga män med blå plastpåsar på huvudet, istället för vit, som stora smurfar hela staben. Ovärdeligt jobb och ovärdeligt bemötande. Folk på rätt plats, ( åtminstone så länge jag tror att operationen blev bra) som gör riktigt bra jobb.

Å det blev inget öppnande av vita arkivet för anhöriga, som för övrigt är en solskens händelse. Inget svart och inget mörkt eller svårt, så mycket kan jag avslöja. Det ska bli en glad överraskning!

Så nu ligger jag här i soffan med benet i högläge. Hojtar till barnen om vatten, kuddar, ta hit hunden, ta bort hunden, lite choklad. Har på 8an med McLeods daughters i bakgrunden när jag skriver och slänger ett öga på den vackra australienska naturen och hästarna.

Känns som hemma.

Å vad skönt att inte bara vara sjuk från huvudet!

Himlen runt hörnet

 Om man vänder ryggen åt det onda eländiga, vedervärdiga, i världen och vår tillvaro ryggen en stund och riktar sin uppmärksamhet åt andra hållet kommer vi att upptäcka att vi faktiskt har himlen runt hörnet. Nästan iaf. Bara nästan. 

Topparna lever på sin nivå och glömmer mera och mera människor som är i utsatt läge för de vänder ryggen åt sina egna och håvar upp lappar i sinne till sina egna löner.

Vi ska hålla vår höga standard och göra den tillgänglig för våra gamla, sjuka, ungdomar och arbetsoföra. För att få ekonomin att gå ihop passar det lämpligast att sänka löner för de som har mest betalt.De som bestämmer lönerna. Har man den "gåvan" att ta hand om beslutsfattande ämbeten får man lov att visa framfötterna och skjuta till ekonomiska möjligheter för de som har minst. Det borde väl vem som helst förstå. Alla som förstår vad ett liv är och vad det är värt borde jobba för att jämna ut skillnader och värna om sina medmänniskor. Topparna borde planera ekonomin och budgeten för sina medborgare på ett bättre vis. Så smarta de är borde det hagla av toppen idéer. När vi skattar våra skattade pengar många gånger om borde människor ha en trygghet när de inte kan jobba längre. Dessutom behövs alla jobb, det är likt näringkedjan bland djuren. Ingen kedja är starkare än den svagaste länken. Så ska det också gå att livnära sig på alla jobb. Eller ska vi kanske ha robotar som gör jobbet? Robotar som kör t.ex kör sopbilen och tömmer våra sopor? Jag tänker bara, Hallå?!?

Jag önskar att räkmacke- personer fick pröva på att leva med sjukdom och utsatthet. Åtminstone så pass lång tid att det känns som en helvetisk evighet. Medkänsla och förståelse är begrepp som bleknar (om det någonsin har funnits) för många i jakt på sin egen vinning. Privat, sitt företag, sitt parti, sitt lag. Välfärd är dock ingen tävling, det är ingen enskild grupp som ska vinna. Alla ska gå in som segrare i den tillvaro vi kallar nuet och framtiden. Å då kan tipptoppare behöva sig en liten näsbränna och vara tvungna att gå ner ett snäpp eller två i lönestegen.

Innan de ger sig ut på arbetsmarknaden kanske praktik i verkligheten vore ett bra input till helheten.

Vad vet jag!

Gud blir dug baklänges.

 Genom alla tider har människan velat ha en skapelseberättelse och en förklaring på olika nivåer till hur allt blivit till. Jag ser berättelserna som liknelser, skildringar som likt en rebus lämnar utrymme för egna tankar att lösa labyrintens gåta. Visst vore det rätt tråkigt om alla svar var givna och vi inte hade någonting att klura på. Att lösa livets mysterium allteftersom. 

Vi har kommit så långt att vi borde förstå att ursprunget vi vill kalla Gud inte är en tomte vi kan kalla på och få precis som vi vill. Däremot har vi fått utmärkta förmågor som är potentiella till mycket mera än vi tror. Jante släng dig i väggen. Det vet väl alla att en förälder omöjligt kan lyssna på alla barn samtidigt. Däremot räcker en förälders kärlek till alla de barn som är i flocken. När vi väntade barn nummer två var jag orolig att det inte skulle finnas kärlek kvar till en ny liten människa. På en gång kunde jag konstatera att det fanns det. Kärleken är på det underbara viset att det ökar i kvadrat för varje liv som vi tar emot i kärlek. 

 Den största energin ever, ligger bakom vår tillkomst och vi har inte förstånd att förvalta den gåvan. Energin har lyft oss in i sista tiden där odjurets nummer skadar människa på både global och individnivå. Men allt följer manualen, berättelsen.

Människan har ännu inte förstått att det viktigaste ordet nånsin i den energi som svepte med oss i livets bok är bli. Att det skulle vara en slump är svårt att tro när vi ser vilken perfektion allt levande är skapat med. Hur kan fåglar av samma art sjunga annorlunda än en annan art?

Den  kreativa energin är lika för alla och allt levande. Som ska spegla den kraftfulla storhet genom vilket allt blivit till.  Speglar vi oss i allt som är skapat finner vi uppmaningen Dug. Du är på rätt plats och tid. Det är till alla och envar och allt levande att förvalta det första och största orden genom energins framfart att vi finns. 

Varde, bli och se det var gott. 

Bräckliga lerkärl

 Om jag fick en önskan och få Alladinlampan i min hand skulle jag få rysningar av den underbara chansen. Då skulle jag önska att det sjuka i mig och allting sjukt i världen försvann.

 Tänk vad tomt det skulle bli. 

Med utrymme på att fokusera på det goda livet, engagemang att lyfta goda upplevelser och viktiga kunskaper i livet. Det kan vara nog så krävande ändå, även utan det sjuka. Krävande på ett positivt sätt. Musiken skulle bli levande igen på ett helt annat sätt och finnas som en ständig källa till glädje och styrka. Allt det vi skulle göra skulle ha en ton av förhoppning och insikt att vi fullföljt agendan om måluppfyllelse. Måluppfyllelse som vidgar till nya måluppfyllelser. Vi skulle aldrig hamna i destruktiva tankar eller handlingar. Vi skulle söka vägar till att lösa problem, möjligheter. Fokus på att vidga vår medvetenhet där alla kommer till sin rätt.

All fight mot det sjuka skulle vara över och vi skulle leva i kreativitet och inre expansion. Vi skulle få förmågor att flytta berg och värna om de som mest behöver det. I en helig bok står det att Herden lägger sin skatt i bräckliga lerkärl. Som jag tolkar det bär vi som kanske är kantstötta av livet på en skatt att förvalta.  Allt i omsorg från Livet som visar att kärleken bryr sig om de kantstötta och grundstötta för den delen. 

Å för egen del är jag allergisk mot nötter, inte jordnötter, mandel eller pecannöt. Nä, riktiga nötter, människor som gör puckade, sjuka saker. Jag kan känna deras närvaro i en lokal lång efter de har varit där. Och jag kan bli riktigt sjuk av den dåliga energin. Så sjuk att ingen vill veta. Så ja. jag önskar att det sjuka försvinner in the name of Life. Det är dags för det nu. NU!

Systerskap

 Jag har tre syskon som jag tacksamt fått på köpet. Vi har inte alltid samma syn på saker och ting, vi kan vara oense, men vi är alltid syskon. Vi har en gemensam historia och vi har samma genetiska ursprung.   Vi är måna om varandra och ibland vet vi de andras bästa bättre än vårt eget bästa. Vi är ungefär lika knasiga och kreativa men på helt olika plan. En styrka fördelat på fyra.

Två bröder och en syster. Systerskap är något speciellt. Jag tycker att vi bara blir mera lika till utseendet med åren. Vi kan konsten att prata och byta ämnen kors och tvärs, babbla kan jag nog kalla det. Vi silar inte snacket. Vi kan skriva halva meddelanden till varandra och ändå blir förstådda. Någon som varit med länge.

Vi älskar att skapa.

En är intresserad av släkthistoria och den andra är glad om hon kan hålla koll på levande släkt.

En är ljus och en är mörk.

Likheterna är lika många som olikheterna. Men hon är alltid systra mine.

Systerskap i världen är ett starkt band som blommat ut i många grenar, till b.la kvinnors intåg på arbetsmarknaden. Kvinnor som stöttade varandra och bildade fackföreningsgrupper. Kvinnor som bildade företag och hjälpte varandra med kunskap och mod. På modernare tid kallar vi det feminism. Jag måste erkänna att jag inte känner starkt för många av dessa -ismer. Däremot jämnlikhet och rättvisa.

Feminismen för mig föder aviga intryck, det handlar so jag tyder det, mycket om kvinnors rätt att agera lika fult som vissa män och att man som kvinna får göra vad fan man vill. Även på bekostnad av andra kvinnor. Jag får liksom inte in systerskapet i feminismen. Däremot ser jag feminismen svepa in sig i en mantel av ego och en mörk sträng av bitterhet under naglarna.

Jag vältrar mig tacksamt i det äkta systerskapet och det systerskap jag har i mina vänner. I en värld där inget är heligt vill jag påstå att systerskapet är heligt. Länge leve det äkta systerskapet och kvinnors vackra handlingar för varandra.

Mitt i mjölkningen

 Ibland längtar jag så efter mamma och pappa som gick till andra världar för rätt så länge nu.

Det jag längtar allra mest efter är alla berättelser de kunde berätta. Jag önskar jag kunde få låna hem dem, som böcker på biblioteket, för att berätta för barnen om sina barndomar och  till och med om de som var före dem. Vi får inte glömma vår historia. Att ha sin bakgrund med sig tillsammans med allt det nya som formar oss tror jag får oss att stå stadigare. Om det är en stadig bakgrund kanske man får tillägga.

Jag har fått saker berättade för mig om och om igen, nu för tiden får man bara berätta en sak en gång sedan ska det vara något nytt. Slit och släng.

När jag föddes i maj 1969 var det en onsdag och solen sken dess allra härligaste sken. 

Vi bodde på Norra Hedensbyn som hade postlådenummer 1776. Vi hade telefonnummer 138 45 och min blivande bästis Erica hade 134 19.

Foderladan höll på att byggas och vår morbror Tomas som var snickare var och hjälpte oss.

Pappa var med på BB tills det var dags för mjölkningen då han var tvungen att åka. Då bara, någon kvart efter behagade jag att komma ut. Vacker var jag inte, blåmosig och skrynklig som ett stort russin.

På BB fick vi besök, av bland annat Maj-Britt, morbror Davids fru.

Mina syskon tog emot mig i sina famnar efter en vecka på BB. Flaggan vajade i flaggstångens topp. Mina kusiner Kerstin och Anne-Marie var på plats. Farmor och farfar som bodde på övervåningen välkomnade mig såklart. Farfar satt och vaktade mig när jag sov i den gamla trävagnen uppe hos dem. Snacka om guardian! Jag har kvar honom som skyddsängel tillsammans med andra skyddsänglar. Han står snett bakom mig på vänster sida, för att vara närmare hjärtat. Hans äventyr ska jag berätta en annan gång.

Mitt äventyr började iallafall där. Med förfäder så starka, ödmjuka och envisa. Som tagit sig så långt i livet att det var dags för mig och mina syskon att få vara del av den framtid som var vår tid.

Vår släkt, på bägge sidor, har de största av hjärtan, än om väl envisa ibland. Det är nog det jag är mest stolt över av familjeträdet. Och jag hoppas att det kommer att leva vidare och vidare. Så länge vår släkt får leva vidare.Älska med stort hjärta, dig själv i alla lägen. Blir det över till andra, ge där du tycker är viktigast. Sedan kan man vara vänlig, det kommer man långt med. Ett stort mått riv och jäklar anamma är helt okej att släppa fram annars är risken för överhettning stor. Var rädd om dig, det finns bara en som dig och det är Du.

Ljus i mörkret

 Mitt i den fina familjehögtiden som jag hoppas de flesta fått njuta av kommer jag insladdandes med en påminnelse om verkligheten. Jag såg ett nyhetsinslag någon dag före jul från Gaza.

Ytterligare en attack hade drabbat privata personer. En pappa höll i ett vitt paket som var ihopknutet längts upp som en julklappssäck. Påsen var blodig från kroppen som var inuti. Pappan eller den nära anhörige manlige bäraren lutade sig mot ett stängsel och skrek ut sin bottenlösa smärta samtidigt som han omfamnade barnet i påsen. 

Så omänskligt fruktansvärt. Att förlora sitt barn är mera än någon ska behöva uppleva. För en sekund eller två upplevde jag den grymma förlusten som min egen. Tänk att förlora det mest värdefulla man har. Så slutgiltigt och helvetiskt. Min livsande flämtade efter luft.

Samtidigt går tillverkningen av ammunition på högtryck i fabriker i Sverige. Det är brist på ammunition. Mammon över allt.

Människor undrar hur Gud tillåter krig. Vi borde istället fråga oss hur vi tillåter tillverkning av dödsmaskiner. Det är väl ändå vi som skapat dem? Vi borde gå till botten med vad som är viktigt och be att vi blir räddade från ondskans hantlangare. Vi borde fråga oss om det verkligen är en mänsklig rättighet att bedriva krig. Att döda är mord och är straffbart. Att kriga verkar vara ok, och att tillverka ammunition för fortsatt krig verkar även det vara helt ok.

Se till att få stopp på eländet, bygg upp det söndrade.

Må de vita säckarna bli levande och de fega maskarna krypa in i säckarna frivilligt.

Var finns de vuxna kloka människorna i detta hemska det undrar jag. Och hur de kan tillåta krig.